Bokrecension: Taras Bulba | Nikolaj Gogol

Nikolaj Gogol

Taras Bulba är en kortroman av Nikolaj Gogol (1809-1852). Boken utgavs första gången i en serie år 1835. Den omarbetades och utgavs på nytt 1842. Jag har läst en översättning av Carl-Elof Svenning (1904-1984).

* * *

Handlingen i Taras Bulba fokuserar på zaporogkosackerna och Taras Bulba själv, en av deras militära ledare. Bulba har de två sönerna Andrij och Ostap, som studerat i Kiev, men nu återvänt hem för att bli fostrade i den kosacktradition och kamratskap som de har fötts till.

Fadern och sönerna sätter sig tillsammans med kosackhorder snart i rörelse mot polacker och är med om en blodig belägring. Andrij blir där invecklad i ett Romeo och Julia-drama med en polsk adelsfröken och byter sida. Samtidigt drar halva kosackhären  i väg för att jaga tartarer som anfallit deras hemmabas. Belägringen fortsätter, blir allt blodigare och leder i förlängningen till tunga öden för både Taras Bulba och hans två söner.

Huvudpersonen Taras Bulba tecknas med breda penseldrag. Han är uppenbarligen en väldig krigare, kärv och utan pardon mot dem som går emot honom. Han äger också sina kosackers lojalitet och aktning.

Kosackerna utmålas i Gogols skildring som halvbarbariska vikingaliknande horder med smak för rus, krigiska dåd och rikedom. Romanen skall väl vara en aning slavofilt hagiografisk, men det är ändå svårt att känna någon större sympati för detta stenhårda släkte av krigare.

I berättelsen är hela tiden den ortodoxa tron närvarande. Det är för denna som kosackerna menar sig strida, för tron och för jorden. Det får till konsekvens att alla andra folk nedvärderas, och mest nedvärderas judarna: Taras Bulba fullkomligt svämmar över av kosackernas antisemitism, en svada som i dag är tämligen svårsmält – ehuru kosackernas inställning till det judiska folket mycket väl kan vara historiskt korrekt.

* * *

Det förefaller som att Gogol i sin skildring av de ukrainska zaporogkosackerna hämtat material ur de historiska skeendena, även om huvudpersonen Taras Bulba är en fiktiv gestalt. Angivelser i texten gör gällande att berättelsen bör utspela sig under i huvudsak första hälften av 1600-talet, även om det nog är möjligt att Gogols inspiration inte begränsas till den tiden, vilket också möjligen förklarar att andra menar att boken utspelas på 1500-talet.

* * *

Gogol skriver sin Taras Bulba med ett mustigt och hastigt språk. Prosan viner som hugg med värjor genom luften. Skildringen är realistisk, om Gogol än ej tvekat vad gäller att uttrycka rejäla proportioner.

Personskildringarna är grovhuggna, men är inte förfelade – ty personerna som skildras är förvisso grovhuggna själva. Och om det en gång var meningen att man skulle känna sympati med den prövade Taras Bulba, så gör åtminstone inte jag det i dag. Hela hans föreställningsvärld känns främmande, våldet bjuder emot, den uppstyltade inställningen till mannamodets dygdighet känns tämligen mossbelupen.

Så är då Taras Bulba en våldsam äventyrsbok som fortfarande går att läsa med behållning, men som likväl känns svårt ålderstigen. Mest får man möjligen ut av den som en källtext till hur man ville framställa zaporogkosackerna som ett slags friborna hjältar i Gogols egen tid — fastän de för oss genom romanen snarast framstår som ociviliserade vildar.
– – –
Taras Bulba, Nikolaj Gogol. Övers. Carl Elof Svenning. Fabel Bokförlag 1993. ISBN: 91-7842-1527. 154 sidor.