* * *
Varför ska man lägga tid på att lära sig om grekiska sagor? Ja, varför ska man lägga tid på att skapa ett djupseende i tillvaron över huvud taget?
De grekiska sagorna har haft en oöverskattbar påverkan på västerländsk kultur i tusentals år, de ligger inbäddade i själva språken och i berättelsestrukturer. När man bekantar sig med de grekiska berättelserna bekantar man sig också med sin egen kultur, vari dessa återspeglas. Obegripliga dikter blir plötsligt begripliga och blir än skönare. Gåtfulla ord får sin förklaring, då man blir medveten om hur de syftar på en hel sagocykel.
Men de grekiska sagorna äger också relevans i sig själva.
Dels är de goda historier, spännande och rejäla. Men liksom vid allt tillgodogörande av myter säger de icke så mycket om några faktiska gudar, som om människorna som skapat myterna och den tid vari de har verkat. På så sätt fördjupar de grekiska berättelserna inte bara vår förståelse för det nutida, utan även för det förflutna. När berättelserna inkorporeras i våra medvetanden smälter vi också samman med de människor som en gång berättade dem för tusentals år sedan.
* * *
För inte längesen läste jag Grekiska hjältesagor av Karl Kerényi. Jag borde ha läst Eva Hedéns Grekiska sagor dessförinnan. Hedén skänker en pedagogisk och rapp genomgång av det grekiska sagomaterialet, och särskilt riktar hon sig till skolungdom. Kanhända är det delvis därför som sagorna är tillrättalagda på så vis att de värsta grymheterna har något av madrassering omkring sig och sexualiteten är i princip helt ställd i karantän.
Därför kompletterar Kerényis Grekiska hjältesagor och Hedéns Grekiska sagor varandra så väl: hos Kerényi möter vi de grekiska traditionerna i hela dess gestalt, intet är där skylt, men läsaren förlorar sig lätt i vindlingarna och partikulariteterna. Men hos Hedén får vi den nödvändiga överblicken, liksom en karta över sagornas terräng.
Fokus i Grekiska sagor är just sagorna, även om dessa inbegriper en hel del möten inte bara med heroer och vanliga människor, utan även med gudarna, som ju i sagorna är verksamma på många olika sätt. Iliaden och Odysséen har fått var sin avdelning, och skänker en god översikt över de däri skildrade händelseförloppen.
Dessutom har Hedén valt att på vissa dramatiska ställen inskjuta citat ur de antika källorna, som gör att läsaren än mer med de för längesedan levandes ögon får se historierna såsom de en gång såg dem. Citaten skänker dynamik åt berättelserna.
* * *
Det råder ingen tvekan om att Eva Hedén är en god författare. Hon gestaltar historierna utan onödiga krumbukter, och fastän däri inte finns någon isländsk karghet är det dock något kompakt men ingalunda trångt, över historierna hon delger läsarna.
Örjan Lindberger (1912-2005), litteraturhistoriker och professor, skriver i sitt förord till boken att Hedéns berättar ”på ett sätt som är mättat och sakrikt, men ändå lätt att följa”. Det är ett omdöme som jag håller med om.
– – –
Grekiska sagor, Eva Hedén. Förord av Örjan Lindberger. Illustrerad av Yngve Svalander. Almqvist & Wiksell/Gebers förlag AB 1961. 261 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar