 |
| Esaias Tegnér |
* * *
Esaias Tegnérs hjärta slutade slå halv tolv på natten den 2 november 1846 i Växjös pampiga biskopsgård Östrabo. Han var då 63 år gammal och hade genomlevt ett liv av både inre och yttre spänningar.
Han var ledamot av Svenska Akademien, professor, biskop i Växjö, riksdagsman och framförallt berömd poet. Han hade fått lovord av Goethe, lärt känna de flesta av tidens litterära celebriteter i Sverige och skrivit texter av oöverträffad skönhet.
Och han hade genomgått stora ideologiska förändringar. Ynglingen som sjungit Napoleons lov, upplysningens lov och liberalismens lov hade blivit monarkist och konservativ. Men hans kristendom var konsekvent kättersk i förhållande till Svenska kyrkans lära, och den Jesus som dog på korset var för honom, av biografin att döma, mer främmande än antikens Apollon.
Så var också Tegnér en antikälskare. I femtonårsåldern läste prästsonen från Värmland igenom Iliaden tre gånger och Odysséen två gånger. Det var nog inte tänkt från början att Esaias skulle gå den lärda banan: hans anlag gick dock inte att förneka, och hans kom att studera i Lund, där han vann lov och pris.
Kanhända hade han förblivit akademiker och skald, om inte knappa ekonomiska resurser fick honom att låta sig prästvigas och sedermera låta sig uppsättas som förslag till biskop, ett förslag som han också vann. Men skulder fick han dras med livet igenom.
* * *
Fredrik Böök, med sitt eleganta men en aning omständliga språk, utmålar Tegnér som en sympatisk personlighet. Han synes ha varit populär, vänlig och inte minst kvick i konversationer. När man träffade honom verkar han varit glad och lätt att ha med att göra, prestigelös, ehuru han gärna umgicks i de uppburna kretsarna – nog icke så lite för att han där fann beläst folk.
Likväl går genom Tegnérs liv ett kolsvart mörker. Svartalfer finns i hans huvud, som han någon gång skriver om. Depression tyngde honom. Och aldrig har väl melankolin han levde med fått starkare poetiskt uttryck än i hans dikt Mjältsjukan (1828), där några rader lyder:
Det går en liklukt genom mänskolivetObalansen i hans inre bryter ut i sinnessjukdom 1841, möjligen efter slaganfall eller hjärnblödning, och Tegnér tas till hospital i då danska Schleswig, där han långsamt återhämtar sig, även om han därefter endast sällan når den lyriska vitalitet han tidigare haft, av Böök att döma.
Förgiftar vårens luft och sommarns prakt.
Den lukten är ur graven, det är givet;
Grav muras till, och marmorn ställs på vakt.
Men ack, förruttnelse är livets anda,
Stängs ej av vakt, är överallt till handa."
* * *
Tegnérs religiositet kunde vara ett lämpligt ämne för en avhandling. Som biskop utmärktes hans gärning inte minst av en vurm för att öka prästernas bildning, och för kyrkbyggande. Men kristen dogmatik är Tegnér knappast förtjust i, även om han är mycket väl bekant med den; särskilt som biskop studerar han ivrigt teologi.
Men för Tegnér själv verkar den kristna religionen koka ner till en slags allmänfromhet, där evangeliernas etik är det beståndande, snarare än sånt som hjärtats tro, försoningsdöd och annat.
Han kan inte se att dogmatiken är förenlig med bibeln, och Paulus brev kallar han ett "kaos". Men med påtaglig tolerans fördrar han stiftets pietism och väckelsepredikanter.
I en dikt långt innan Tegnér blir biskop heter det:
"O, vad gör det hur vi kallaBöök menar, att det till och med för den teologiska sakkunskapen är svårt att ringa in Tegnérs uppfattningar i religiösa ting.
denne far, som ingen ser?
För vad dyrkad bild vi falla,
solen eller korset ner?"
Tegnér godtog den historisk-kritiska nya synen på Bibeln, som avtog skriften en air av gudomlighet och satte den under en filologisk lupp. Han verkar inte mena att Kristi död på korset öppnade vägen till himmelen, utan att tvärtom hans liv och lära leder till den bättring som Gud "belönar med evig salighet".
Det är uppenbarligen en föga luthersk uppfattning, men, som Böök skriver, var "skepticism i dogmatiken [...] obotlig hos Tegnér." Tvärsäkerhet i spekulativa ting "bragte honom i harnesk", skriver han vidare. Böök fortsätter:
"Han gav varken det vetenskapliga sanningskravet eller den fromma tron till pris; han undvek de dogmatiska stridsfrågorna och höll sig till det praktiska och det poetiska i kristendomen."Kanhända är det ändå så, att Tegnér livet igenom balanserade mellan sina sympatier för och sin kärlek till det antika, för Rom och Grekland, med vindarna från Jerusalem. Kanhända slog det aldrig över på någondera sida: han stod blott där och balanserade. Böök skriver:
"Den gud han tillbedjer bär lyra på sin arm liksom Apollo och svärd vid bälte som Frithiof."
* * *
Tegnér gifte sig med sin ungdomskärlek Anna Myhrman.
Det hindrade emellertid inte att han under sitt liv hade otaliga svärmerier för andra kvinnor, av vilka friherrinnan Martina von Schwerin väl torde vara en av dem som upptagit mest tid. Tegnér ville måhända mer, men relationen utvecklas i platonsk riktning, och de två underhåller en brevväxling, där Tegnér nog uppskattar von Schwerins andliga högresthet och von Schwerin uppskattar Tegnérs poetiska genialitet.
Biografin talar föga om hur hustrun Anna förhöll sig till makens många förälskelser, av vilka kanske ingen realiserades i köttet.
Äktenskapet verkade emellertid inte ha varit särdeles olyckligt, av Böök att döma. Fyra barn fick makarna tillsammans, två döttrar och två söner. Inte minst verkar dottern Disa ha varit något av Tegnérs ögonsten; de två utvecklade även ett besynnerligt språk tillsammans, som det ges exempel på i biografin.
* * *
Böök citerar utförligt Tegnérs dikter.
Jag slås vid läsningen av dessa rader av hur enkla och okonstlade de är. Språket är rakt, orden aldrig omkastade, förståelsen omedelbar. Det är nåt rent över poesin, något obesudlat.
Tegnér diktar inte fram ett dunkel, han diktar fram idel solsken. Och däri ligger, åtminstone som jag ser det, något av hans genialitet: att han förmådde uttrycka vad han ville ha sagt utan omvägar, att han skriver vers lika obekymrat som andra talar talspråk. Det är mästerskap, det.
Som Tegnérs magnus opus framför alla andra står rimligen Frithiofs saga.
I denna diktsvit hämtar Tegnér miljö och material från fornnordisk tid. Ja, själva berättelsen är en omarbetad version av en isländsk fornaldarsaga, Fritjof den djärves saga, från 1300-talet. Tegnér, som var med i götiska förbundet, hade argumenterat där för att det gamla inte kunde återuppstå, men i Frithiofs saga använder han sig av det gamla materialet för att skapa en berättelse om hjältemod och försoning. Även om det inte kan förnekas att en smak av kristendom blandat sig i berättelsen.
* * *
Tegnér har länge vilat i sin grav på Växjö kyrkogård. Men hans ord lever fortfarande, hans dikter och inte minst hans brev. Böök skriver träffande:
"Brevformen var för Tegnér en litterär genre, som han odlade fullt medvetet."Tegnérs kvickhet är uppenbar när man läser hans brev, liksom hans fina ironi och elegans i uttryckssätten. Tegnér var helt enkelt en språkvirtuos. Språket var hans apollon- eller davidsharpa.
* * *
Fredrik Böök skriver Esaias Tegnér: En biografi som en tämligen hagiografisk översikt rörande Tegnérs liv. Det geniala i Tegnérs språk och poesi betonas om och om igen. Icke utan rättvisa, säkert.
Men kanske hade framställningen haft något mindre panegyrisk slagsida, om lovorden icke slösats med i samma grad som nu är fallet. Man vill som läsare säga: jo, vi har förstått att Tegnér var enastående.
En särskild styrka i biografin är belysningen av Tegnérs relationer till olika litterära gestalter i samtiden, och inte minst intagande är skildringen av Tegnérs värv som riksdagsman — något som annars väl lätt hamnat i skymundan. Och givetvis är det en styrka att Böök så frikostigt väljer ut ljungande citat ur Tegnérs produktion, som får åtminstone mig att vilja läsa mer av skalden som förmådde att med enkla ord uttrycka så stora ting.
— — —
Esaias Tegnér: En biografi, Fredrik Böök. Bonniers 1963. 341 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar