Sommarläsning!

Sommaren är här! Och med sommaren möjligheten att kanske ägna sig mer åt litteraturen än eljest. Jag drog till Twitter och frågade några olika personer vad det blir för sommarläsning för deras del.

Biskop Åke Bonnier läser Göran Agrells och Peter Strömmers I Luthers fotspår: en resebiografi samt en biografi om den nästan legendariske ärkebiskopen Nathan Söderblom.

Staffan Gunnarsson, vice president i European Humanist Federation, slår in på det filosofiska spåret och studerar Maurizio Ferraris Manifest för en ny realism.

Den produktive författaren och journalisten Niclas Sennerteg å sin sida fördjupar sig i historia; han nämner The Civil War av Bruce Catton, Astrid Lindgrens krigsdagböcker och Alice Petréns Made in France.

Författaren, journalisten och kolumnisten samt tidigare krigskorrespondenten Johanne Hildebrandt ägnar också sommaren åt litteratur, emellertid som skriftställare, enär hon arbetar på Estrid, en bok i Sagan om Valhalla-serien.

Och jag, för min del, har tänkt mig att läsa Fänrik Ståls sägner av Runeberg och Dick Harrisons bok om Karl Knutsson Bonde.

Trevlig litterär sommar!

Bokrecension: Tidningsuppsatser | Gustaf Fröding

Tidningsuppsatser volym 1-4 innehåller krönikor och texter författade av Gustaf Fröding (1860-1911) under företrädesvis 1880- och 1890-talet. Albert Bonniers har låtit digitalisera texterna och sammanställt dem i en och samma e-bok; det är den jag har läst. Ursprungligen gavs samlingen ut 1922.

Samlingen är inte komplett, men i avdelningar som följer på varje del av boken listas även de i volymerna ej medtagna krönikor, samt texter som sannolikt skrivits av Fröding, ibland kommenterade. Dessvärre uppges – åtminstone inte i den digitaliserade versionen – ej vem som kommenterar, men det bör röra sig om Ruben G:son Berg (1876-1948), som var utgivare av Frödings samlade texter, ur vilka Tidningsuppsatser synes vara hämtade.

Tidningsuppsatser volym 1-4 fungerar utmärkt som fortsättning till Prosa volym 1 och 2. I något fall överlappar de två samlingarna dessutom varandra.

* * *

Under pseudonymer som A.K. och Hans Sax likväl som under sitt eget namn skrev Gustaf Fröding en mängd texter, främst kåserande krönikor, för i synnerhet Karlstad-Posten.

Krönikornas ämnen är av mycket olika slag, men återkommande är politiska stridsfrågor, livet i småstaden, recensioner av då nyligen utkomna böcker eller teateruppställningar och olika typer av beskrivningar av vistelser på främmande orter som författaren antingen hittat på eller faktiskt besökt.

Få ämnen är heliga, och inte minst kyrkan och storsvenska pretentioner drabbas mer än en gång av Frödings godmodigt svidande penna.

* * *

Ironi är en svår konst, inte minst i skriven form. Det är emellertid en konst som Gustaf Fröding behärskar till mästerskap. Han är den borne ironikern.

I text efter text låter han en fin, nästan öm, ironi genomsyra tonen i de krönikor som han skriver. Det må röra ett prästmöte, en galafest eller någon politisk het potatis som rösträttsfrågan eller frågan om huruvida Försvaret bör skaffa en pansarbåt: ironi, ironi, ironi, som blåser in en distans mellan författaren och ämnet, som sätter ämnet i rätt proportioner, som gör diverse allvarliga företrädare för än det ena och än det andra milt förvridna i en skrattspegel.

Det är mycket effektivt, och gör texterna särskilt njutbara för läsaren att ta del av, när vi nu inte längre retar upp oss nämnvärt över själva ämnena i sig, som att Norge lämnade personalunionen eller spannmålstullar.

Det är sällan man gapskrattar åt Frödings texter, åtminstone numera. Men de är för det mesta småtrevligt och smålustigt humoristiska med kvicka infall, associationer och ordlekar.

Den politiska tendensen i det Fröding skriver är väl försiktigt reformvänlig och i värderingsfrågor är Fröding tämligen frisinnad; han driver gärna med överklassmanér och konservativa och anakronismer. Det kan ta sig uttryck i så jordnära saker som drift med hur folk irriterar sig på titulering eller - för att nämna något gammaldags då på väg ut - seden att lyfta hatten när man hälsar och på så vis blotta sin glesnande hårkalufs.

"Naturligtvis är hövlighet en rätt god egenskap, men varför den just skall bestå i att visa alla sina bekanta att man är flintskallig, är svårt att begripa."

* * *

Fröding själv hade ju sina demoner att kämpa med, men av deras rumsterande i hans huvud och strupe märks intet i hans krönikor. De är tvärtom livaktiga, spänstiga, fågellätta, med en prosa som flödar lätt och ymnigt utan hinder och fördämningar. Det blir alltså aldrig tungt att läsa Frödings krönikor och de äger i det närmste konsekvent den borne humoristens distans till det som avhandlas.

Undantaget från denna frihet är möjligen några texter mot slutet av samlingen, där Fröding försiktigtvis backar från några av sina för tiden mer radikala uppfattningar om könsliv och nakenhet.

* * *

Gustaf Frödings uppsatser bjuder på kulturhistoriskt intressanta inblickar i livet under 1800-talets sista decennier, inblickar skänkta av en skarpsynt iakttagare. Därigenom blir texterna inte bara underhållande i allmänhet att läsa nu, på grund av deras kvickhet, utan också historiskt intressanta, när de för oss uppdagar vad man då diskuterade i tidningarna, hur man diskuterade i tidningarna, och vidare något om hur livet måste ha tett sig för en fri själ under en tid av förhållandevis strikta sociala restriktioner.

Dessvärre dras den digitala versionen av Tidningsuppsatser med en besvärande mängd korrekturfel, som månne har sin orsak i att ursprungsböckerna transkriberats maskinellt. En genomläsning extra hade kunnat åtgärda dessa små väghinder för läsningen.

– – –

Tidningsuppsatser volym 1-4, Gustav Fröding. Albert Bonniers förlag 2015. ISBN: 978-91-0-014484-5. 

Bokrecension: Ett träd med vida grenar | Ola Wikander

Ett träd med vida grenar: De indoeuropeiska språkens historia är skriven av språk- och religionsvetaren Ola Wikander (f. 1981). Boken utgavs första gången 2008. Jag har läst den i eboksversion från 2014.

* * *

Så här är det: jag är gammal gymnasiehumanist och har pysslat en del med grammatik genom åren. Detta till trots är mig Ett träd med vida grenar ingen lätt läsning, åtminstone inte vad gäller djupdykningarna i de indoeuropeiska språken och dess föregångare och upphov — det protoindoeuropeiska språket.

Men jag räddas av mitt språkintresse och det omöjliga i att inte smittas av Wikanders entusiasm och till synes encyklopediska kunskaper när det gäller verbböjningar, suffix och etymologi över hela den indoeuropeiska språkkartan.

Ett träd med vida grenar är dock enligt Wikander själv inte ens en introduktion till ämnet; han skummar bara på ytan, ger en överblick, en exposé.

Men det är nog för att läsaren ska få en hygglig uppfattning av vad en komparativ språkhistoriker sysslar med och hur man går till väga för att spåra det mystiska ursprunget till majoriteten av Europas alla språk i dag, ett språk som talades för kanske sextusen år sedan, och som man inte har en enda bevarad nedskriven rad av.

Wikander visar hur språk som svenska, tyska, latin, hettitiska och sanskrit är släkt med varandra. Det är inte ett sammanträffande att svenskans "tre" heter "þreis" på gotiska, "trēs" på latin och "trayas" på sanskrit. De har en gemensam språklig förfader i protoindoeuropeiskans *treyes.

Men också ord som i förstone inte visar några remarkabla likheter för ett otränat öga och öra dissekerar och analyserar Wikander, och för läsaren enligt språkvetenskapliga regler steg för steg bakåt i tiden, tills man hamnar vid en gemensam punkt, ungefär som en skicklig evolutionsbiolog kan påvisa hur råttan trots allt har ett gemensamt förflutet med hästen — bara man når den gemensamma grunden.

I de indoeuropeiska språkens fall är det protoindoeuropeiskan, som forskare under något sekel nu allt mer nalkats. Trots att det alltså inte finns något nedskrivet bevarat av detta urspråk måste det ha funnits: med numera snarast matematisk logik går det att nå det, ord för ord, stavelse för stavelse, fonem för fonem. För språk förändras inte hur som helst: språk förändras enligt vissa mönster, som språkforskarna förstår allt mer av.

* * *

Men mitt personliga intresse lutar mer åt historia än åt språk, och därför är det för mig särskilt intressant att läsa om vilka dessa indoeuropéer möjligen kan ha varit. Wikander visar hur många teorier om detta funnits och finns, men skiljer också ut vad som förefaller mest sannolikt. Wikander skriver:

"De metoder som står vetenskapen till buds är i grunden två: dels kan man utgå från de med säkerhet rekonstruerade protoindoeuropeiska orden och utifrån dessa sluta sig till vilka geografiska, zoologiska, botaniska och liknande fenomen som protoindoeuropéerna måsta ha haft i sitt närområde eftersom de hade ord för dem, dels kan man försöka ta hjälp av arkeologin för att relatera det vi vet om protoindoeuropéernas kultur till faktiska arkeologiska lämningar."

Vi finner då att de första indoeuropéerna, som talade det som långt senare kom att bli jiddisch, engelska, latin, sanskrit, kurdiska, gaeliska och många fler språk, verkar ha varit ett halvnomadiskt folk som rörde sig på en kanske inte alldeles stor geografisk yta för omkring sextusen år sedan. Kanhända inte större än den skandinaviska halvön till ytan, kanske mindre.

Geografiskt förefaller det vara omstritt var de höll till, men Wikander menar att det är mest sannolikt att det rörde sig om de sydryska eller ukrainska stäpperna.

På språkliga grunder kan man anta att hästen spelade en stor roll för dem, vagnar hade de, och hundar kände de väl till – men möjligen inte katter. Snö var inte okänt. Metallurgi fanns, men var i sin linda. Koppar kände man till. De kan ha varit styrda av någon form av hövding eller kung. Förmodligen var de halvnomadiska och ägnade sig åt både jordbruk och boskapsskötsel.

Det är också sannolikt att de som talade protoindoeuropeiska var polyteister. Ett namn på en gudom, berättar Wikander, verkar kunna rekonstrueras – nämligen *Dyēus ph₂tēr som ska betyda ungefär "Fader Himmel". Det är inte svårt att se hur detta namn återfinns hos romarna som Iuppiter, det vill säga Jupiter. Därmed inte sagt att de två gudomarna var mer än språkligt befryndade.

Intressant nog har också "asar", som i asagudar, sin språkliga motsvarighet i protoindoeuropeiskan, visar Wikander - nämligen i ordet *ansuz, med sannolikt ungefärlig betydelse "mäktig varelse".

Wikander sammanfattar om urindoeuropéerna att de

"...antagligen var en ganska typisk halvnomadisk kultur från kalkolitikum eller tidig bronsålder, om än med ovanligt stor tillgång till hästar."

Wikander är noga med att påpeka att indoeuropéerna inte nödvändigtvis var våra biologiska förfäder. Att de talade en språk som senare utvecklades till vårt säger ingenting om genetiskt släktskap, ej heller säger det något om huruvida vi ärvt något av deras kultur, hur populära sådana föreställningar än varit en gång i tiden.

Det är minst sagt förlegat att använda indoeuropéerna som någon slags rasideologiska slagträn.

* * *

Ett träd med vida grenar är ingen fjäderlätt läsning; boken kräver intresse. Tack och lov är Wikander inte bara en språklig begåvning utan även en stilistisk dito.

Det blir snart uppenbart vilket komplext arbetsfält som indoeuropeistiken är: det räcker långtifrån att lägga märke till att två ord är lika varandra för att utropa ett Heureka! och mena sig ha funnit ett samband.

Tvärtom har språkforskarna under långliga tider utforskat och funnit ett intrikat system språkförändringsregler som kan användas för att analysera huruvida sådana samband verkligen existerar.

Men när jag läst klart hissnar tanken: ord vi använder varje dag, tusentals ord som vi nyttjar varje vecka, har sitt ursprung gemensamt med språk oss så främmande som hettitiskan... Det är levande historia, det.
– – –
Ett träd med vida grenar: De indoeuropeiska språkens historia, Ola Wikander. Norstedts 2014. Eboksproduktion Publit 2014. ISBN: 978-91-1-3067119-3.

Varför veta mer?

Någon frågade varför jag bryr mig om Esaias Tegnér. Och någon annan frågade vem som bryr sig om nordisk hedendom.

Hur vassa sådana yttranden än kan upplevas när de riktas till någon som brinner för ämnena, så äger de emellertid en viss vikt. Och frågan kan rimligen göras vidare: varför bry sig om någonting annat än att andas och äta över huvud taget?

Nå, jag tror att det är relevant att låta livet innehålla mer än att andas och äta. Åtminstone enligt min erfarenhet ger ökat vetande också en större upplevelse av livet. För varje ny insikt, varje nytt samband man förstår, så blir livet en aning djupare. Och man får lite fler referenspunkter att orientera sig utifrån, när man nu under en kort tid vandrar i det kaos som tillvaron är. Draperier dras ifrån, och där man tidigare intet såg, ser man nu fräscha utsikter, rika vyer.

– Åh, det går naturligtvis att leva sitt liv och endast stirra ner på varje steg som fötterna tar, nöjd med att andas och äta och hålla sig vid liv. Men nog kan vi låta livet vara mer än att hålla sig vid liv, nog kan vi tillåta oss både när- och fjärrsyn?

Så varför bry sig om Esaias Tegnér? För att hans ord berör, kanske? För att hans verksamhet påverkat den svenska litteraturen och därmed det svenska samhället? För att hans liv reflekterar hur ett liv kunde levas före oss?

Och varför bry sig om nordisk hedendom? För att de idéer som tänktes långt innan både vi och våra föräldrar och deras föräldrar föddes förmår inspirera våra tankar än i dag? För att hedendomens texter uppvisar en fräschör som sedan kvävdes under en annan ideologis hegemoni under tusen år? För att vi förstår lite mer genom att förstå hedendomen, än vad vi eljest hade gjort?

I dag har vi dessutom aldrig förut skådade möjligheter att skaffa oss kunskaper; aldrig har så mycket kunskap varit tillgänglig i sådan grad som nu; att försitta möjligheten att fördjupa sig synes mig vara att slå sig ner i en koja, när man utan större möda hade kunna bo i ett hus.

Jag tror på kunskapens värde. Jag tror att livet blir innehållsrikare ju mer kunskap vi samlat på oss. Och jag tror att belöningen för att jaga allt större kunskaper är ett långt och mångt mycket rikare liv än vad som varit möjligt kunskapen förutan.

Så varför veta mer? Jo, för att alternativet är att veta mindre, inse mindre, vara mindre.

Bokrecension: Esaias Tegnér | Fredrik Böök

Esaias Tegnér

Esaias Tegnér: En biografi är skriven av den på sin tid oöverskattbart inflytelserike litteraturhistorikern och akademiledamoten Fredrik Böök (1883-1961). Biografin är en förkortad version, utgiven postumt 1963, av Bööks tidigare utgivna biografier.

* * *

Esaias Tegnérs hjärta slutade slå halv tolv på natten den 2 november 1846 i Växjös pampiga biskopsgård Östrabo. Han var då 63 år gammal och hade genomlevt ett liv av både inre och yttre spänningar.

Han var ledamot av Svenska Akademien, professor, biskop i Växjö, riksdagsman och framförallt berömd poet. Han hade fått lovord av Goethe, lärt känna de flesta av tidens litterära celebriteter i Sverige och skrivit texter av oöverträffad skönhet.

Och han hade genomgått stora ideologiska förändringar. Ynglingen som sjungit Napoleons lov, upplysningens lov och liberalismens lov hade blivit monarkist och konservativ. Men hans kristendom var konsekvent kättersk i förhållande till Svenska kyrkans lära, och den Jesus som dog på korset var för honom, av biografin att döma, mer främmande än antikens Apollon.

Så var också Tegnér en antikälskare. I femtonårsåldern läste prästsonen från Värmland igenom Iliaden tre gånger och Odysséen två gånger. Det var nog inte tänkt från början att Esaias skulle gå den lärda banan: hans anlag gick dock inte att förneka, och hans kom att studera i Lund, där han vann lov och pris.

Kanhända hade han förblivit akademiker och skald, om inte knappa ekonomiska resurser fick honom att låta sig prästvigas och sedermera låta sig uppsättas som förslag till biskop, ett förslag som han också vann. Men skulder fick han dras med livet igenom.

* * *

Fredrik Böök, med sitt eleganta men en aning omständliga språk, utmålar Tegnér som en sympatisk personlighet. Han synes ha varit populär, vänlig och inte minst kvick i konversationer. När man träffade honom verkar han varit glad och lätt att ha med att göra, prestigelös, ehuru han gärna umgicks i de uppburna kretsarna – nog icke så lite för att han där fann beläst folk.

Likväl går genom Tegnérs liv ett kolsvart mörker. Svartalfer finns i hans huvud, som han någon gång skriver om. Depression tyngde honom. Och aldrig har väl melankolin han levde med fått starkare poetiskt uttryck än i hans dikt Mjältsjukan (1828), där några rader lyder:

Det går en liklukt genom mänskolivet
Förgiftar vårens luft och sommarns prakt.
Den lukten är ur graven, det är givet;
Grav muras till, och marmorn ställs på vakt.
Men ack, förruttnelse är livets anda,
Stängs ej av vakt, är överallt till handa."

Obalansen i hans inre bryter ut i sinnessjukdom 1841, möjligen efter slaganfall eller hjärnblödning, och Tegnér tas till hospital i då danska Schleswig, där han långsamt återhämtar sig, även om han därefter endast sällan når den lyriska vitalitet han tidigare haft, av Böök att döma.

* * *

Tegnérs religiositet kunde vara ett lämpligt ämne för en avhandling. Som biskop utmärktes hans gärning inte minst av en vurm för att öka prästernas bildning, och för kyrkbyggande. Men kristen dogmatik är Tegnér knappast förtjust i, även om han är mycket väl bekant med den; särskilt som biskop studerar han ivrigt teologi. 

Men för Tegnér själv verkar den kristna religionen koka ner till en slags allmänfromhet, där evangeliernas etik är det beståndande, snarare än sånt som hjärtats tro, försoningsdöd och annat. 

Han kan inte se att dogmatiken är förenlig med bibeln, och Paulus brev kallar han ett "kaos". Men med påtaglig tolerans fördrar han stiftets pietism och väckelsepredikanter. 

I en dikt långt innan Tegnér blir biskop heter det:

"O, vad gör det hur vi kalla
denne far, som ingen ser?
För vad dyrkad bild vi falla,
solen eller korset ner?"

Böök menar, att det till och med för den teologiska sakkunskapen är svårt att ringa in Tegnérs uppfattningar i religiösa ting. 

Tegnér godtog den historisk-kritiska nya synen på Bibeln, som avtog skriften en air av gudomlighet och satte den under en filologisk lupp. Han verkar inte mena att Kristi död på korset öppnade vägen till himmelen, utan att tvärtom hans liv och lära leder till den bättring som Gud "belönar med evig salighet". 

Det är uppenbarligen en föga luthersk uppfattning, men, som Böök skriver, var "skepticism i dogmatiken [...] obotlig hos Tegnér." Tvärsäkerhet i spekulativa ting "bragte honom i harnesk", skriver han vidare. Böök fortsätter:

"Han gav varken det vetenskapliga sanningskravet eller den fromma tron till pris; han undvek de dogmatiska stridsfrågorna och höll sig till det praktiska och det poetiska i kristendomen."

Kanhända är det ändå så, att Tegnér livet igenom balanserade mellan sina sympatier för och sin kärlek till det antika, för Rom och Grekland, med vindarna från Jerusalem. Kanhända slog det aldrig över på någondera sida: han stod blott där och balanserade. Böök skriver:

"Den gud han tillbedjer bär lyra på sin arm liksom Apollo och svärd vid bälte som Frithiof."

* * *

Tegnér gifte sig med sin ungdomskärlek Anna Myhrman. 

Det hindrade emellertid inte att han under sitt liv hade otaliga svärmerier för andra kvinnor, av vilka friherrinnan Martina von Schwerin väl torde vara en av dem som upptagit mest tid. Tegnér ville måhända mer, men relationen utvecklas i platonsk riktning, och de två underhåller en brevväxling, där Tegnér nog uppskattar von Schwerins andliga högresthet och von Schwerin uppskattar Tegnérs poetiska genialitet. 

Biografin talar föga om hur hustrun Anna förhöll sig till makens många förälskelser, av vilka kanske ingen realiserades i köttet.

Äktenskapet verkade emellertid inte ha varit särdeles olyckligt, av Böök att döma. Fyra barn fick makarna tillsammans, två döttrar och två söner. Inte minst verkar dottern Disa ha varit något av Tegnérs ögonsten; de två utvecklade även ett besynnerligt språk tillsammans, som det ges exempel på i biografin.

* * *

Böök citerar utförligt Tegnérs dikter. 

Jag slås vid läsningen av dessa rader av hur enkla och okonstlade de är. Språket är rakt, orden aldrig omkastade, förståelsen omedelbar. Det är nåt rent över poesin, något obesudlat. 

Tegnér diktar inte fram ett dunkel, han diktar fram idel solsken. Och däri ligger, åtminstone som jag ser det, något av hans genialitet: att han förmådde uttrycka vad han ville ha sagt utan omvägar, att han skriver vers lika obekymrat som andra talar talspråk. Det är mästerskap, det. 

Som Tegnérs magnus opus framför alla andra står rimligen Frithiofs saga. 

I denna diktsvit hämtar Tegnér miljö och material från fornnordisk tid. Ja, själva berättelsen är en omarbetad version av en isländsk fornaldarsaga, Fritjof den djärves saga, från 1300-talet. Tegnér, som var med i götiska förbundet, hade argumenterat där för att det gamla inte kunde återuppstå, men i Frithiofs saga använder han sig av det gamla materialet för att skapa en berättelse om hjältemod och försoning. Även om det inte kan förnekas att en smak av kristendom blandat sig i berättelsen.

* * *

Tegnér har länge vilat i sin grav på Växjö kyrkogård. Men hans ord lever fortfarande, hans dikter och inte minst hans brev. Böök skriver träffande: 

"Brevformen var för Tegnér en litterär genre, som han odlade fullt medvetet."

Tegnérs kvickhet är uppenbar när man läser hans brev, liksom hans fina ironi och elegans i uttryckssätten. Tegnér var helt enkelt en språkvirtuos. Språket var hans apollon- eller davidsharpa.

* * *

Fredrik Böök skriver Esaias Tegnér: En biografi som en tämligen hagiografisk översikt rörande Tegnérs liv. Det geniala i Tegnérs språk och poesi betonas om och om igen. Icke utan rättvisa, säkert. 

Men kanske hade framställningen haft något mindre panegyrisk slagsida, om lovorden icke slösats med i samma grad som nu är fallet. Man vill som läsare säga: jo, vi har förstått att Tegnér var enastående.

En särskild styrka i biografin är belysningen av Tegnérs relationer till olika litterära gestalter i samtiden, och inte minst intagande är skildringen av Tegnérs värv som riksdagsman — något som annars väl lätt hamnat i skymundan. Och givetvis är det en styrka att Böök så frikostigt väljer ut ljungande citat ur Tegnérs produktion, som får åtminstone mig att vilja läsa mer av skalden som förmådde att med enkla ord uttrycka så stora ting.
— — —
Esaias Tegnér: En biografi, Fredrik Böök. Bonniers 1963. 341 sidor.