Bokrecension: Fråga experten! | Sophia Lundquist (red.)

Fråga Experten! Nationalencyklopedins experter svarar på läsarnas frågor består av sexhundra frågor med svar som sänts in till Nationalencyklopedin på Internet. Närmare hundra experter har varit inblandade vid besvarandet. Redaktör för volymen var Sophia Lundquist.

* * *

Jag berömmer mig av att vara hyfsat allmänbildad. Och min strävan är ganska beständigt att öka på min allmänbildning, och då framförallt inom de intressesfärer som ligger mig särskilt varmt om hjärtat: det mesta som har med humaniora att göra. Jag tror nämligen att livet här i världen blir rikare ju mer man känner till om den.

För den som delar min passion för allmänbildning är en rejäl bok som Fråga experten! rena julafton. I den får vi nämligen vanliga frågor besvarade, men även mer udda. Och det i ämnen om allt mellan himmel och jord och därutanför.

Frågorna har sorterats i tematan, och de lyder så här: ”Jorden och universum”, ”Fysik och matematik”, ”Djur och växter”, ”Medicin” och mina favoriter: ”Kultur och sport” (ja, alltså kultur då), ”Språk”, ”Världsåskådning och filosofi”, ”Historia och samhälle”.

* * *

Låt oss gräva fram några kuriösa faktauppgifter ur boken.

De minsta djuren med tydliga huvuden och ben är omkring 0,1 millimeter stora.

Uppskattningsvis offrade aztekerna omkring 15 000 personer årligen i Tenochtitláns tempel.

Först i början av 1000-talet blev det vanligt att påvarna bytte namn vid tillträdet av ämbetet.

I genomsnitt dog mellan 60 och 65 procent av befolkningen i pestdrabbade orter under Digerdöden i de länder där vi har källor över mortaliteten.

Fåglar flyger i v-formation för att minska luftmotståndet. I flocken byts fåglarna åt att vara ledarfågel.

I USA blev fyrfingrade tecknade figurer standard under 1930-talet.

En snok kan hålla sig under vatten i över en timma.

— Och så håller det på. Svaren varierar i längd: nån gång är de bara någon mening långa, andra gånger fyller de flera spalter. I regel är de förhållandevis koncisa.

* * *

Jag vill inte vara sen med att påpeka att en del av svaren ligger på sådan facknivå att jag inte har alldeles lätt att hänga med: det gäller i synnerhet frågor som berör kemi och dylika ting. Där hade det varit förtjänstfullt om redaktionen försökt göra svaren än mer pedagogiska, där möjligt varit.

Särskilt glad blir jag över att Dick Harrison i stor utsträckning konsulterats: hans enorma kunskaper, liksom hans källkritiska utgångsläge, är alltid en tillgång.

Fråga experten! är inte en bok man sträckläser. Men den kommer till sin rätt som bredvidläsning för små lediga stunder; måhända kan man när lunchen intas inte bara förse sig med lekamlig näring, utan också med andlig spis. För detta ändamål är Fråga experten! perfekt.
– – –
Fråga Experten! Nationalencyklopedins experter svarar på läsarnas frågor, Sophia Lundquist. Nationalencyklopedin 2007. ISBN: 978-91-976243-8-1. 213 sidor.

Bokrecension: Lasse i Gatan | Lars Ericson Wolke

Porträtt som antas föreställa Lars Gathenhielm

Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall är en dubbelbiografi av historikern Lars Ericson Wolke (f. 1957). Första upplagan utkom 1997, jag har läst en utökad utgåva från 2006.

* * *

Ericson Wolke presenterar sin belysande och intressanta bok delvis som en dubbelbiografi om kaparkaptenen Lars Gathenhielm (1689-1718) från Onsalatrakten och hans hustru Ingela (1692-1729), och delvis som en skildring av Stormaktssveriges sammanbrott.

Men på grund av det svaga och ömtåliga källäget drar sig makarna Gathenhielm undan närmare granskning och blir svåra att nalkas; de kan bara anas — i synnerhet gäller det Ingela Gathenhielm. I stort blir boken således ett utforskande av kaparmiljön som dessa två levde i.

Källkritiska problem till trots lyckas Ericson Wolke utan vidlyftiga spekulationer skänka läsaren en hel del kunskap om de livsbetingelser som den kände — eller om man så önskar: ökände — kaparen Lasse i Gatan hade att verka under.

Läsaren får lära sig hur kaparkrigföring fungeraed och var en del av den allmänna krigsansträngningen, framför allt under det stora nordiska krigets sista krutstinkande decennium, då Lasse var verksam och när Sverige ställdes om till ett tillstånd av totalt krig.

Kaparkrigföringen kom då att bli en extra resurs vid sidan av den reguljära flottan, som på Västkusten hade fått se sig bli nedprioriterad.

* * *

Kaparverksamheten förblandas ibland med sjöröveri. Det är emellertid inkorrekt att göra så, även om enskilda kapare av källorna att döma inte så sällan överträdde gränsen mellan vad som sågs som legal och reglerad krigföring och ren piratverksamhet. Ericson Wolke skriver:

”Gränslinjen mellan statliga kapare och självständiga pirater har aldrig varit särskilt klar.”

Ju längre kriget pågick, desto generösare verkar också den svenska regimen ha blivit vad gäller vad som ansågs vara rimligt att ge sig på. Men en kaparkapten förväntades likväl iaktta vissa förhållningsregler, såsom att enbart vissa typer av skepp fick kapas, att lasten skulle hanteras på ett visst sätt och likaså besättningen.

I grunden handlade kaparverksamheten om att enskilda näringsidkare, som Lars Gathenhielm, fick kungligt tillstånd för kaparverksamhet och rustade ett eller flera skepp varvid man möjligen fick låna vapen av kronan, varefter man gav sig ut på havet och där helt enkelt lade beslag på handelsskepp och andra skepp som fraktade varor till eller från fiendehamn.

Det spelade då ingen roll huruvida skeppen själva tillhörde fienden — det vill i synnerhet säga Danmark och Ryssland — utan poängen var att de på något vis genom sin handel kunde underlätta för fiendens krigföring, till exempel genom att frakta vapen eller sånt som kunde komma till nytta vid vapentillverkning och så vidare. Dessutom var det en vinst i sig att störa även fiendens ickemilitära handel och därmed dessa länders ekonomi.

Givetvis kunde detta leda till diplomatiska förvecklingar med skeppens hemländer, när dessa inte var stridande parter i konflikten, vilket Ericson Wolke beskriver. Och skulle en svensk kapare gå över gränsen för mycket, till exempel vad gäller behandlingen av besättningen, kunde straff vänta i hemlandet: avrättningar var inte okända.

Till sist krävde svenska kronan med drakoniskt nit en omfattande samling dokument av kapade kaptener för de skulle kunna freda sina skepp som neutrala. Det synes nästan blivit omöjligt att i allo stycke ha alla papper förberedda i händelse av kapning.

Dessutom, om kaparens tilltänka offer skulle sätta sig till motvärn vid pågående kapning, blev skeppet automatiskt betraktat som lovligt kap, alldeles oavsett dess faktiska neutralitet och last.

När ett skepp bordats med eller utan kamp, skulle det föras hem till Sverige med plomberade lastutrymmen, där en särskild domstol skulle avgöra huruvida skeppet kapats på rätta grunder. Bedömdes så vara fallet, dömdes det som pris, och kaparen hade, sedan 1711, att fritt ta över det och tillgodogöra sig godset ombord, helt tullfritt, som sin egendom. Det torde varit en morot av Guds nåde.

Det är alltså inte märkligt alls att personer som Lasse i Gatan med tiden torde blivit förhållandevis förmögna. Detta, i kombination med sitt omfattande kontaktnät i ledande kretsar i Göteborg, som Ericson Wolke något utforskar, torde dessutom gjort Lasse till en mäktig karl.

* * *

Lasse i Gatan är sägenomspunnen. Sägner om honom spanns och hölls levande långt efter hans död.

Ser vi emellertid till de hårda fakta som blir kvar efter källkritiska undersökningar och som presenteras av Ericson Wolke märker vi att Lasse förvisso var framgångsrik, men hans liv blev kort, och hans aktiva tid som sjöburen kapare än mycket kortare: det löpte blott från 1711 till 1714.

På grund av invaliditet kom Lasse att bli landbunden och han sysselsatte sig då som kaparredare, vilket näppeligen lär ha gjort honom fattigare. Åtskilliga västkustskepp av olika storlekar ägdes av honom.

Lasse dör, möjligen i bentuberkulos, bara 29 år gammal, år 1718, ett drygt halvår före regerande konungen Karl XII. Kaparkriget överlever honom med något år.

Hustrun Ingela övertar efter Lasses död redarverksamheten. Och det är först då, förstår vi på Ericson Wolke, som hon liksom träder fram en aning ur historiens dunkel som självständig individ. Ericson Wolke skriver om henne:

”Hon förekommer bara glimtvis i källmaterialet, och det först, tidstypiskt nog, i egenskapen av änka som hon stiger fram i fullt dagsljus för en sentida betraktare.”

När väl kriget avslutats något år efter Lasses död verkar en icke liten del av hennes liv ha ägnats åt att bestrida och beivra diverse fordringar från och till staten.

Och inte fick hon leva länge efter att maken dött, även om hennes andre och mycket behjälplige make fortsatte affärerna efter hennes död. 1729 begravs hon i sarkofagen bredvid sin förste make i Onsala kyrka. Ätten Gathenhielm utslocknar sedan helt senare under 1700-talet.

Lasse själv synes, utifrån Ericson Wolkes uppgifter, ha varit en vinningslysten och inom sitt värv mycket kompetent karl. Konturerna av Ingela är och förblir betydligt suddigare, även om hon förvisso framstår som en handlingskraftig kvinna.

* * *

Genom Lasse i Gatan sätter Ericson Wolke fingret på en åtminstone för mig och väl i svensk historieskrivning tämligen översedd period, nämligen det under ungefär ett decennium rasande kaparkriget.

Institutionens betydelse för krigsinsatsen som sådan kan diskuteras: i någon mån hade Stormaktssverige redan innan kaparkriget drog igång på allvar påbörjat sin dödskamp. Men kaparkriget hjälpte rimligen till att hålla liv i nationen längre än vad som annars hade varit möjligt, genom att tillfoga fienden skada, och genom att tidvis operera som en förlängning av den ordinarie flottan.

Ericson Wolke använder ett behagligt och tillgängligt språk som är stilistiskt säkert. Han är också mycket pedagogisk i sin framställning. Därtill är volymen väl försedd med illustrationer från tiden som hjälper till att skapa en bild av hur verkligheten såg ut för en Kaparfamilj på Västkusten för omkring trehundra år sedan. Lasse i Gatan blir en på många sätt äventyrsmättad och i någon mån ödesmättad berättelse.
– – –
Lasse i Gatan: Kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, Lars Ericson Wolke. Historiska Media 2006. ISBN: 978-91-87031-94-6.

Bokrecension: A Clockwork Orange | Anthony Burgess

A Clockwork Orange (ung. ”En apelsin med urverk”) är skriven av Anthony Burgess (1917-1993). Boken utgavs på engelska första gången 1962. Jag har läst den i översättning av Caj Lundgren, utgiven av Modernista 2012. I denna utgåva har den engelska titeln behållits.

* * *

Alex är femton år och ligist med klara asociala, psykopatiska drag.

Om nätterna drar han omkring i en aldrig namngiven stad tillsammans med sitt gäng och misshandlar de som råkar komma i deras väg. Alex drivs av längtan efter våld, blod och sadistiskt sex. Hans föräldrar tror att han tjänar extrapengar efter skolan, men de pengar han får in är stulna.

I gänget uppstår en maktkamp, och vid ett inbrott i ett pampigt hus, där Alex misshandlar kvinnan som bor där, blir han förrådd av kamraterna. Alex blir tagen av polisen och sätts i fängelse.

Efter ett antal år beslutar man sig för att pröva en ny rehabiliteringsmetod på Alex, nämligen den så kallade Ludvicometoden. Den går ut på att man tvingar Alex att se mycket våldsamma filmer, samtidigt som man injicerat ett medel i honom som framkallar starkt illamående.

Efter fjorton dagars mycket smärtsam behandling anses Alex genom denna form av betingning oförmögen att begå illdåd, och släpps ur fängelset som en maskin, utan möjlighet att göra fria val: dömd att vara god.

* * *

Alex värld existerar i en icke närmare specificerad framtid.

Vi befinner oss i Storbritannien, men ett Storbritannien som kantrat. Nätterna ägs av ligor och ligister. Det politiska systemet förefaller fortfarande vara demokratiskt, men det antyds att det regerande partiet har totalitära anspråk. Och ett starkt ryskt inflytande gör sig gällande i samhället.

Det blir bland annat uppenbart genom den rotvälska till slang som Alex talar. I själva verket har den tydligen språkintresserade Burgess i romanen skapat nästan en egen sociodialekt, under starkt inflytande av ryska språket. Det gör att det emellanåt kan låta så här:

”Dim såg väldigt häpen ut med råttan vidöppen och torkade krovis från goberna med rukan och tittade ömsom på det röda rinnande kroviset och på mig.”

Eller så här:

”Jag blev förvånad och kanske en malenkig aning pugglad av att slosa Dim gavarita så där.”

Och eftersom det är Alex som är berättaren romanen igenom, får man helt enkelt se till att vänja sig vid den här typen av språk. Allteftersom lär man sig dock de mer vanliga orden, och kan av sammanhanget förstå andra. Dessutom är boken behändigt nog försedd med en ordlista mot slutet.

Det innebär ett visst läsmotstånd, i synnerhet inledningsvis, att ta sig igenom denna snåriga vokabulär.

Men denna märkliga slang, som kallas Nadsat, tjänstgör också som en buffert mot det brutala våld som skildras: språket höljer sig kring våldet och sätter läsaren på visst avstånd ifrån det, eftersom förståelsen ofta inte är omedelbar och läsaren snarare anar sig till vad det egentligen är som Alex sysslar med.

* * *

Måhända kan man ställas inför vissa existentiella frågeställningar i och med läsningen av A Clockwork Orange. Främst då, huruvida det är gott och lämpligt att stävja kriminalitet genom att så förvandla den brottslige, att han förlorar möjligheten till självständiga val: att han tvingas att göra det goda, vare sig han vill det eller inte.

Naturligtvis skulle sådant ha stora fördelar för samhället — inte minst för den totalitära staten — som därigenom skulle få ett effektivt sätt att korrigera yrkeskriminella och destruktiva individer.

Men vad gör det med människan som korrigeras? Mister hon inte något väsentligt, något djupt mänskligt, när förmågan att göra det onda stympas? Vad händer med individen Alex, när de mest utmärkande dragen hos honom förbyts i sin motsats? Är det som blir kvar, den inverterade psykopaten, fortfarande Alex?

En fängelsepräst talar om vad Ludovicometoden innebär:

”Han upphör att vara en missdådare, men han upphör också att vara en varelse i stånd till en moralisk valhandling.”

En doktor får stå för det pragmatiska svaret:

”Vi sysslar inte med motiven eller den högre etiken. Vi sysslar enbart med att nedbringa brottsligheten …”

Och däremellan spänner frågeställningen: rätten till sina egna val kontra samhällets behov av att motarbeta destruktivitet.

* * *

Burgess lyckas på ett effektivt sätt berätta sin våldsamma och brutala historia genom den tonårige Alex’ ögon. Språket är inte bara späckat med halvt obegriplig slang, utan en viss barnslighet och en viss talspråkighet vidlåder det, ungefär såsom man kunde förvänta sig att en inte särskilt bokligt intresserad yngling skulle skriva. Illusionen vidmakthålls genom språket.

Våldsbeskrivningarna går inte till excess: Burgess gottar sig inte i våldet. Dels är de egentliga våldsbeskrivningarna relativt få innan Alex åker fast, och dels höljs de i slang så att intrycket av våldsamheten mildras till aningar. Våldet är inte huvudsaken i berättelsen: det räcker med att läsaren förstår att Alex är en våldsam och känslokall person. När väl det etablerats i läsningen förs historien vidare.

A Clockwork Orange är på många sätt en dystopisk framtidsskildring, där samhället utstår slag mot sina grundvalar på grund av det nattliga våldet, och metoden samhället tar till för att hävda sin överhöghet ska innebära att ligisterna får sin våldsamhet kastrerad.

Brottslingen förvandlas till en maskin programmerad att enbart göra gott. Så begår, kunde man måhända argumentera för, samhället i sin tur därigenom ett övergrepp mot den kriminelle, när det dödar friheten till förmån för säkerheten.
— — —
A Clockwork Orange, Anthony Burgess. Övers. Caj Lundgren. Modernista 2012. ISBN: 978-91-7499-234-2.

Bokrecension: Katastrofer under 100 år | Rasmus Dahlberg

Släckningsarbete vid General Slocum 24 juni 1904.

Katastrofer under 100 år (da. 100 års katastrofer) är skriven av den danske katastrofhistorikern Rasmus Dahlberg (f. 1977). Boken är översatt av Annica Cardell.

* * *

Tack och lov är katastrofer där mängder av människor dör under dramatiska omständigheter inte något självupplevt för de flesta av oss. Rasmus Dahlbergs Katastrofer under 100 år påminner oss emellertid om hur lätt en katastrof kan ske när missuppfattningar genererar felaktiga beslut, när något som borde fungera havererar, när säkerhetstänkande sätts åt sidan.

* * *

Katastrofer under 100 år är en populärvetenskaplig genomgång av elva stora katastrofer mellan 1904 och 2010. Utöver dessa elva katastrofer refereras till ytterligare katastrofala händelser för jämförelse.

Varje kapitel inleds med ett kort, nästan skönlitterärt, avsnitt där Dahlberg ofta ur en enskild eller några enskilda människors perspektiv beskriver vad som sker alldeles innan katastrofen, intill dess att den blir ett faktum. Därefter utmålas bakgrunden och steg för steg får läsaren del av en mer detaljerad beskrivning av händelseförloppet.

Avslutningsvis använder sig Dahlberg i varje kapitel av en teoretisk modell som konstruerats av en James Reason. Modellen kallas schweizerostmodellen och kan beskrivas som några lager med ost, där varje skiva utgör vad som skulle kunna vara en barriär mot misstag.

Men schweizerostar har hål. På samma sätt kan en barriär mot misstag innehålla hål. När hålen går rakt igenom alla barriärer sker katastrofer.

Dahlberg använder sig av tre lager i sin användning av modellen. Första lagret representerar organisation och design, alltså hur ett företag är organiserat eller hur en maskin är designad. Andra lagret representerar procedurer, alltså regler och policies. Tredje lagret representerar beteenden, alltså hur enskilda människor agerar eller inte agerar.

Utifrån dessa tre lager som mönster sätter sedan Dahlberg fingret på vad som gått snett i varje nivå, som möjliggör att katastrofen sker.

Avslutningsvis drar Dahlberg slutsatser om vad man möjligen kan lära sig inför framtiden av varje enskild katastrof.

* * *

En del av katastroferna som Dahlberg beskriver är mycket välkända: Titanic, Tjernobyl, Estonia. Andra har jag själv aldrig hört talas om: Branden på hjulångaren General Slocum 1904 och tågolyckan vid Mobile 1993 till exempel.

Men både de mer kända och de mindre kända händelserna är skrivna på ett sätt som är givande och intressant och med nya infallsvinklar. Särskilt lyckat är det att Dahlberg är rejält individfokuserad. Det gör att läsaren hamnar i direktkontakt med människor som är drabbats av det som beskrivs.

* * *

Alla katastroferna är tragedier. Men av någon anledning fascineras jag särskilt av den händelse som Dahlberg tar upp i början av sin bok, nämligen hjulångaren General Slocums undergång i New York 1904.

Hjulångaren hade abonnerats av en församling bestående av tyska immigranter för en nöjestur. Båten var stor, och drygt 1300 personer fanns ombord. Fartyget börjar emellertid brinna, elden sprids och det slutar med att drygt 1000 personer blir lågornas rov eller drunknar i East River när de försöker ta sig i säkerhet.

Dahlberg konstaterar flera saker utifrån schweizerostmodellen.

På organisations- och designnivån finner han att fartyget impregnerats med brandfarlig terpentin. Inspektörerna som hade ansvar för att kontrollera säkerheten arbetade på ackord, varför de tjänade på att kontrollerna gick så snabbt som möjligt. Besättningen, förutom kaptenen, var inhyrd och oerfaren.

Vad gäller procedurnivån finner Dahlberg att mannen som upptäckte elden dröjde med att rapportera elden till kaptenen, på grund av den strikta hierarkin ombord. Det fanns vidare inga fungerande riktlinjer för hur man skulle hantera en eldsvåda ombord.

På beteendenivån rapporteras att man stuvat brandfarliga material i rummet där elden först slog upp; sannolikt började elden dessutom genom att en besättningsman slängt en tändsticka som han trodde var släckt på det halmbeströdda golvet i detta rum. Mannen som upptäckte elden stängde inte heller dörren till rummet, vilket gjorde att elden fick tillgång till syre.

Vad menar då Dahlberg att man kan lära sig av General Slocums undergång och de drygt tusen döda tyska immigranterna?

Jo, till exempel att säkerhet endast så lite som möjligt bör vara avhängig enskilda människors beteenden. Säkerheten ska befordras genom till exempel användande av lämpliga material och att man på rent strukturell nivå undviker sådant som gör att inspektörer måhända ej är så noga som hade behövts.

* * *

Katastrofer händer. Och så länge det finns människor inblandade, eller maskiner som tillverkats av människor, så kommer de att fortsätta att hända.

Vad vi kan lära av de många fallstudierna i Katastrofer under 100 år, är att man inte kan vara nog försiktig: att inte tumma på säkerheten för att vinna tid, att hellre dubbelkolla än att vara osäker, att hålla sig med backups, att ha fasta rutiner och klara och smidiga beslutsvägar för alla tänkbara situationer, att hellre överreagera på ett larm än att hoppas på det bästa, att hellre använda väl testade och rejäla material och designer än bristfälligt prövade och billigt men undermåligt material i det som bygger, det som bär, det som fraktar.

På så vis kan vi kanske inte hindra att katastrofer sker. Men måhända kan vi göra dem färre än vad som annars varit fallet.
– – –
Katastrofer under 100 år, Rasmus Dahlberg. Historiska Media 2013. ISBN: 978-91-7545-085-8.

Bokrecension: The Mutiny of the Elsinore | Jack London

The Mutiny of the Elsinore är en roman av amerikanske författaren Jack London (1876-1916). Boken utgavs första gången 1914.

* * *

The Mutiny of the Elsinore är en frodig äventyrsroman. Men den är förutom detta särskilt intressant, när man genom romanen betraktar ett utpräglat klassamhälle, och en ohöljd rasism.

Men först något om handlingen.

John Pathurst är en förmögen ung författare. Han har emellertid tröttnat på livet i sus och dus, och för att komma undan en tid, far han med ett lastfartyg från Baltimore med destination Seattle. Rutten går via Sydamerikas sydligaste hörn, det för sina vilda vindar ökända Kap Horn.

Det fyrmastade skeppet heter Elsinore och har ett skrov i stål. Och i två sammanslagna rum i dess akterhus slår sig Pathurst ner tillsammans med en mängd böcker och uppassad av sin betjänt Wada.

Ombord finns i övrigt ett fyrtiotal själar. Främst av dem den tystlåtne och majestätiske kapten West, dennes förste- och andrestyrmän, kapten Wests praktiskt lagda dotter Margaret och den ena sjömannen mer råhuggen och oborstad än den andra.

Disciplinen som förstestyrmannen Mr Pike med järnvilja och fysiskt våld utövar gentemot besättningen ombord står i direkt proportion till dessas upplevda oduglighet, som enligt Mr Pike väl är att betrakta som monumental.

Men Elsinore stävar söderut under allehanda äventyr som främst består i hur vädret leker med skutan och hur spänningar inom besättningen tar sig uttryck.

Och när kaptenen oväntat avlider just vid Kap Horn tar förstestyrman Mr Pike över befälet, och ett illa organiserat myteri bryter ut. Stor dramatik utspelar sig, folk dör och hivas överbord, innan det hela når sin lösning. Och vid det laget har givetvis Margaret och Pathurst fattat kärlek till varandra.

* * *

The Mutiny of the Elsinore är alltså en rapp äventyrsroman som är spännande i kraft av själva berättelsens innehåll.

Emellertid framstår inte Pathurst som nån vidare trevlig figur alls.

Jag slås gång på gång av frågan huruvida Jack London medvetet gjort honom så osympatisk, eller om Pathurst tvärtom framstår som en helt normal människa i den tid som historien utspelar sig, nämligen 1913.

För Pathurst är rasist ut i fingerspetsarna. Gång på gång återvänder han till hur han är en del av den överlägsna blonda, vita rasen, med en "lordly history" och som med självklarhet bör vara överhöghet och utöva makt över underlägsna människor och raser, vilka den vita rasens människor med tiden skall trampa under sig.

Det faktum att Elsinores ledande personer samtliga är vita och i stor utsträckning blonda, stärker Pathurst i uppfattningen att dessa på ett naturligt sätt bör styra över de blandrasmänniskor som sliter i masterna och på däck.

Pathurst påpekar dessutom hur oerhört inkompetent besättningen är. Visserligen noterar han deras usla inackorderingar under däck, där allt är blött och ofta iskallt, men att det skulle påverka deras arbetsinsats verkar han fullkomligt blind för: han noterar blott att de blir allt fetare. Han skriver om dem: "They are cattle, or less than cattle."

Och han visar sin likgiltighet inför dem genom utfall som:

"As for the rest—the weaklings and the rejected, and the dark-pigmented things, the half-castes, the mongrel-bloods, and the dregs of long-conquered races—how could they count?"

John Pathurst anser, att han lever i en annan, mer upphöjd, värld än vad folket på däck gör.

* * *

Det är ett spännande och lyckat grepp att förlägga en romans handling till ett ensamt fartyg. Fartyget med dess omedelbara omgivningar blir då hela världen: "the world in miniature", som Pathurst själv formulerar det. Visserligen är det inte alldeles lätt att hålla ordning på de mer frekvent återkommande gestalterna som London skapar, men han ger läsaren tillräcklig hjälp vid handen för att det ska vara möjligt.

Genom att världen på så sätt förminskas, blir också konflikterna ombord större. Den tystlåtne kapten West antar så nästan gudomliga proportioner för Pathurst: "the blond Aryan master, the king, the Samurai", som med sin blotta närvaro och stämma får alla att handla i enlighet med hans vilja.

Och liksom kapten West antar en slags aristokratisk gudalik position i Pathurst föreställningsvärld, blir förstestyrman Mr Pike en övermänniska av järn genom sin kraft och beslutsamhet: "... he is iron [...] He is truly a prodigy of a man, and, so far as to-day is concerned, an anachronism."

* * *

Man kan tänka lite olika när man förhåller sig till en bok som The Mutiny of the Elsinore. Rent litterärt och narrativt är det en utmärkt äventyrsroman med ett väl sammansatt persongalleri.

Men den så frekvent förekommande rasismen som Pathurst ger uttryck för och som är genomgående i hela hans tankevärld är svårare att förhålla sig till, inte minst som jag inte kan avgöra om rasismen är tilldelad Pathurst av London, eller om London delar densamma, vilket känns osannolikt även om Londons inställning i rasfrågan är omdiskuterad.

Alltså: har London givit Pathurst dessa motbjudande drag för att bedriva polemik, för att man ska känna sig kluven till berättarjaget, eller ser London rasismen som en naturlig del av en civiliserad och bildad människas kultur?

Nu kan ju visserligen Londons egen inställning vara likgiltig, ehuru Londons medvetenhet om sociala orättvisor är väl kända. Men boken bör bedömas som sitt eget universum. Men likväl kan bokens idéinnehåll problematiseras och diskuteras.

Det är i någon mening lockande att skriva en novell som skulle kunna utgöra en antiberättelse till The Mutiny of the Elsinore, där de hunsade sjömännen blir de sympatiska huvudrollsinnehavarna, och förstestyrmannen, den likgiltige kaptenen och den rasistiske stroppen Pathurst istället blir antagonisterna.

* * *

Berättelsen om fartyget Elsinores resa runt Kap Horn får vi del av genom John Pathursts fortlöpande dagboksanteckningar. Dessa är fulla av nautiska termer, som jag inte alltid hänger med i; masternas olika namn och fartygs olika delar är jag inte självklart bekant med.

Genom dagboksformen uppstår den intressanta effekten, att berättaren inte vet något om framtiden: han liksom läsaren får sällan vinkar om vad som kommer att hända längre fram, än vad berättarjaget sägs ha hunnit uppleva själv, eller vad han månne anar.

The Mutiny of the Elsinore är en bra berättelse som framförs på ett mästerligt språk, och väljer man att först Mr Pathurst som Londons drift med arrogant klassmedvetenhet och än mer arrogant rasism, så blir romanen dessutom briljant, även om Mr Pathursts uttalanden är mycket anstötliga.
– – –
The Mutiny of the Elsinore, Jack London. Mills & Boon, Limited 1915. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Siddhartha | Hermann Hesse

Hermann Hesse 1927.
Foto: Gret Widmann

Siddhartha: En indisk berättelse (ty. Siddharta: Eine Indische Dichtung) är en roman av Hermann Hesse (1877-1962). Boken utkom ursprungligen 1922, och gav i Sverige ut första gången 1946 i översättning av Nils Holmberg. Nyutgåvan från 2014 som jag har läst innehåller ett förord av Ann Heberlein.

* * *

Siddhartha föds i en bramansläkt några hundra år före vår tideräkning. Han är enastående begåvad och allmänt älskad av allt och alla han möter. Men inom sig känner han ett osläckligt driv efter att nå svar, att nå mening, att nå frid. Att nå Nirvana.

Detta driv och denna "den yttersta törsten" tvingar honom ut i världen. Han lever som asket men finner inte vad han söker. Han träffar Buddha, och lär sig av honom, men finner inte frid. Han ger sig hän åt världen, har sex, samlar pengar på hög och ägnar sig åt spel. Men når inga svar. Förtvivlad lämnar han stadens vimmel och går för att ta sitt liv i en flod.

Men han blir omhändertagen av en gammal färjkarl. Siddhartha bestämmer sig för att också han slå sig ner och bli en färjkarl, och skjutsa resanden över floden. Av den gamle, tyste färjkarlen lär han sig så slutligen något; denne färgkarl söker inte längre. Han lyssnar. Siddhartha flyr från orden och lärorna, som han inte heller tidigare funnit bärande, och själva floden blir hans läromästare: ur dess porl talar röster. Och han lär sig att älska världen i alla dess former: från stenen till människan.

"Framför allt lärde floden honom konsten att lyssna, lyssna med ro i sitt hjärta, med väntande vidöppen själ, utan lidelse, utan önskningar, utan att döma, utan någon egen åsikt."

Han blir stilla.

* * *

Siddhartha är inte en alldeles lätt roman att förhålla sig till, trots ett nätt omfång. Hesse förmedlar en känsla av sägen och saga. Den förefaller bäras upp av sina idéer, men vad den egentligen vill lära oss blir öppet för tolkningar, liksom hade den varit en gammal tvetydig religiös eller mytologisk skrift.

Klart är i vilket fall, att Siddhartha inte finner svaren på sina frågor genom sina många asketiska övningar eller vid fasthållandet av vissa tankar och läror: idéerna för honom inte fram till friden. Först när han släpper fokus på just lärorna, tankarna, övningarna, infinner sig den kärlek till alltet som gör det möjligt för honom att slappna av, att bli tillfyllest.

Då släpper hans fokus på sig själv, ja, vad han ska göra med sig själv för att nå sitt mål, och han blir ett stort öra som tar in det som talar till honom. Aktiviteten förbyts i passivitet, ett accepterande, en resignation. Han uppgår "i varats flod, i livets ström", flyter med, "överlämnad åt strömmen, tillhörig enheten."

Siddhartha säger till sin vän Govinda:

"Det må vara de stora tänkarnas sak att genomskåda världen, förklara den, förakta den. För mig är det enda angelägna att kunna älska världen, inte förakta den, inte hata den och mig, utan kunna betrakta den och mig och alla väsen med kärlek och beundran och vördnad."

Så finner Siddhartha frid.

* * *

Hesses språk i Holmbergs översättning är suggestivt. Dess lugna tempo och stilistiska upprepningar av samma tematan påminner om floden som så mycket i boken handlar om: språket flyter, långsamt, stillsamt, övertygande. Detta är inte en roman där man nödvändigtvis känner något för de gestalter som förekommer i boken: de är för heroiska eller för stela för det – precis som man förväntar sig av en saga.

Behållningen blir istället dels inställningen — livet må ha sin gång, jag sitter blott här och accepterar det, det är mig godast — och det framvällande språket, porlande, flödande och stillsamt som hjärtat till sist blir i bröstet på Siddhartha.
– – –
Siddhartha: En indisk berättelse (ty. Siddharta: Eine Indische Dichtung), Hermann Hesse. Övers. Nils Holmberg. Förord av Ann Heberlein. Albert Bonniers förlag 2014. ISBN: 978-91-0-014645-0.

Bokrecension: Trägudars land | Jan Fridegård

Trägudars land är första delen i en romantrilogi av Jan Fridegård (1897-1968). Boken utgavs första gången 1940. Jag har läst den i en utgåva från 2010.

* * *

Trägudars land utspelar sig under vikingatiden, uppskattningsvis någon gång på 800-900-talet, i trakten av Birka. På en gård bor och tjänar trälarna Holme och Ausi bland många andra under en vildsint hövding omgiven av morska kämpar.

Men Holme har legat med Ausi, och det har resulterat i ett barn. Hövdingen befaller att det ska sättas ut i skogen, men Holme lyckas rädda det, och tillsammans med Ausi flyr de från gården och tar sig omsider in till Birka och ett liv i frihet.

Till Birka har även Främlingen kommit. Han är munk och försöker sprida den kristna läran i hednaland. Han har föga framgång och tvivlar på sin egen förmåga och kämpar med sitt eget kött.

* * *

Fridegård hör till de författare man kallar proletärförfattare eller statarförfattare. Det är därför inte långsökt att spåra paralleller mellan skildringar i Trägudars land och den fattigaste arbetarklassen av senare tid. Vi märker då tydligt klasskillnaderna mellan trälarna, som arbetar blott för sitt uppehälle liksom statarna, och hövdingen med sitt följe vilka får anses vara en privilegierad klass.

Det innebär emellertid inte att trälarna skänks något förskönande skimmer omkring sina personer. Holme framstår som en tämligen primitiv person, en aning otyglad och oberäknelig – så oberäknelig att till och med hövdingen och kämparna har nån slags respekt för honom.

Ausi å sin sida är naiv med förälskad i Holme som uppenbarligen tagit henne med våld och så gjort henne havande. Liksom kämparna på gården har hon stor respekt för sin buttre karl, en respekt gränsande till rädsla. Spänningen mellan denna kärlek och denna respekt skänker mycket liv åt berättelsen.

Främlingen å sin sida är apart: han är från en annan kultursfär med en annan ideologi. Kungen i Birka förstår att landet behöver handelsförbindelser med det kristna landet, och sätter därför munken under sitt beskydd. Men kontrasten mellan vad Fridegård utmålar som ett rått hedniskt land och munkens religion som förkunnar alla människors likhet — trälar och kämpar —inför Gud.

Trots att hedendomen utmålas som relativt barbarisk, framstår ändå kontrasterna gentemot ett nytt system av ideal på ett pedagogiskt vis. Hedendomen är livfull, kristendomen abstrakt, eterisk.

Holme, föga tilltalad av kristendomen, drar sig inte för att hämnas, och Ausi gläds som en självklarhet när maken så gör – till exempel när han kastar en sten på hövdingens son så att denne blir handikappad, eller när han misshandlar en kvinna som vanskött deras dotter. Hämnden är i trägudarnas land ännu inte stigmatiserad som okristlig.

Hedningarna reagerar också på den nye gudens impotens. När de märker att guden varken kan beskydda eller hjälpa munken eller det pågående kyrkbygget, glesnar anhängarskaran, intill dess att munken ensam är kvar, fastän Ausi och särskilt en kämpe intagits av den munkens religion.

* * *

Jag uppskattar Fridegårds berättarteknik, hans språk. Det är mycket rakt, mycket avskalat. Det är så avskalat, att namn endast sällsynt förekommer: vi får således aldrig veta vad hövdingen heter där Holme och Ausi tjänar. Vi får inte veta vad munken heter. Vi får inte veta vad staden – som rimligen är Birka – heter. Inte ens Holme och Ausis barn får vi lära känna till namnet.

Detta medverkar till att skapa en karghet som passar bilden av den tid som Fridegård förlagt sin berättelse till, bilden han själv genom sitt språk bidrar till att skapa. Kärva människor och kärva tider beskrivs med ett kärvt språk.

Trägudars land ger mersmak, både till innehåll och form, och jag ser fram emot att läsa de två följande delarna i trilogin.
– – –
Trägudars land, Jan Fridegård. Wahlström & Widstrand 2010. ISBN: 978-91-43-50703-4.