Bokrecension: Germanerna | Tore Janson

"Varusschlacht", Otto Albert Koch (1909)

Germanerna: Myten, historien, språken är skriven av latinprofessorn Tore Janson (f. 1936). Germanerna nominerades 2013 till Augustpriset.

* * *

Germanerna är skriven i en bitvis något polemisk ton gentemot dem som önskat adoptera germanerna som sina personliga förfäder, genom vilket man månne tänkt sig att något av deras mystiska eller mytiska glans liksom genetiskt förts vidare till nutidens tyskar eller skandinaver eller talare av germanska språk. Det är som bekant en tankegång som utnyttjades av nationalsocialismen.

Janson gör boken igenom en poäng av att påpeka, att germanerna inte såg sig själva som en enhetlig grupp. Beteckningen ”german” är romarnas beskrivning av de folkslag de mötte öster om Rhen och norr om Donau. Germanerna själva förefaller snarare identifierat sig som franker, goter, langobarder, suioner, angler och så vidare.

Termen germaner fungerade alltså som en behändig geografiskt betingad generalisering och på samma gång en sammansmältning av grupper som talade samma språk men sinsemellan inte såg sig som en politisk eller etnisk gemenskap. Germanerna blev på så sätt en slags barbarisk motbild gentemot de civiliserade romarna.

Janson skriver:

”Romarna ansåg att [germanerna] hörde ihop, med goda skäl, men själva tyckte de förmodligen inte att de utgjorde någon avgränsad del av mänskligheten.”

Först framåt 500-talet upphör hänvisningar till germaner mer eller mindre i romerska källor, och man talar istället om de olika enskilda folken, som man tidigare klumpat ihop under samma begrepp. Då hade Västrom fallit samman, och det var inte längre lika självklart att sätta tydliga gränser mellan romare och barbarer.

* * *

Dock blir det av Jansons pedagogiska bok tydligt att de folk som talade germanska språk trots allt hade en del kulturella gemensamma drag, även om de inte själva såg sig identifierade sig som just germaner.

Den viktigaste gemensamma nämnaren är givetvis språket. De germanska språken kommer från urgermanskan, som man tror talades några hundra år före vår tideräkning. Det uppstod i sin tur, tror man, några tusen år tidigare ur indoeuropeiskan, liksom latinet och grekiskan på sitt håll.

Urgermanskan bör först ha varit ett pangermanskt språk. Janson antar att germanskan ännu på Caesars tid var sig så lik, att olika talar på olika platser kunde förstå varandra utan större problem. Med tiden utvecklas dock urgermanskan till de olika germanska språk vi har i dag.

Ytterligare gemensamma nämnare för germanerna kan nämnas. Janson nämner, att germanerna sannolikt inte hade några städer att tala om, på sin höjd byar. I allmänhet bodde man tydligen i kluster av gårdar. I varje gård bör, enligt arkeologin, omkring fem till tio personer ha bott.

Handelscentra fanns inte, men viss handel med skinn, bärnsten och annat skedde med romarna.

Stridigheter mellan de germanska grupperna synes ha varit vanliga. Janson menar, att det ”verkar ha pågått maktkamper mer eller mindre permanent”.

Möjligen använde man sig av särskilt utsedda ledare i dessa sammanhang, men i allmänhet verkar centralstyrning och konungsliga gestalter inte ha existerat i större utsträckning. Det fanns, med Jansons ord, inte ”[n]ågon gemensam politisk organisation”.

Germanerna var endast i undantagsfall skrivkunniga. Därför är deras historia känd främst utifrån romerska beskrivningar. I den mån germanerna skrev något själva, skedde det i korta formuleringar i runor, och först med kristendomens spridning kom skriftspråket på bred front.

Säkert hade man liknande religiösa bruk. Vi vet att offer var ett element i detta: germanerna förefaller ha offrat både djur och emellanåt människor. Dock finns inga tidiga spår av tempelbyggnader, och källorna tiger om prästerskap. Veckodagarnas germanska namn, som man tror tillkom på 300-talet, kan säga något om vilka gudar man aktade: Tyr (tisdag), Oden (onsdag), Tor (torsdag) och Frigg (Fredag).

Man tror också att det fanns ett utbyggt muntligt historieberättande, där man kanske i sångernas form bevarade händelser i minnet: historiska händelser om hjältar, men även om religiösa ting. Allitteration synes ha varit ett framträdande stilgrepp i dessa sånger eller verser.

Över stora geografiska ytor hade man dessutom en särskild kulturyttring, nämligen den för de germansktalande områdena speciella djurornamentiken.

* * *

Efter läsningen av Germanerna framstår de folkgrupper som en gång talade föregångarna till det språk vi talar i dag som ganska löst sammanhållna grupper, där man kunde uppgå i en annan, större grupp vid behov, och där genetiska släktförbindelser månne inte var av särskild vikt för att sammanhålla den givna gruppen.

Det synes inte fel att tala om de germanska grupperna som en egen kultursfär, fastän de själva aldrig såg sig som en avgränsad grupp med en särskild identitet. Och rent logiskt bör många av oss nordbor rent bokstavligt talat vara genetiska ättlingar till germanerna som språklig och kulturell grupp.

Men det innebär inte att det finns en obruten kulturell arvslinje bakåt från oss till dessa människor. Vi är inte germaner.

Germanerna som sådana upphör att existera ett halvtusende eller mer efter vår tideräkning, och utvecklas i olika riktningar till nya språk- och kulturgrupper, varav urnordiska kom att utgöra stammen för de nordiska språk vi talar i dag.

* * *

Det är alldeles uppenbart att Janson behärskar sitt ämne alldeles utomordentligt väl. Germanerna blir ett koncentrat av det nuvarande forskningsläget, men framställt på ett så läsarvänligt sätt, att boken faktiskt rentav är lättläst om man har bara ett minimum av intresse för ämnet. För den som önskar fördjupning finns i slutet av boken en utförlig litteraturlista.

Vad jag kan märka av i texten, är en viss kluvenhet. Dels märker jag viljan att till varje pris beskriva germanerna som en splittrad samling folk, utan enhet. Men dels finns där fakta återgiven som tyder på att de grupper som utgjorde germanerna likväl hade många gemensamma drag. Resultatet blir att jag känner mig något förvirrad: germanerna var alltså inbördes mycket olika, men hade samtidigt signifikanta likheter?

Detta skadar inte boken; måhända ligger problemet helt hos mig som läsare, som inte riktigt förmår tänka mig in i komplexiteten i germanernas inbördes förhållanden och spänningar.

Förutom att läsaren stiftar ingående bekantskap med dessa germaner, får hon sig också till livs en intressant historisk översikt, inte minst över den dunkla men intressanta folkvandringstiden och därtill en orientering i språkhistoria.

Germanerna må vara lika döda som romarna. Men genom sin vetenskapligt försiktiga skildring av dem, ger Janson dem åtminstone lite kött på deras bräckliga skelett; och så kan vi ana åtminstone en kontur av de heterogena germanerna – dem som romarna klassade som barbarer, men som i sitt språk bar fröet till den svenska vi talar i dag.
– – –
Germanerna: Myten, historien, språken, Tore Janson. Norstedts 2013. ISBN: 978-91-1-303468-3.