Bokrecension: Nya dikter | Albert Ulrik Bååth

A. U. Bååths grav på Östra kyrkogården, Göteborg.

Nya dikter är en diktsamling av poeten och sedermera docenten i fornnordisk litteratur Albert Ulrik Bååth (1853-1912).

* * *

Många av de texter läsaren serveras i Nya dikter är realistiska miniatyrer eller ögonblicksbilder av en händelse eller en miljö. Ofta skildras dessa händelser i form av korta strama versrader, alltid rimmade.

Vi möter således en smärttyngd piga i ett sotigt kök, där en solstråle går över bordet. Läsaren tas också med ombord på en ångbåt, där resenärerna sitter på sina soffor, och en kvinna avmålas av poeten i sensuella drag. Åter en annan miljö och händelse skildras i dikten En ung konstnärs död, där vi får vara med när en ung man med förkärlek för fornnordiska myter beskriver sina målningar för sin mor, innan han dör.

* * *

På två sätt låter dikterna oss få kontakt med 1800-talet. Dels i dikternas rent yttre form, med sina rim och sina motiv, men dels också i form av de direkta miljöer som skildras: vem, till exempel, reser väl annat än undantagsvis med ångbåt idag? Dikterna ljuder idag alltså fjärran ifrån: från förrförra seklet, där deras egentliga hemvist är. Därmed står de måhända en aning främmande för läsaren av idag, van vid andra motiv och andra uttryckssätt.

I regel ligger också en stillhet över själva dikterna, som följande rader ur Ett trollslag:

"Där som Löfsjön ligger gömd av bok och
gran och
lärketrän,
Dit af världens hela oro hittar blott ett
vindsus hän."

Samma lugn som här finns genljuder genom åtskilliga av texterna.

Ytterligare en melankolisk stillhetsskildring finner vi i Sorg och tröst:

"Hon hade tillykt hans ögonlock,
En svartklädd moder med blicken klar,
Af smärta tårfri. Hon grät ändock,
När man ur huset hans kista bar.
Han gått i döden vid unga år
Och midt i stormande fröjders rus.
Dock än hans anlet bar späda spår
Af gossefägring, som gaf det ljus.
Hon sörjde mycket. Det fans ej natt,
När ej för ögat som nyss han stod
Med lifstrött leende, rank och matt
Och fina kinder förutan blod.
Och sorgen växte. Men ro den fick:
Snart gafs ej dröm, där ej moder tog
I famnen gosse med klarblå blick
Och blodvarm kind, så som förr den log."

I mitt tycke är den här anförda dikten bland de förnämsta i samlingen. Här ljuder ett eko av romantikens fascination för döden, och alltjämt råder stillheten i motivet: döden har lagt allt till vila, och först i den stilla sömnen träder den döde ynglingen modern till mötes, och i mötet där i drömmarna ger moder ro: han är då för henne levande igen.

* * *

Särskilt kan nämnas också Bååths dikter med fornnordiska motiv; ett antal sådana återfinns i samlingen. Bååth var ju alldeles särdeles insatt i fornnordisk diktning, och det passar ypperligt att hans diktarpenna fått skriva några verser också om den världen. Där möter vi strider. Vi möter alver. Vi möter kärlek. Vi möter en gengångare. Och jag tycker att dikterna fungerar väl som pendanger till den ursprungliga fornnordiska diktningen: Bååth bevarar deras ödesmättade stämning, deras kompakta form.

För övrigt återfinns också några "tillfällighetssånger", alltså dikter författade till särskilda tillfällen: en fest i Lund, vid en skål till Nordenskiölds expedition, vid Nordenskiölds återkomst, där dessa rader står att läsa:

"Jo, litet land det var stort en gång
Men blef förgätet till sist af världen.
Så drog från dess skär ett litet skepp
Och styrde mot mörker och isar färden.
Där vägen dold för seklerna var,
Sin fåra Vega i vågen skar,
Slog ut sin flagga i blågul glans,
Och världen fick veta, att landet fanns."

Vidare en hälsning till "en kvinlig medicine student" och vid Akademiska Föreningens i Lund halvsekelfest.

* * *

Det är något hugget över Bååths dikter. Det är något av murens sammanfogade sten vid sten över texterna.

Det har hävdats att Bååth i sin diktning påverkades av sina studier av isländsk diktning; det torde inte vara omöjligt: en viss ordknapphet anas hos Bååth liksom hos de gamle. En viss återhållsam kärvhet, som inte blir kvistig men knappast heller utsirad. I dag är Bååths dikter åldrade liksom kopparn på hans gravstensporträtt har ärgat, men motiven framträder likväl. Därför: den som vill insupa en liten andel av 1800-talets luft, må läsa Bååth, och känna den fylla lungorna.
— — —
Nya dikter, Albert Ulrik Bååth. Jos. Seligmann och C:is förlag 1881. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.