Bokrecension: Den talangfulla draken | Hjalmar Söderberg

Den talangfulla draken. Historier är en samling texter av Hjalmar Söderberg (1869-1941), bestående av tolv noveller och en pjäs. Boken gavs ut första gången 1913.

* * *

Det finns ett antal författare som jag placerar i mitt eget litterära pantheon. Kafka är gudafadern där, men Hjalmar Söderberg intar också en framträdande plats.

I Den talangfulla draken möter vi Söderberg i företrädesvis ett antal noveller. De flesta av dem handlar inte om något anmärkningsvärt: handlingen utspelar sig i regel kring något rätt trivialt, som ett besök i en rakstuga eller en konversation i mondäna kretsar i Köpenhamn. Men Söderberg visar hur han också av en alldaglig händelse kan skapa stor litteratur, liksom en konstnär kan göra en häpnadsväckande avbildning av något högst vardagligt.

Det är således främst med Söderbergs gestaltningsförmåga vi får stifta bekantskap med och kan studera i Den talangfulla draken. Liksom den porträttmålare som med några snabba drag med en kolpenna kan fånga essensen i en persons ansiktsdrag, kan Söderberg med väl valda ord i novellens form frammana en känsla av den situation som han skildrar.

Ofta är texterna skriva i jag-form. Jag vet inte i vad mån det Söderberg berättar om faktiskt går tillbaka på egenupplevda händelser, men det är också oväsentligt. Texten är sitt eget universum, oavsett om dynamiken som ryms i den också har rymts i sinnevärlden.

Novellformen kan också ge ett slags avstånd till det som händelsevis kommer upp i texten, som när berättar-jaget förhåller sig tveksam till införandet av kvinnlig rösträtt, vilket ju också Söderberg var tveksam till i verkligheten.

* * *

En av de texter jag uppskattar mest, är den som heter En grå väst eller Rättvisan i München.

Den går i korthet ut på att berättaren, skriftställaren "herr Zederperch" (uppenbarligen en lätt förtyskad version av "Söderberg"), råkar ha fem knappar till en väst. Han beställer således en väst att använda knapparna i, icke med de sedvanliga sex knapphålen, utan med just fem knapphål. Västen levereras emellertid likväl med sex knapphål, och berättaren vägrar att betala. Han blir då stämd och polisen konfiskerar en badrock och en teaterkikare i hans vård. Till sist möts berättaren och skräddaren i rätten där en något omständlig situation uppstår, som emellertid slutar med att Zederperch betalar skräddaren.

Berättelsen är något kafkaesk, om än mer stämd i dur än Kafkas egna berättelser plägade vara. I synnerhet det invecklade domstolsförfarandet påminner i mycket komprimerad form om en herr K:s labyrintiska kamp med juridiken i Processen. Men där herr K alltmer intas av fruktan — vilken ju visar sig vara väl befogad — ser Zederpech mest roat på vad han hamnat mitt i.

En annan berättelse handlar om ett möte med en grafolog. Åter en annan utgör en saga om en ung man som förklär sig till gud för att vinna en prinsessas hjärta. Ännu en raljerar en aning med August Strindberg. En annan skildrar förfäran över en kinematografföreställning.

En psykologisk träffsäker berättelse handlar om ett besök i en rakstuga, där berättaren misstänker att kvinnan som står i begrepp att raka honom vill se honom död. Och en text berör humoristiskt frågan om huruvida Sverige bör skaffa en pansarbåt, en fråga aktuell vid tiden då boken skrevs. Och utöver dessa ryms fler givande texter.

* * *

Söderberg har ett sätt att skriva som motstått tidens tand. Hans Doktor Glas framstår fortfarande som en av svensk litteraturs mäktigaste romaner. Men även i dessa mindre kända noveller och texter som ryms i Den talangfulla draken får läsaren ta del av Söderbergs unika berättartalang: det han skriver är fräscht, det är underhållande, det är träffsäkert. Det utspelar ofta sig i sin tid, men är på ett märkligt sätt icke bundet till densamma.
– – –
Den talangfulla draken. Historier, Hjalmar Söderberg. Albert Bonniers förlag 1913. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Letter to a Christian Nation | Sam Harris

Letter to a Christian Nation är skriven av den Sam Harris (f. 1967), doktor i kognitiv neurologi och känd religionskritiker.

* * *

Letter to a Christian Nation är en kort bok. Den består av knappt hundra sidor. Men i den lyckas Harris på ett slagkraftigt sätt formulera några av sina allvarligaste invändningar mot fundamentalistisk religiositet i allmänhet men även ett religiös förhållningssätt i allmänhet.

Boken är utformad som ett brev till en, företrädesvis amerikansk, kristen läsare av fundamentalistiskt slag – en sån filur som antar att Bibeln är sann i allt som den uttalar sig om, som är kreationist, och är övertygad om sin egen religionsforms förträfflighet (och alla andra religionsformers förkastlighet). Enligt undersökningar talar han, när han talar till sådana, till mer än hälften av den amerikanska befolkningen.

Trots att Harris, som vanligt, formulerar sig mycket rakt, är han enligt min mening samtidigt hövlig: han visar sin tänkte fundamentalistiske läsare den respekten, att han inte behandlar honom som mindre vetande, och betror honom nog förstånd att begripa att vad han säger. Harris betonar att både fundamentalisten och han själv sätter ett värde på sanningen i sig. Även om Harris givetvis genom sina resonemang försöker påvisa förödande trovärdighetsproblem i en religiös världsåskådning.

Trots hövligheten spär inte Harris ut sin koncentrerade kritik. Han presenterar tydligt sina uppfattningar, och argumenterar för dem eller ger alternativa perspektiv till invanda kristna åskådningssätt.

Lite av det som Harris tar upp skriver jag om i det följande.

* * *

Harris angriper bland annat uppfattningen att Bibeln skulle äga ett särskilt värde som moralisk vägledare. Han påpekar hur man lika lätt i Bibeln kan finna stöd för inkvisitionens aktiviteter som för humanitärt arbete, hur man lika gärna kan motivera slaveri med bibeltexter som kämpa emot slaveriet.

Harris skriver:

"Anyone who believes that the Bible offers the best guidance we have on questions of morality has some very strange ideas about either guidance or morality."

Det blir till syvende og sidst den enskilda läsarens egen moraliska kompass som får styra över vad man kan tänka sig att ta till sig av biblisk etik, och således är det inte Bibeln som dikterar moralen, utan läsaren som ur Bibeln tar fram och sätter det i förgrunden som kan antas vara moraliskt acceptabelt. Genom sina självmotsägelser och motstridiga uppmaningar lånar sig helt enkelt Bibeln till vilken tolkning man än behagar göra.

Det är helt enkelt inte intellektuellt hederligt att mena, att man nu — helt nyss — begripit att Bibeln i själva verket handlar uteslutande om kärlek och empati, när samma skrift i hundratals år användes för att motivera avrättningar av obekväma personer. Inte sällan har ett sådant förfarande stötts av kyrkans ledande och mest inflytelserika tänkare, som S:t Augustinus, Thomas av Aquino, Martin Luther.

På samma sätt är det direkt intellektuellt ohederligt att mena att Bibeln – eller till exempel de tio budorden – är nödvändiga incitament för att folk ska bete sig på ett vettigt sätt. I själva verket vittnar naturen som sådan om att empati är något som evolverat fram: moraliska känslor, skriver Harris, föregår skriften, och rentav mänskligheten själv.

Harris framhåller vidare att just de bibliska etiska regler som oftast framhålls, som budorden eller gyllene regeln, fått klarare eller liknande uttryck i andra religioner. Några hundra år före Kristus uttryckte jainisten Mahavira följande:

"Do not injure, abuse, oppress, enslave, insult, torment, torture, or kill any creature or living being."

Sam Harris uppmanar oss att göra tankeexperimentet att fundera kring hur världen kunde tett sig om Bibeln bara innehållit ett så koncist och elegant uttryck för moraliskt beteende som Mahaviras.

Men tvärtom. Bibeln i sitt omfattande lagkomplex verkar inte göra sammankopplingen att ont och gott handlande hör samman med huruvida det orsakar lidande eller glädje. Allra farligast blir det när den religiösa moralen helt frikopplas från mellanmänskliga hänsyn, och det man uppfattar som gudomliga påbud övertrumfar det lidande de orsakar, när det blir viktigare att tillfredsställa den gudomliga viljan, än att helt enkelt minimera lidande.

Ett konkret exempel på detta är den katolska kyrkans motstånd mot kondomer i ett Afrika där oräkneliga mängder människor dör i plågor av AIDS.

I situationer som dessa ställer sig "religious metaphysics" och "religious dogma" i vägen för "genuine compassion", för att citera Harris.

Vad gäller frågan om religiös kontra sekulär etik är frågan för Harris lätt, skriver han. Vi kan antingen föra ett samtal om etik, grundat på tusentals år av filosofisk argumentering och vetenskapliga framsteg, eller cementera vår etik på samma stadium som de bibliska författarna hade. Harris frågar sig: "Why would anyone want to take the latter approach?"

* * *

En annan fråga som Harris uppehåller sig vid är lidandet och Gud. Alltså teodicéproblemet: hur kan det finnas lidande om Gud är både god, allsmäktig och allvetande.

Harris konstaterar med ett Alexanderhugg att frågan är avgjord: Gud kan inte finnas om lidandet finns. En enda liten mördad flicka på en miljon år vore nog för att kasta skugga över idén om en välvillig Gud, skriver han.

Men lidandet stannar inte där. De mördade flickorna är legio. De mördade, lidande människorna är legio genom alla tider. Guds misslyckande vad gäller att skydda sin skapelse är uppenbart.

Likväl tenderar religiösa personer att få stärkt tro av de värsta katastrofer.

Retoriskt frågar sig Harris hur stort lidande, hur stor katastrof som är nödvändig för att människor ska ifrågasätta om Gud verkligen är god. Vare sig Förintelsen eller femhundra miljoner döda i smittkoppor under 1900-talet verkar ha kunnat rucka den frommes övertygelse, om att den Gud som ingenstans finns att se mitt i lidandet likväl är där på något sätt. Den lätta slutsatsen – att Gud inte verkar vara där eftersom han faktiskt inte är där – verkar vara omöjlig att dra.

* * *

Harris utlägger texten om religion ur flera andra aspekter, och på ett sätt mycket mer koncist än vad jag ens förmår skriva i en recension. Han attackerar Bibeln såsom profetisk skrift, han varnar västvärlden för naivitet inför och räddhågsenhet i att kritisera Islams växande inflytande i Europa, han påpekar att konflikten mellan tro och vetande inte går att lösa genom att hävda att de berör olika frågeställningar, han resonerar iskallt avvisande mot kreationism.

Och Harris kritiserar den postmoderna uppfattningen att religion i sig inte skulle vara potent nog att ligga bakom stora konflikter i världen, utan att det alltid skulle vara fråga om bakomliggande orsaker. Harris menar att man då gravt undervärderar religionens kraft och den religiösa människans grad av övertygelse: man inser då inte vad det innebär att verkligen tro på Gud. Och om man inte förstår var det innebär att verkligen tro på Gud, kan man heller inte förstå hur någon annan verkligen kan tro på Gud, och ta vad man uppfattar som den Gudens vilja på allvar.

* * *

Jag tror att de är få som läser Letter to a Christian Nation som går från att vara inbiten fundamentalist till övertygad ateist. Men jag tror också att boken kan fungera fint som en kraftkälla till dem som står i begrepp att befria sig från religiösa vanföreställningar, inte minst genom att Harris är så kompromisslöst rak.

Det retar rimligen dem till vansinne som med nit och själen pantsatt menar att kristendom eller islam eller vad det nu kan vara är det bästa i mänsklighetens hela historia.

Men det spelar ingen roll. Fastän boken är adresserad till den kristne fundamentalisten, är den i själva verket en kompakt uppgörelse med den kristna fundamentalismen från ett utifrånperspektiv med god kännedom om religionens inre mekanismer och föreställningar. Letter to a Christian Nation är en handyxa i barmen på fundamentalismen, och orsakar nog lätt ett banesår i den religiositet som i någon börjat att förtvina.
– – –
Letter to a Christian Nation, Sam Harris. Alfred A. Knopf 2006. ISBN: 0-307-26577-3. 96 sidor.

Bokrecension: Gårdarna runt sjön | Birgit Th. Sparre

Torpa stenhus

Gårdarna runt sjön är skriven av Birgit Th. Sparre (1903-1984). Gårdarna runt sjön utgör den första volymen i en romansvit om nio böcker, som nu nyutges i e-boksformat av Melker Förlag. Boken utgavs första gången 1928.

* * *

Gårdarna runt sjön utspelar sig huvudsakligen i en miljö som är mig mycket bekant, omformad i romanen med diktarens frihet.

Sparre själv växte upp på gården Sjöred vid sjön Åsunden, någon mil utanför Borås. I romanen har Sjöred fått namnet Stjärnö. Sjöred är fortfarande i privat ägo, och innehades för övrigt en period på nittiotalet av Ingemar Stenmark.

Två idag kända turistmål i bygden utgör två andra gårdar runt sjön: Torpa stenhus, en medeltida borg, som i romanen fått namnet Heljö, och Hofsnäs, som i romanen kallas Lindö. Hofsnäs herrgård ägs i dag av Borås kommuns och i lokalerna finns restaurang och café, och utanför breder vida gräsmattor ut sig ner mot sjön för flanörer att nyttja. Torpa stenhus är privatägt och har funnits i samma släkt sedan 1400-talet.

Hela trakten är utsökt naturskön, med ekskogar, ängar och vandringsstråk. Det är på många sätt en idyll, där man långt fram i tiden levde gammaldags herrgårdsliv på gårdarna.

Det är detta herrgårdsliv i en föränderlig tid — ungefär från förra sekelskiftet och några decennier framåt — som Birgit Th. Sparre skildrar, när traktorerna rullade in på åkrarna, och bilarna allt mer ersatte häst och vagn som transportmedel.

* * *

Huvudperson i Gårdarna runt sjön är Diana Stjärnudd, enda dotter till salig Margareta Stjärnudd, född Rudenfeldt, och baron Jan Gustav Stjärnudd på Stjärnö. Diana utmålas av Sparre konsekvent i skimrande ljus av oskuld, blomsterdoft och idealism. Hon ter sig snarast eterisk, liksom svävande en handsbredd över den jord som hon älskar så djupt. Därför kan hennes karaktär inte heller nå en riktig fördjupning: hon förblir en förkroppsligad, svärmande dimma berättelsen igenom.

Det är istället hos några av personerna omkring henne som man kan finna både anda och kött. Som en gammaldags herreman tronar greve Johan Albrect Riddercrona på Heljö slott. Han är avgjort konservativ och mycket avvisande inför allt nytt, hur mycket enklare moderna påfund än kunde göra livet på det iskalla slottet. Som en despot försöker han fostra sin son, den blivande greven, Joachim Riddercrona, att bli lika hård och navelskådande som han själv nu är.

Men Joachim är inte som sin far; inte heller har han lust att söka sig ett gifte blott för de pekuniära och titelmässiga fördelar det kunde innebära: hans ögon fästs allt hårdare på den unga Diana på granngården, hans syssling. Det är emellertid den efemära Diana länge alldeles blind för, till skillnad från hela bygden i övrigt.

Dianas liv, såsom det hinner skildras i Gårdarna runt sjön, blir istället en flämtande låga: lika ogripbart och lika känsligt. Hon ser sina kära dö bort, och med dem den gamla tiden runt sjön. Ekonomiska krassa nödvändigheter blir livsförändrande vändpunkter, dikterade av ödet. Allting förändras för Diana, samtidigt som hon längtar tillbaka.

Och liksom Joachim är hon alls inte lockad att gifta sig för anseende eller penningens skull. Allra tydligast blir det, när hon under en utlandsvistelse möter den allting överskuggande kärleken.

* * *

Gårdarna runt sjön bygger sin intrig mycket kring relationer. Det gäller relationer runt de olika figurerna på gårdarna runt sjön, och det gäller relationer till personer som fattar tycke för varandra, med eller utan ömsesidighet. Därmed blir också kärleken ett ledande tema genom boken, kärleken snarast som en flödande kraft som leds hit och dit i kanaler, allteftersom hur omständigheter förändrar sig i Dianas liv.

Ytterligare ett nyckelord skulle man kunna sätta till de andra, nämligen nostalgi. Boken osar av nostalgi, av längtan till jorden, till liljor och andra blomster, till gammal och falnad sammanhållning, till människor som avlidit, till ett gammalt samhälle, till hemmet.

Så är Gårdarna runt sjön en roman som i stor utsträckning kretsar kring känsloliv.

* * *

Det är en aning intressant att ställa en skildring av samma tid och en liknande miljö mot varandra. För inte längesen läste jag Ivar Lo-Johanssons Statarna. Lo-Johansson berättar där om statarnas liv på de stora fideikommissen. Heljö i Gårdarna runt sjön är ett fideikommiss, berättas det, och där finns statare, även om de bara nämns i förbifarten.

Hur olika blir då inte perspektiven i de två böckerna! Den ena anlägger konsekvent de mest fattigas perspektiv, och den andra anlägger konsekvent de mest besuttnas perspektiv. I båda skildringarna finns emellertid statarnas och torparnas och tjänstefolkets aktning för herrskapen med; åtminstone så länge herrskapet självt är tillstädes.

Men Gårdarna runt sjön idylliserar de obesuttnas villkor, där tjänarna på godsen lever blott för godsen och sina herrskap, och stoiskt förnekar sig själva bekvämlighet. Men även uppkomlingar får föga beröm: när en gård av ekonomiska skäl måste säljas, ser man ner med förakt på de nyrika personer som med sina vanor flyttar in i den anrika fastigheten.

* * *

Vad ger då Gårdarna runt sjön till en läsare i dag? Ja, främst en inblick i hur ett gammaldags herrgårdsliv kunde te sig bland grevar och baroner: vad som var prioriterat i deras livssfär, vad som bekymrade dem, hur de såg på livet, inte minst de avvägningar som var nödvändiga att göra mellan nytta och idealism: konkretiserat till exempel i fallet där baron Stjärnudd vill gifta bort sin dotter med en duglig officer som dottern egentligen inte känner något inför, men som likväl hade varit ett gott gifte av andra skäl.

Det är en nyttig inblick, som rentav gör att man överser med Dianas naivitet. Hon träffas visserligen av oblida öden vare sig hon befinner sig i Monaco eller håller sig på gården, men likväl svävar hon vidare, en handsbredd över marken.

* * *

Gårdarna runt sjön ger, i fiktionens omstöpta version, en glimt av en verklighet som inte längre finns kvar. Språket är en aning för prunkande för min smak, men fungerar ändå för att förmedla en bild av hur livet på landet tedde sig i den speciella herrgårdsmiljö som Birgit Th. Sparre själv var så bekant med.

Nu står, på gott och ont, bara gårdarna kvar.
– – –
Gårdarna runt sjön, Birgit Th. Sparre. Melker Förlag 2014. ISBN: 978-9-7615-100-6.

Bokrecension: Nytt och gammalt | Gustaf Fröding

Nytt och gammalt. Dikter är en diktsamling av Gustaf Fröding, som gavs ut första gången 1897 (1860-1911).

* * *

Nytt och gammalt är en något spretig samling dikter av olika slag. Fröding själv skriver att de "likna fyrkantiga miniatyrtaflor." Och det stämmer rätt bra: var dikt beskriver sitt eget lilla universum, och något egentligt tema sammanhåller inte dikterna annat än i undantagsfall. De är små fria världar. Fröding diktar självbiografiskt:

"Och det friska och det kranka,
skratt och glädjetårar, natt och dag,
klart och mulet, donna Bianca,
målar han med samma välbehag."

Dikterna är skrivna med Frödings alldeles speciella känsla, som får dem att kännas så rytmiskt och formuleringsmässigt självklara; så självklara är de utformade att de vittnar om enastående diktartalang.

* * *

Man kan ana en stor ödmjukhet i diktsamlingens förord, där författaren ber läsaren förlåta honom om dikterna inte ger "full valuta för sitt pris", och hoppas att dikter han kan komma att skriva håller högre kvalitet, så att det åter blir balans mellan debet och kredit.

Likväl anar man en känsla av trots hos Fröding, som i dikten Sjungen hoppfullt sånger, där han skriver:

"Och om tusen gånger
jag på fall blir bragt,
skall jag dock min ånger
bryta ned med makt."

Och om nån till äventyrs har särskilda förväntningar på vad hans dikter månde innehålla, kan man ana ett svar i dikten Vinghästen:

"Min vers vill följa sina egna lagar
och egenvilligt vara vild och yster,
min vers vill fabla, när min vers behagar,
och tala sanning, när min vers det lyster."

Fröding förefaller således förbehålla sig rätten att själv låta sin dikt ränna dit den vill ränna, utan att betslas och föras i särskilda banor inom särskilda stängsel. Fröding fortsätter längre fram i samma dikt:

"Min vers trifs uselt där om lof det frågas,
där lydnad hviskar och där budord mumla,
min vers vill våga det, som ej får vågas
och tumla fram, där ingen alls får tumla."

Kanhända kan denna gravitering mot diktens frihet ses i ljuset av den året före Nytt och gammalt publicerade dikten "En morgondröm", som bland annat ganska explicit skildrar ett samlag. Fröding blev åtalad för brott mot sedligheten, justitieministern begärde att upplagan inte fick säljas. Men Fröding frikändes.

* * *

Fröding torde tillhöra en av våra mer folkkära äldre poeter. Kanske är han så lätt att ta till sig, för att han diktar så ärligt: det finns inget pretentiöst bludder, han sätter sig inte i något elfenbenstorn. Själv var ju Fröding en ömtålig själ: många gånger under sitt liv fick han ta in på vårdhem och mentalsjukhus för att komma till rätta med sina nerver och sin alkoholism.

Men liksom Nietzsche, som var så sjuklig, skriver om hälsa, skriver också Fröding, som var så ömtålig, om frimodig styrka. Ett dynamiskt exempel kan vi finna i form av dikten Tiga och tala, daterad 1893, som jag nedan återger i sin helhet.

"Hvarföre skulle du mässa
också din själs litania,
också din sorgs miserere?
Hånande ögon bevaka
den, som har blottat sin sorg.
Stoltare vore att pressa
smärtan i barmen där nere
hårdt och beslutsamt tillbaka
än att den förs i det fria
naken kring gator och torg!
Klangen, som världen behöfver
är ej ett vekt miserere –
tonen, som läte siog hvässa
uddskarp till pil eller klinga
finns väl ock i din barm.
Smärtan som bundits där nere,
skall när en tid har gått öfver,
väpnad från fot och till hjässa
upp ur sitt fängelse springa
djärf som befriande harm!
Sanning till hälften du säger,
harm vill till vapen jag smida,
dock skall ej smärtan, ej sorgen
tigas ihjäl, ty att tiga
är hos en sångare brott.
Stoltare är det att stiga
midt ibland vimlet på torgen
fram med all sorg, som jag äger,
tolk för de tyste, som lida,
tiga och lida blott."

Notera hur dikten vrider sig om sin egen axel, och inleder med att deklamera storheten i att trycka ner smärtan, medan den mot slutet prisar den sångare som mitt på torgen klarar av att uttrycka sin egen sorg, "ty att tiga / är hos en sångare brott".

* * *

Det är, med tanke på Frödings livssituation, kanske inte konstigt att man kan hitta ett allvarsdrag i många av hans dikter, även i de som på ytan är snarast lättsamma eller rentav humoristiska. Även i dem ligger dunklet eller kanske döden på lur.

Som exempel härpå kan anföras dikten Sådant är lifvet, där en hare sitter och äter  godan ro, när räven kommer och äter upp den. Den nöjda räven blir strax skjuten av en jägare, men hemma hos jägaren blandar "hans käringkropp" arsenik i kaffet. Att över denna helhet sätta titeln Sådant är lifvet vittnar onekligen, mitt i den humoristiska klang som diktens språk har, om en viss cynism hos författaren.

* * *

Nytt och gammalt innehåller således en hel del allvar, trots att den ibland behängs med humor. Dikterna i sig är av olika slag, men ger samtliga prov på Frödings enastående diktarhandlag och hur han förmår forma text efter det han vill uttrycka. Och det är nog en av de saker jag i första hand tar med mig från läsningen: en stärkt övertygelse om Frödings position som en av landets främsta diktare genom tiderna.
– – –
Nytt och gammalt. Dikter, Gustaf Fröding. Albert Bonniers förlag 1897. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Spegelscener | Peter Englund

Spegelscener: Minnesfragment från fyra krig är en skrift av Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund (f. 1957), ursprungligen utgiven i begränsad upplaga av Albert Bonniers förlag till förlagets vänner och medarbetare julen 2006. Den finns även fritt tillgänglig i digitaliserad version hos Litteraturbanken.

* * *

I Spegelscener berättar Peter Englund med sitt enastående språk om de fyra krig som han varit krigskorrespondent i. Han skriver öppenhjärtigt och ärligt, rakt och utan all tillstymmelse till krigsromantik. Och dessutom mycket personligt, så personligt att det nästan bränner till ibland.

De fyra korrespondentresor som Englund skriver om är de följande: Kroatien 1991, Bosnien 1994, Afghanistan 1996 samt Irak 2005.

I samtliga fallen är det inte fråga analyser av de stora skeendena, icke heller uttolkningar av de historiska förloppen, utan vi får ta del av en enskild människas erfarenheter vid frontlinjer, på baser och bland en lidande lokalbefolkning. Englund skildrar krigets tristess och livsfara, han skildrar sin egen längtan efter att erfara ett krig och sin egen oro och rädsla.

Perspektivet är således Englunds eget, från de platser han besöker och utifrån vad han själv erfar. Trots hans egen monumentala bildning, lyckas han behålla mikroperspektivet som den enskilda människan får även i centrum av stora konflikter, likt den människa som plockar svamp ser området omkring sig men inte skogen i helhet, fastän detaljerna framträder så mycket tydligare.

Därför doftar Englunds Spegelscener av kriget. Krigets bläck har inte torkat på papperet, det rinner ännu som blodet från sönderskjutna huvuden. Det doftar som insidan av ett pansarfordon. Det stinker som en stad där sophanteringen upphört och värmen klättrar upp över vad vi nånsin erfar i Sverige.

Englund hycklar inte med varför han första gången sökte sig iväg som krigskorrespondent. Han, hemsökt av depression, ville uppleva kriget. Han skriver om sin första resa, resan till Kroatien i tidningen Expressens regi:

"Jag var där av det enkla skälet att jag ville se ett krig."

Han ser samma vilja hos både soldater och hjälparbetare. Krigets annorlundaskap lockar, säkert inte minst själar i ett land som besparats krig i så många, många år.

Och de får se kriget. Som inte alltid är vad man tänker sig. I Kroatien hörs kriget mer än det ses, åtminstone dagtid. Det smäller, det rasslar. Människorna däremot, syns sällan. Först på natten kommer de blixtrande eldslågorna. Och Englund reflekterar: "mörkret är verkligen krigets rätta element."

Och Englund iakttar. Mycket av hans material, som han rapporterar hem om, har redan serverats från centralredaktionen, som i regel verkar veta mer om krigsförloppet än människorna på marken, Englund själv inkluderad. Men likväl ser han: han ser de döda, de lidande, de skrämda, han ser livet som lever i trots mot den miljö som kriget skapat. Och livet som tar slut i samma miljö.

Det är drabbande att läsa om offren för kriget, och om sönderskjuten civilisation. Men jag vill också särskilt nämna Englunds skildring av de amerikanska soldaterna i Irak. De lever på en bas som snarast är att anse som en taggtrådsinsluten amerikansk koloni. Deras samtalston är rå; deras ursprung är ofta enkelt; deras förmågor slipade till att användas i strid. De är macho och upprätthåller en machokultur ackompanjerad av amerikansk rock. De lever med hotet att närsomhelst när de är ute på sina rundor sprängas i luften.

Och den mycket grafiska återgivningen som Englund skänker av hur ett offer för ett sådant sprängattentat kan se ut kommer sent att lämna mitt inre öga: blodets olika nyanser, skalpen i baksätet.

* * *

Spegelscener innehåller djupt personliga och rätt skakande skildringar inifrån kriget av en person som eljest befinner sig utanför det. Kanske kan den hjälpa oss civilister i ett fredligt land att något litet ana vad de soldater är med om, som varit i krigets länder. Men förstå lokalbefolkningens nöd och smärta, det kan vi nog inte ens börja att göra.
– – –
Spegelscener: Minnesfragment från fyra krig, Peter Englund. Albert Bonniers förlag 2006. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Parasitus | Christian Johansson

Parasitus är en roman av Christian Johansson, utgiven av Epok förlag. Jag har fått förmånen att göra en förhandsläsning. Boken släpps 8 september.

* * *

Det finns en särskild slags filmer som jag tycker mycket om. Och det är skräckfilmer som utspelar sig i ödemark av något slag, där antingen huvudpersonerna sitter fast i en bil eller i en stuga eller på något sätt befinner sig utanför civilisationens famn. Och där, i utsattheten, drabbas de av något. En seriemördare. En utomjording. Ett monster. En ensam stolle med tortyr som hobby.

I Christian Johanssons Parasitus möter jag samma slags värld som jag uppskattar så mycket i filmerna. Familjen Billgren: mamma, pappa och två barn, lämnar Stockholm för att bosätta sig i den norrländska glesbygden, en sån där glesbygd där man förgäves kan leta efter mottagning på mobilen och där man inte ser några grannar från köksfönstret.

En sån där glesbygd som skänker den mest fantastiska frid, men som också förmår att gömma de mörkaste hemligheter, hemligheter som det blott viskas om i stängda rum.

För strax efter att familjen Billgren plockat upp en misshandlad man i rullstol i vinternatten utanför en bensinstation börjar en berättelse att utveckla sig, som gör vinternatten än mer kolsvart än i midvintertid. Det är en svärta som kryper sig in i berättelsen och steg för steg bemäktigar sig de stockholmska emigranterna, allteftersom de får upp ögonen för vad som egentligen finns där ute — i ödemarken. Och snart inom deras egna väggar.

Samerna kallar det där onda för Mubpienpålmaj. Familjen Billgren lär känna det närmare än vad de någonsin önskat.

* * *

Berättelsen är skickligt uppbyggd. Familjen Billgren, och då främst pappa Jack Billgren, står i allmänhet i fokus, även om vi också får följa de andra familjemedlemmarna. Men det är främst genom Jacks ögon som vi tas med in i en värld av gammal ondska; det är främst från hans horisont vi får upp ögonen för den sammansvärjning som finns i trakten där de bor.

Från antydningar av vad Mubpienpålmajs egentligen är för något, blir den obehagliga verkligheten i romanen allt mer konkret och allt mer påträngande. Och Christian Johansson lyckas stegra berättelsen med skicklighet, för att bevara spänningen romanen igenom: den kantrar inte över i vare sig lojhet eller alltför hög intensitet för tidigt i händelseutvecklingen.

På vissa sätt påminner mig Johanssons Parasitus om skräckförfattaren Dean R. Koontz böcker. På samma sätt som i hans världar, finns i Parasitus något hotande, som huvudpersonen i allt högre grad hamnar i konflikt med, som han måste hantera. Och liksom det ofta gör i Koontz berättelser drar sig Johanssons berättelse ihop till något av en jakt, en jakt på det onda, där det är oklart om romanens huvudpersoner i själva verket är de som jagar — eller de som blir jagade.

Det bör också nämnas att Johansson på ett effektivt sätt lyckas få med miljöbeskrivningar. Det är kallt, mörkt, fullt av snö, och det stormar. Naturen lever där i utmarkerna sitt eget liv, där människorna blir statister när hennes kraft gör sig påmind.

* * *

Parasitus är en spännande bok. Jag upplever dialogen som något formell eller kanske en aning teatral, men det stör inte läsupplevelsen i större grad än att jag reagerar på det. Liksom det är svårt att sluta titta på en bra skräckfilm en fredagskväll i ett nedsläckt vardagsrum, är det svårt att lägga ifrån sig Parasitus. Man vill ju se om månne ondskan återigen väntar bakom nästa snötäckta gran...
– – –
Parasitus, Christian Johansson. Omslag: Samuel Petersson, Jesper Holm. Epok förlag 2014. ISBN e-bok: 978-91-87844-15-7.

Bokrecension: Moby Dick | Herman Melville

Jakt på Moby Dick. I. W. Taber. Beskuren.

Moby Dick eller Valen (eng. Moby Dick; or, The Whale) är en roman av den amerikanske författaren Herman Melville (1819-1891). Jag har läst den i en utsökt välklingande översättning av Per Erik Wahlund (1923-2009).

* * *

Melville var själv inte främmande för livet till sjöss: han hade personligen tjänstgjort på ett valfångstfartyg, från vilket han sedermera rymde i Söderhavet, vilket ledde till en äventyrlig resa tillbaka till USA.

Något bestående kändisskap som författare nådde inte Melville, förutom vissa initiala framgångar med söderhavsskildringar. Moby Dick, som gavs ut första gången 1851, ledde inte till ett genombrott, och har först i efterhand nått den klassiska kultstatus som den idag åtnjuter. Själv försörjde sig Melville under senare delen av sitt liv som tullinspektör i New York.

* * *

Romanen utspelar sig i författarens samtid. Huvudperson och berättare är en viss Ismael, som tillsammans med harpuneraren Queequeg mönstrar på valfångstfartyget Pequod för en treårsfärd jorden runt i jakt på kaskelotens spermacetiolja.

Först sedan skeppet lämnat hamnen i Nantucket framträder dess demoniske kapten Ahab. Det visar sig snart att valfångsten främst är en ursäkt för hans jakt på och personliga vendetta mot en särskild vit kaskelot, som vid ett tidigare möte slitit av honom hans ena ben, nämligen den synnerligen vildsinta och ökända Moby Dick.

Kryddad med allehanda äventyrligheter går romanen obevekligen mot sin slutgiltiga konfrontation och katastrof. Besättningen hör allt tätare rapporter från andra fartyg att de siktat Moby Dick. Och till sist siktar de själva honom, och den sista kraftmätningen tar sin början.

* * *

Romanen Moby Dick är i själva verket som ett valfångstfartyg i sig. Den är stor och inte alldeles lättmanövrerad. Det finns mängder av vinklar och vrår. Den är smäcker i sina detaljer. Den kräver en del arbete att ta i hamn. Och den luktar av hav och blod och salt.

Själva huvudberättelsen om Ismaels upplevelser till havs är uppblandad med återkommande inskott med snarast läroboksmässiga texter om spermacetivalen — kaskeloten — och valfångstens historia och teknikaliteter. I synnerhet dessa partier är svårsmälta i sin torrhet. Men torrheten har en stor förtjänst: de skänker en än större grad av realism åt romanen som helhet.

Emellertid har jag inte alldeles lätt för att ta alla karaktärer på allvar. Främst kaskelotens ondska har jag svårt att ta till mig: en vit kaskelot framstår inte som särskilt skräckinjagande i mina ögon, hur mycket Melville med all sin valfångsterfarenhet än försöker få mig att se det så.

Vidare är den vresige kapten Ahab svårt undflyende. Det är givetvis nåt monomant över denne sjöbjörn: hans fixering vid att döda Moby Dick äger för honom prioritering framför allt, och tar sig bland annat uttryck i en vårdslöshet om både sitt eget och sin besättnings liv, och får honom emellanåt att utbrista i små högstämda tal. Han framställs visserligen som högeligen kompetent, men samtidigt som en smula galen. Själv säger han sig vara "mer demon än människa" och han utbrister vid ett annat tillfälle:

"De tror att jag är galen [...] men jag är besatt, jag är vanvettet försatt i raseri!"

Men trots detta verkar kapten Ahab åtnjuta sina besättningsmäns respekt och endast sällan höjer någon sin röst till protest.

Berättaren själv, Ismael, framstår som fullt trovärdig. Han är balanserad och tecknas som en man som efter sin resa på Pequod försökt att fördjupa sig allt vad han kan i valens väsen och hemligheter. Hans omdöme är ogrumlat. Särskilt bör också hans nästan homoerotiska band till harpuneraren och tidigare kannibalen Queequog nämnas, som främst tar sig uttryck i deras första dygn tillsammans, när de ännu är i land och delar säng på ett värdshus.

* * *

Romanen skiljer sig från andra äventyrsromaner på så viss att den är bräddfull med referenser, inte minst till bibliska texter och antika berättelser. Till läsarens hjälp finns då ett utförligt avsnitt sist i boken där referenser, men även nautiska termer och geografiska platser, förklaras och sätts i sammanhang.

Men för en människa som hör mer hemma i skogen än på havet är de nautiska termerna ändå inte alltid lätta att hänga med i. När kapten Ahab utbrister:

"Pass på vid brassarna! Ror i lovart! Brassa bidevind. Skevra henne – skevra henne!"

så blir det för mig snarast stämningsmarkörer, snarare än att jag alls fattar vad han pratar om.

* * *

Moby Dick erbjuder en läsupplevelse med tuggmotstånd. Visserligen skulle man nog kunna hoppa över de många avsnitten där berättaren fördjupar sig i valarnas fysionomi och annat, men det skulle för mig på något sätt kännas som att jag då berövade mig en del av helheten. De delarna hör till romanen lika mycket som skildringarna av Ismael och de andras liv på havet.

Helt klart är att romanen är mycket välskriven; åtminstone att döma av Wahlunds översättning som jag haft förmånen att njuta av. Wahlund har gjort om Melvilles engelska till en lätt gammaldags svenska som passar perfekt till den berättelse språket framsäger.

Moby Dick är en självklar klassiker. Inte nödvändigtvis den mest lättlästa av klassiker. Men likväl en mycket givande roman, om man uppskattar en smula äventyr och en näve saltdränkta karaktärer.
— — —
Moby Dick eller Valen, Herman Melville. Översättning, inledning och noter: Per Erik Wahlund. Eboksproduktion: Elib 2012. ISBN: 978-91-852012-5-1-9.

Bokrecension: Nya dikter | Albert Ulrik Bååth

A. U. Bååths grav på Östra kyrkogården, Göteborg.

Nya dikter är en diktsamling av poeten och sedermera docenten i fornnordisk litteratur Albert Ulrik Bååth (1853-1912).

* * *

Många av de texter läsaren serveras i Nya dikter är realistiska miniatyrer eller ögonblicksbilder av en händelse eller en miljö. Ofta skildras dessa händelser i form av korta strama versrader, alltid rimmade.

Vi möter således en smärttyngd piga i ett sotigt kök, där en solstråle går över bordet. Läsaren tas också med ombord på en ångbåt, där resenärerna sitter på sina soffor, och en kvinna avmålas av poeten i sensuella drag. Åter en annan miljö och händelse skildras i dikten En ung konstnärs död, där vi får vara med när en ung man med förkärlek för fornnordiska myter beskriver sina målningar för sin mor, innan han dör.

* * *

På två sätt låter dikterna oss få kontakt med 1800-talet. Dels i dikternas rent yttre form, med sina rim och sina motiv, men dels också i form av de direkta miljöer som skildras: vem, till exempel, reser väl annat än undantagsvis med ångbåt idag? Dikterna ljuder idag alltså fjärran ifrån: från förrförra seklet, där deras egentliga hemvist är. Därmed står de måhända en aning främmande för läsaren av idag, van vid andra motiv och andra uttryckssätt.

I regel ligger också en stillhet över själva dikterna, som följande rader ur Ett trollslag:

"Där som Löfsjön ligger gömd av bok och
gran och
lärketrän,
Dit af världens hela oro hittar blott ett
vindsus hän."

Samma lugn som här finns genljuder genom åtskilliga av texterna.

Ytterligare en melankolisk stillhetsskildring finner vi i Sorg och tröst:

"Hon hade tillykt hans ögonlock,
En svartklädd moder med blicken klar,
Af smärta tårfri. Hon grät ändock,
När man ur huset hans kista bar.
Han gått i döden vid unga år
Och midt i stormande fröjders rus.
Dock än hans anlet bar späda spår
Af gossefägring, som gaf det ljus.
Hon sörjde mycket. Det fans ej natt,
När ej för ögat som nyss han stod
Med lifstrött leende, rank och matt
Och fina kinder förutan blod.
Och sorgen växte. Men ro den fick:
Snart gafs ej dröm, där ej moder tog
I famnen gosse med klarblå blick
Och blodvarm kind, så som förr den log."

I mitt tycke är den här anförda dikten bland de förnämsta i samlingen. Här ljuder ett eko av romantikens fascination för döden, och alltjämt råder stillheten i motivet: döden har lagt allt till vila, och först i den stilla sömnen träder den döde ynglingen modern till mötes, och i mötet där i drömmarna ger moder ro: han är då för henne levande igen.

* * *

Särskilt kan nämnas också Bååths dikter med fornnordiska motiv; ett antal sådana återfinns i samlingen. Bååth var ju alldeles särdeles insatt i fornnordisk diktning, och det passar ypperligt att hans diktarpenna fått skriva några verser också om den världen. Där möter vi strider. Vi möter alver. Vi möter kärlek. Vi möter en gengångare. Och jag tycker att dikterna fungerar väl som pendanger till den ursprungliga fornnordiska diktningen: Bååth bevarar deras ödesmättade stämning, deras kompakta form.

För övrigt återfinns också några "tillfällighetssånger", alltså dikter författade till särskilda tillfällen: en fest i Lund, vid en skål till Nordenskiölds expedition, vid Nordenskiölds återkomst, där dessa rader står att läsa:

"Jo, litet land det var stort en gång
Men blef förgätet till sist af världen.
Så drog från dess skär ett litet skepp
Och styrde mot mörker och isar färden.
Där vägen dold för seklerna var,
Sin fåra Vega i vågen skar,
Slog ut sin flagga i blågul glans,
Och världen fick veta, att landet fanns."

Vidare en hälsning till "en kvinlig medicine student" och vid Akademiska Föreningens i Lund halvsekelfest.

* * *

Det är något hugget över Bååths dikter. Det är något av murens sammanfogade sten vid sten över texterna.

Det har hävdats att Bååth i sin diktning påverkades av sina studier av isländsk diktning; det torde inte vara omöjligt: en viss ordknapphet anas hos Bååth liksom hos de gamle. En viss återhållsam kärvhet, som inte blir kvistig men knappast heller utsirad. I dag är Bååths dikter åldrade liksom kopparn på hans gravstensporträtt har ärgat, men motiven framträder likväl. Därför: den som vill insupa en liten andel av 1800-talets luft, må läsa Bååth, och känna den fylla lungorna.
— — —
Nya dikter, Albert Ulrik Bååth. Jos. Seligmann och C:is förlag 1881. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: En skandinavisk historia | Alf Henrikson

En skandinavisk historia: Norge & Sverige under 1000 år är skriven av Alf Henrikson (1905-1995). Den innehåller förutom Henriksons texter illustrationer av Ulf Aas (1919-2011). Boken utgavs första gången 1992.

* * *

Bokens undertitel syftar visserligen på Norge och Sverige, men i själva verket inkluderar Henrikson förutom dessa två stater även mycket om Danmark och inte så lite om Finland och en del om Island. Även om bokens huvudfokus onekligen ligger på de två förstnämnda länderna blir huvudtitelns "En skandinavisk historia" är en aning missvisande som sådan: Skandinavien är ju mer är Norge och Sverige.

Vad Henrikson i sin bok gör, är att ge en översiktsbild, en skiss om man så vill, över i synnerhet Norge och Sveriges långa, tidvis i stor utsträckning gemensamma, emellanåt mycket separerade, historia. Han börjar i den tid då länderna börjar få historiska konturer och reser sig ur myternas och legendernas marker, när konungarna kan antas ha varit mer än suddiga och utfyllda minnen och börjar bli människor av kött och blod.

Han vandrar sedan utmed de linjer dessa två länders historia i stora drag ritar upp genom århundradena, intill dess att boken når sitt slut när EG-frågan börjat bli ett hett ämne.

* * *

En skandinavisk historia handlar knappast om vanligt folk. Det är en historia om kungar och stora män och nästan inga kvinnor — med undantag av drottning Margareta och en och annan konungahustru och något omnämnande av den heliga Birgitta. De vanliga torparna eller soldaterna märks sällan av. Men emellanåt lägger Henrikson in små noteringar om kulturella ting, särskilt språkhistoriska sådana.

Men det är således en mycket traditionell historieskrivning, en slags katederundervisning vi känner igen från skolan. Men Henrikson är ingen tråkmåns. Om boken skapar känslan av katederundervisning, så är Henrikson den där riktigt skicklige läraren som gör att man bara måste lyssna vidare. För Henrikson är onekligen en mästerlig berättare.

Här och där lägger han in små antydningar till personliga omdömen, han hoppar över långa historiska raksträckor och komprimerar dem till en mening eller två. Det går alltså i en hiskelig fart. Först när han nått 1900-talet börjar utvecklingen av enskilda förlopp att svälla upp över en sida eller två, såsom Andra världskriget gör, medan Trettioåriga kriget till exempel förbigås med tystnad och Karl XII:s tid vid makten mycket rapsodiskt hoppar fram till hans resoluta död.

* * *

Själv fascineras jag mest av den mycket invecklade men också aningens skimrande tid som föregår 1500-talet, eller kanske rättare: tiden före Gustav Vasa. Dels talas det lite om den tiden i allmänhet, åtminstone i jämförelse med Stormaktstiden eller 1800-talet, varför varje ansats till sammanfattningar av den tiden är mig välkomna. Dels är den tiden fortfarande så dunkel, att den äger en viss särskild mystik just av den anledningen.

Henrikson väljer att redovisa de seklerna i pregnanta fragment ställda efter varandra. Hade de varit kortare hade de väl nästan kunnat sägas att de utgjorde en punktlista. Det är också den tid då historien mellan Danmark, Norge och Sverige framstår som mest sammantvinnad, en tid då nationsgränserna dem emellanåt långt ifrån har stelnat.

* * *

Önskar man således en mustigt berättad, traditionellt anslagen koncis orientering rörande de senaste 1000 årens norsk-svenska (och -danska) storpolitiska historia kan Henriksons En skandinavisk historia mycket väl fylla ett utmärkt syfte. Den ger överblick. Och är dessutom underhålllande.
— — —
En skandinavisk historia: Norge & Sverige under 1000 år, Alf Henrikson. Illustrerad av Ulf Aas. Månpocket 1994. ISBN: 91-7643-075-8. 186 sidor.

Bokrecension: Why are you atheists so angry? | Greta Christina

Why are you atheists so angry? 99 things that piss off the godless är skriven av den amerikanska författaren och ateistiska aktivisten Greta Christina (f. 1961). Hon driver också en välbesökt blogg.

* * *

Hela boken som sådan kan sammanfattas med Christinas egna ord:

"The main focus of this book is why religion sucks and why so many atheists are pissed off about it."

Och just så är det. På sida efter sida ger Christina raka och allt annat än inlindade skäl till varför vi inte borde hantera religion med silkesvantar, till varför religionen, som sådan, orsakar mer skada än nytta, till varför vi med rätta bör reagera med ilska på mångahanda religiösa föreställningar och handlingar baserade på dessa föreställningar.

* * *

Och det är inte bara hardcore-fundamentalister som får sin del av sleven. Christina reagerar också starkt på så kallade progressiva troende, de som sänkt trösklarna, ägnar sig åt bomullslen ekumenik. Saken är ju ändå den, menar hon, att dessa inte har bättre skäl för sin form av religion än fundamentalisterna. Deras sanningsanspråk gör inte deras uppfattningar mer rimliga, bara för att de inte förordar att otroende ska stenas eller att abortläkare förtjänar döden. Christina skriver till dessa:

"You don't have any more reason to think you have the true faith than any other believer does."

Beläggen för religionen som sådan är fortfarande varken starkare eller svagare bara för att den form av religiositet man förordar framstår som mer moderat än andra varianter. Den progressiva formen av religiositet förordar fortfarande tro, tro som något överordnat förnuftet, som något som inte behöver sakskäl; den progressiva religionen låter fortfarande önsketänkandet kring verkligheten ha en prominent plats vid utformandet av verklighetssynen.

Dessutom — och det är inte minst viktigt för oss svenskar att tänka på som i allmänhet är välsignade med en synnerligen progressiv religiositet, åtminstone från den gamla statskyrkans sida — är de progressiva religiösa inslagen i världen som helhet en mycket liten minoritet av alla religiösa yttringar.

Och vad därtill kommer, är att de progressiva formerna av religiositet, menar Christina, skänker legitimitet åt religionen som tankesystem och därmed även legitimitet åt dem som baserar sin religion på till exempel andra bibelstycken än de bibelstycken som de progressiva kanhända gärna återkommer till.

Men egentligen är det ju så, att både hardcorereligiösa och progressiva religiösa äger samma rätt till att kalla sig just religiösa, att kalla sig just muslimer eller kristna. Ingen av dem kan, menar Christina, motivera bättre än den andra varför just de russin de plockar ur kakan är mer religiöst riktiga att plocka åt sig. De utgör istället varianter av samma grundläggande livsåskådningshypotes.

Och, trots intrycket man kan få i Sverige, är de hardcorereligiösa inte en harmlös kuriositet. De är, globalt sett, den religiösa majoriteten.

* * *

Ett nyckelbegrepp i Christinas bok är religionsfrihet, i vilket hon lägger att var och en ska ha rätt att utöva sin religion, men denna religionsutövning ska inte på ett orimligt sätt gå ut över andra, som när religion blandar sig i lagstiftning eller annan maktutövning över andra religiösa eller icketroende människor.

Christina poängterar också, att det många ateister reagerar över inte nödvändigtvis är hur religiösa människor behandlar ateister, utan hur vissa religiösa människor behandlar andra troende. Vi är således arga å vissa troendes vägnar, när andra troende beter sig ogint mot dem, eller rentav förföljer dem. Därför är religionsfrihet att eftersträva: det ger både de religiösa och de ickereligiösa frihet att leva och låta leva.

Det hindrar inte att Christina är helt öppen med att hon själv anser att världen skulle bli en bättre plats utan religion.

"... religion is a bad idea, and humanity should abandon it."

Och på ett annat ställe:

"I would like to see religion disappear from the human mindset."

Det är ett idealmål, som icke ska uppnås genom tvång utan genom övertalning, genom goda argument.

Utvecklingen i Europa är tydlig: vi blir allt mindre religiösa. Idealmåleet om en värld utan religion är måhända utopiskt, men inte otänkbart. I väntan på att utvecklingen når dithän, ser Christina ett pragmatiskt mål i ett samhälle av fredlig samexistens, vilket hon dock är medveten om kan vara än svårare att nå, baserat på religionernas historia. Tolerant religion, skriver hon, är undantaget — inte regeln.

* * *

Christina gör också ett gott arbete med att klä av klassiska argument för religion. Man möter inte sällan ord om hur mycket nytta religion gör. Nåväl, samma nytta kan nås på annat vis. Man möter inte sällan argument om att religion skänker tröst. Nåväl, vad är den tröst värd som inte baseras på något verkligt?

Gemensamt för många av dessa skäl är, att de undviker huvudfrågan: har de religiösa hypoteserna skäl för sina grundantaganden om en verklighet med övernaturliga inslag. Det övernaturliga är centralt:

"The thing that uniquely defines religion is belief in supernatural entities. Without that belief, it's not religion."

Detta är kärntemat, resten må vara viktigt, men är egentligen ovidkommande i frågan om religionens verklighetsförankring. De religiösa uppfattningarna som grundas i hypotesen må sedan ha positiva sidoeffekter. Men dessa måste vägas mot de problem som följer med ett religiöst åskådningssätt.

"I'm arguing that, on balance, the limited good that religion provides is not worth it."

* * *

Det jag främst tar med mig från Christinas bok är hypotesbegreppet, som hon om och om igen upprepar. En given religion utgör en hypotes om hur verkligheten är beskaffad, en hypotes som innebär att det finns övernaturliga inslag i tillvaron.

Vi bör bemöta den precis som vi bemöter andra hypoteser: väga dess sakskäl, kritisera den, och endast acceptera den om den har verkliga skäl för sig. Christina menar att några skäl att anta att det finns övernaturliga inslag i tillvaron saknas, och att vi därför gör rätt i att helt enkelt förkasta de religiösa hypoteserna. Det är ju så vi annars skapar kunskap: genom att väga beläggen, och förkasta det som beläggen inte stöder.

Det är ju så, att ju mer vi lär oss om världen, desto mindre utrymme ges åt övernaturliga förklaringar. Det finns inte ett enda fall, där vi en gång haft en naturlig förklaring till något, som sedan övergetts för att en övernaturlig förklaring framstått som rimligare. Det genomgående mönstret, skriver Christina, är istället att det vi en gång ansåg hade övernaturliga förklaringar på punkt efter annan ersätts med naturliga förklaringar.

Vi trodde en gång att Tor orsakade åskan, vi vet nu att den har naturliga orsaker. Gud kunde få skulden för jordbävningar, vi vet nu att de har naturliga orsaker. Vi trodde att sjukdomar var straff från Gud eller demoner, vi känner nu till bakterier och virus, och har naturliga förklaringar.

Det är helt enkelt rimligt att anta, att den verklighet vi lever i och det som finns i den har helt naturliga, om ej ännu i varje del kända, förklaringar. Och varje gång ett hävdat övernaturligt fenomen har testats, har det visats sig vara — inte övernaturligt. Således, på grund av det vi faktiskt vet om tillvaron, är det fullt rimligt att avfärda övernaturliga förklaringar. Och därmed är följande slutsats av Christina nära:

"God almost certainly doesn't exist, and it's completely reasonable to act as if he doesn't."

De enda beläggen vi har för övernaturliga, religiösa inslag i tillvaron är att en och annan människa hävdar att de finns där.

"Every single claim made by religion comes from people: not form sources out in the world that other people can verify, but from the insides of people's heads."

Religion kräver således att man sätter större tillit till sina egna subjektiva upplevelser, eller, och främst, andra människors försäkran om att de känner till hur det ligger till, och att dessa hävdanden är mer sanna än det vi faktiskt konkret erfar i den tillvaro som vi lever i.

Det är inte undra på att det är en vanlig, religiöst motiverad uppfattning, att tvivel och ifrågasättande är fel eller rentav synd. "Saliga de som inte har sett men ändå tror", sade Jesus själv...

* * *

Greta Christinas Why are you atheists so angry? är anpassad efter en amerikansk publik. Den är emellertid inte bortkastad läsning vare sig för en religiöst inklinerad läsare i Sverige, eller för en ateist. Nog är boken en aning pladdrig för min smak: det känns som att Christina för ett uppsluppet men ändå allvarligt samtal med läsaren. Denna talspråklighet kunde måhända ha komprimerats till förmån för en mer koncis framställning. Å andra sidan ger stilen boken en mer lättläst känsla.

Särskilt befriande är hennes raka, ärliga sätt att framföra sina poänger.

I boken täcker Christina upp några vanliga invändningar mot ateistisk aktivism, förstådd som aktivitet som syftar till att sprida ateism på bekostnad av religiositet. Svaren hon skänker är väl framförda och hon har för vana att förutse ytterligare följdfrågor och besvara också dem. Christina är uppenbarligen en van debattör, och känner de religiösas argument sedan många, många drabbningar förut.

* * *

Ateismen blir allt starkare. Utvecklingen går ju framåt också i Greta Christinas USA. Men fortfarande är den kristna högern definitivt en reell maktfaktor och det är där förenat med mycket större risker att komma ut som ateist.

I stora delar av Europa återstår bara arkaiska reminiscenser av religionens gamla hegemoni, som till exempel de nationalistiskt färgade kraven på kyrkliga skolavslutningar här i Sverige. Men ändå skulle nog fler här reagera med undran om man sa att man var pingstvän än om man sa att man var ateist.

Så vi har kommit en bra bit på vägen, men vi är inte framme. Fortfarande har en religiös förening som Svenska kyrkan miljoner medlemmar, om än i första hand av hävd snarare än på grund av kristna övertygelser. Fortfarande har reaktionära kristna krafter en röst i riksdagen genom i synnerhet vissa kristdemokratiska riksdagsmän.

Men de är på det stora hela kvastfeningar i ett hav där de blivit försvinnande få och sällsynta.

Desto viktigare är det för oss som inte är "religiöst oskyldiga", med Hedenius term för dem som helt enkelt inte bryr sig om religion, att engagera oss för de människor runt vår jord där de religiösa människorna snarare är hajar, hajar med tänder som hotar att slita liv itu eller att åtminstone allvarligt skada eller märka människor som avviker vad gäller religiösa övertygelser. Det må sedan vara i Iran eller i USA.

Eller, för den delen, i små gemenskaper här i Sverige där religionen fortfarande förtrycker människor. Där kvastfeningarna fortfarande simmar.
— — —
Why are you atheists so angry? 99 things that piss off the godless, Greta Christina. Pitchstone Publishing 2012. ISBN: 978-098528152-6. 182 sidor.