* * *
Den uppenbara homofobin är mer sällsynt i samhället nu, än vad den var för något decennium sedan. Flera av texterna i Den moderna homofobin ger belägg för det. Men det innebär inte att förvånansvärt vulgära yttringar för homofobi fortfarande visar sig. Andra gånger är den mer subtil, och finns kanske i det outsagda, när någon förutsätter heteronormativitet, och helt enkelt inte låtsas om homofrågor och homomänniskor.
Till de mer vulgära uttrycken hör den homofobi som motiveras utifrån religiösa skäl.
Jag har flera gånger fått höra att det var rätt av Gud att i Tredje Moseboken befalla judarna att döda män som ligger med män. Och en präst i utbrytarorganisationen Missionsprovinsen förklarade för mig att homosexualitet är den värsta av alla synder.
Dessa homofober är inte ursäktade på grund av sina religiösa motiveringar. Snarare tvärtom, enär de på så viss frånsäger sig eget ansvar för de uppfattningar de hyser och de ord de formulerar, som fördömer kärleken och skadar, genuint skadar, människor omkring dem. De är kräk. Och det håller nog de flesta med om.
Subtilare är kanske den homofobi som yttrar sig som kommentarer av slaget: "Det är helt okej att du är bög, så länge du inte stöter på mig" – men inte mindre kränkande.
* * *
Den moderna homofobin tar upp olika slags yttringar av homofobi ur många olika perspektiv, när personer med olika expertiser får möjlighet att ganska fritt berätta om ämnet utifrån sina utgångspunkter och intressen. Det samlade intrycket av boken efter läsningen är, att det svenska samhället hunnit långt, men att det är väg kvar att gå.
Och man bör vara vaksam på det som Stephen Fry uttryckte i sin utmärkta dokumentärserie "Out there": rättigheter som vunnits hastigt, kan hastigt tas tillbaka. Ryssland kan månne vara ett avskräckande exempel på detta.
Eva Borgström skriver i förordet:
"Homofobin har inte upphört att existera bara för att det i de flesta sammanhang inte längre är politiskt korrekt att ge uttryck för den."Det kan också vara värt att nämna, att "homofobi" i detta sammanhang inte bara syftar på dess rent etymologiska betydelse av "en omotiverad rädsla för homosexuella", utan begreppet har muterat och vidgats till att beteckna alla typer av negativa attityder och yttringar gentemot HBT-personer. Somliga religiösas försvar för att de inte är homofober, enär de inte hyser någon rädsla för homosexuella, är alltså ovidkommande och blir ett försök att blanda bort korten från den homofientlighet som de ger uttryck för.
Eller med Sune Innalas kärnfulla beskrivning:
"Homofobin visar sig som känslor inför, attityder till och beteenden riktade mot homosexuella personer."
* * *
Eftersom jag ägnat en tid i konservativa kristna sammanhang, är det av naturliga skäl skildringar av religiös homofobi som fångar mig mest. Inte minst prästen Lars Gårdfeldts beskrivning av hur han gick från en "glad liten smygbög till en "argbigga" allteftersom hans engagemang växte i kyrkliga hbt-frågor.
Gårdfeldt tar inte avstånd från Svenska kyrkan. Han är verksam inom den, och det är hans och hans meningsfränders progressiva uppfattningar som steg för steg vunnit insteg i Kyrkoordningen och blivit Svenska kyrkans officiella hållning.
Men dessa segrar är häpnadsväckande nykläckta. Den organisation som borde ha värnat om samhällets utsatta, har istället kränkt dem, och fortfarande i dag har den inte gjort upp med sitt homofoba förflutna: fortfarande avlönar den många, många präster som genom sitt agerande och sina ställningstagande skadar sin nästa: sin homosexuella nästa.
Gårdfeldt beskriver hur staten i mitten av nittiotalet inför partnerskapslagen. Kyrkliga bröllop var det definitivt inte möjligt för troende bögar och lesbiska att få: den som förrättade partnerskapets ingående måste vara en borgerlig officiant.
Biskoparna i Svenska kyrkan sände 1995, samma år som partnerskapslagen trädde i kraft, ett brev till alla sina präster. Däri slogs fast vad välsignelse över deras ingångna partnerskap skulle komma att innebära. Akten skulle icke likna en heterosexuell vigsel. Släkt och vänner till paret fick icke närvara.
Gårdfeldts reaktion var, att han "som präst aldrig skulle kunna utsätta ett par för något så förminskande och förnedrande som den tacksägelsebön som biskoparna föreslog."
Så när ett gaypar sökte Gårdfeldt för att officiera vid en ceremoni som var av traditionellt slag: med släkt och orgelspel och hela alltet, agerade han mot biskoparnas råd, och tillät det i hemlighet. Det blev "sagolikt", skriver han. De två männen hade fått tillgång till något som de flesta svenskkyrkliga medlemmar tar för en given rättighet: ett bröllop av traditionellt snitt.
Men saken kom till medias kännedom, när paret som skulle gifta sig efter gayparet kom tidigt till kyrkan, och bevittnade en stor del av ceremonin. Tydligen kände de sig kränkta över vad de sett och genomlidit, och noterade dessutom att de vid sitt bröllop fick ha samma blommor på altaret, som bögparet haft.
Och så fick den modige Gårdfeldt springa medialt gatlopp.
1999 skriver biskoparna ett nytt dokument, som prästerna har att läsa. Biskoparna slår då fast, att välsignelseakten över de ingångna partnerskapen icke fick vara vigselliknande, och de fick icke ha offentlig karaktär, även om kyrkan nu, i sin stora mildhet, lät anhöriga till paren närvara vid välsignelsen.
Då tar Gårdfeldt ännu ett modigt steg. När ett samkönat par ska välsignas av honom, bjuder han in den borgerliga vigselförrättaren till kyrkan. Gårdfeldt håller sen i hela ceremonin, förutom själva ingåendet av partnerskapet, som vigselförrättaren får sköta.
Gårdfeldt tillrättavisas av biskopen och 2001 uttrycker biskoparna i ett dokument, att borgerliga vigselförrättare icke får tillträde till kyrkolokalen. Dessutom förbjöds prästerna att närvara vid borgerligt partnerskapsingående.
Men Gårdfeldt står icke rådlös. Det må vara förbjudet att bjuda borgerlig vigselförrättare till kyrkan. Men näppeligen till kyrktrappan! Så 2001 håller han ett samkönat bröllop i en Stockholmskyrka. När det är dags för löftena tågar hela församlingen ut på kyrktrappen, och så sker själva den juridiska momentet där.
Nåväl! I maj 2009 legaliserades könsneutrala äktenskap i Sverige. Svenska kyrkan tog efter detta ett halvår senare och godkände samkönade äktenskap, bara några år efter att den så förnedrat samkönade par som sökte kyrkans välsignelse och tjänster, då de inte ens tillåtit parens närmaste anhöriga att närvara vid välsignelseakten.
Gårdfeldt är en riddare för sin sak, övertygad om det rättfärdiga i sin kamp, utan att i texten problematisera kring fiendens ideologi. Gunlög Fur är mer resonerande i sin text om i synnerhet frikyrklig homofobi. Hon beskriver på ett smärtsamt vis, hur snett kyrklig homofobi kan gå. Där Gårdfeldt gör en beskrivning av ett segertåg, gör Fur en beskrivning av de lidande och sårade i striden.
* * *
Kyrkan är en extrem miljö, där extrema uppfattningar finns. En del av dem var sanktionerade från kyrkans högsta ledning tills helt nyligen. Men Bettan Andersson beskriver även idrottsrörelsen som "en av vårt samhälles allra mest homofoba platser."
I manliga lagsporter, som enligt Bettan Andersson ofta rymmer den mest uttalade homofobin kan det handla om ideliga bögskämt från både ledare och lagkamrater i idrottssammanhang, där väl tanken näppeligen slagit någon, att en närvarande grabb skulle kunna gilla killar snarare än tjejer, och som genom ord och attityder skadas på allvar av de vänner och förebilder som är bland hans närmaste.
Vi vet till exempel, som Eva Tiby skriver, att
"[s]jälvmord och försök till självmord är mycket vanligare bland gay- och transungdomar än bland andra."Eva Tiby har också påvisat, att uppskattningsvis omkring hälften av alla homo- och bisexuella personer i Sverige har "utsatts för våld eller hot om våld, enbart på grund av sexualitet och/eller genus."
Så en förminskande attityd mot hbt-personer kan få och har hiskeliga konsekvenser, som drabbar dels den enskilda personen, men givetvis också hela dennas familj och sociala nätverk. Eller, som Gunlög Fur beskriver vad homofobin kan göra:
"Den gör oss rädda, tysta och ensamma."Så det duger inte att ledare helt enkelt duckar för frågan, genom att säga att det bara är idrotten som spelar någon roll, när de som utövar idrotten inte känner sig med på samma villkor som sina kamrater, när de hela tiden förväntas passa in i en heteronormativ mall och tala om heteronormativa ting.
Eftersom idrotten många gånger gör hbt-frågan till en icke-fråga, tror man sig vara exkluderad från problemet med homofobi, när man i själva verket bidrar till att befästa den.
Vad skulle till exempel hända om en fotbollskille i omklädningsrummet började tala om en pojkvän på samma självklara sätt som en kamrat kan prata om sin flickvän? Skulle det förresten ens vara möjligt att dela duschar? Att på samma sätt delta i den fysiska närhet som många idrotter innebär? Säkert är detta inget problem i vissa sammanhang. Men i andra vet vi att det är det. Och det är vad Bettan Andersson fokuserar på i sin text.
Hon råder idrottsledare: förutsätt inte att alla är heterosexuella. Och ha nolltolerans mot homoskämt.
* * *
Men det finns subtilare homofobi än den som ryms inom kyrkans murar eller i svettdoftande omklädningsrum.
Det kan handla om utfrysning på arbetsplatser. Flera kvinnliga textförfattare beskriver en unken miljö också i akademiska sammanhang, när genusfrågor och hbt-frågor började lyftas som forskningsfält: någon verkar ha framlevt åratal i forskningsprojekt, helt uteslutna från arbetskollegialitet.
Det talas också om hur författarna i sina tidigare yrkesliv mött homofobi, också från personer som varit högutbildade medicinare eller forskare; om hur fördomar har haft en tendens att leva kvar, fastän det finns tillgänglig forskning som dödat myter och gett ny information. Enligt Sune Innala finns det dessutom psykodynamiker som fortfarande har kvar "trosföreställningar och myter som forskningen sedan länge har avvisat."
* * *
Den moderna homofobin är en viktig bok. Den visar på att vi ju visserligen är långt ifrån situationen för hbt-personer i Uganda, och att fantastiska framsteg gjorts på bara ett tjugotal år, men att vi ändå inte är framme vid målet, om målet är ett samhälle där sexuell läggning inte utgör ett strukturellt eller mellanmänskligt problem för en människa, som avviker från heteronormen.
Artiklarna är genomgående mycket välskrivna, även om jag vid något enstaka tillfälle störs av en politisk agenda som sticker fram: det måste dock få finnas där, särskilt som författarna uppmanats att vara personliga, vilka flera verkligen är.
Så låt oss då avsluta med att konstatera, vad än trångbröstat folk må tycka om det, att homosexualitet inte är ett samhällsproblem. Det är däremot homofobi.
– – –
Den moderna homofobin, Eva Borgström (red.). Charlie by Kabusa 2011. ISBN: 978-91-979284-7-2.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar