Betraktelse 10: Om Predikaren

En fritänkare har inte mycket att hämta ur Bibeln. Vissa snygga formuleringar finns, men mycket är ju genomsyrat av religiösa åskådningar som det nog bär de flesta emot att ta del av.

Dessutom finns mellan pärmarna en sån mängd vidrigheter som orsakat så mycket lidande, att det inte är svårt att instämma i Nietzsches omdöme om åtminstone Nya testamentet:

"...man gör gott i att dra på sig handskar när man läser Nya testamentet. Närheten till så mycket orenlighet tvingar nästan till det."

Ja, Bibeln är en livsfarlig bok i deras händer som sätter tro och hopp till det som står där.

Men det finns en bok i Gamla testamentet som har en särställning. Predikaren utmärker sig genom att vara något apart vad gäller både lära och annat innehåll i förhållande till traditionella kristna utläggningar.

Budskapet går i stort ut på att förkunna Predikarens evangelium: "Tomhet, idel tomhet". Vad än människan tar sig för och vem hon än är, väntar idel tomhet. "Allt som kommer är tomhet."

Predikaren lär oss att det inte båtar att vara vis, ej heller att vara en dåre. Människorna dör liksom djuren dör: "Människan är inte förmer än djuren", samma öde drabbar den rättfärdige och den orättfärdige.

Det finns enligt Predikaren dock det som är att föredra: "att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda", "att glädja sig och njuta livets goda." Han säger "Undvik allt som pinar ditt hjärta, allt som plågar din kropp..."

Visserligen anses glädjen i mödan vara en Guds gåva, visst finns i boken moralism och uppmaningar om att tänka på den Gud som verkar underligt frånvarande i samma skrift. Men uppmaningen att njuta innan tomheten kommer är ändå ett vishetskorn att ta vara på: vi kan glädja oss under den tid vi har, trots vedermödorna och trots att tomheten väntar.

I Predikaren finns alltså onekligen ett och annat att beakta också för en sekulariserad fritänkare av i dag.