Betraktelse 5: Om släktforskning

Pappa och jag på "Abrahams sten" i Värmland, sommaren 2013.

Farfar dog innan jag föddes, men farmor, mormor och morfar levde tills jag var halvvuxen eller vuxen. Jag önskar att jag tagit mig tid att intervjua dem om deras uppväxt, om det samhälle som de levt i, om skolgång och arbetsliv, om människor i deras omgivning.

Jag borde ha pratat mer med dem om detta, och skrivit ner och bevarat deras historier. För deras historier är en del av svensk historia — från seklets början och fram i vår tid.

Nu blev det inte så, mer än i mindre grad.

Men mitt intresse för min egen släkts historia är intakt. Under sommaren reste min far och jag till Värmland, för att gå i våra fäders spår.

Vi åkte till gränsbygderna mellan Norge och Sverige, och besökte platsen där för längesedan ett torp stått. Min farfars farfars far bodde där, hantverkaren och bygdekonstnären Abraham Henriksson.

Abraham dog några och fyrtio år gammal i mitten av 1800-talet. Men fortfarande finns en sten kvar, som kallas "Abrahams sten", där han skall ha suttit med sitt arbete. Vi tog ett fotografi. Min far och jag sitter på samma sten, drygt hundrafemtio år efter att Abraham begravts.

När jag läser i kyrkböckerna fiskas namn efter namn fram: nedslag mina släktingar gjort i den statskyrkliga byråkratin. Men ibland blir historien än mer konkret: en plats, en sten i en nedhuggen skog.

Att skåda dessa ting, blir att ana skuggan av någon som inte längre finns kvar.