Textkommentar: Broschyren "Kristen tro"

I en kyrka fanns ett broschyrställ. I broschyrstället fanns, bland flera andra, en broschyr på vars framsida stod med barnslig skrivstil: "Kristen tro".

Så glad jag blev!

Äntligen ett litet dokument med Svenska kyrkans logga på, som kan säga mig något om vad kristen tro är, i Svenska kyrkans ögon, i dag!

Vad som kanske kan kallas en sammanfattning av ett svar finns redan under rubriken. Om vi spaltar upp det, visar det sig vara femdelat:

Tron är, enligt pamfletten:

1.) En tillit.
2.) Ett stöd.
3.) Något som bär.
4.) Gemenskap.
5.) Glädje.

Remarkabelt nog nämns inte i sammanfattningen något om vad som är trons objekt: alltså vad man förväntas tro på, med den tro som enligt de fem punkterna ovan möjligen skulle kunna reduceras till att vara "tröst", eller varför inte en krycka - som ju bekant är nåt att lita på för den haltande, något som stöder den lytte, något som rentav bär när den med benvärk ska förflytta sig.

Nåväl! Öppnar man pamfletten från Svenska kyrkan, finner vi ännu fler satser, som med aningens fluffiga ord försöker ringa in vad tron är:

Tron är, vidare:

6.) Inte en åsiktsgemenskap, utan en gudstjänstgemenskap.
7.) Personlig.
8.) "den punkt där egna erfarenheter av livet möter Gud."
9.) En gåva.
10.) Förtröstan.

Jag förstår dock fortfarande inte, exakt vad det är jag ska tro på för att inte tron bara ska vara något fritt svävande och oförankrat i tillvaron.

Men vid nästa stycke försöker pamfletten dock göra trons objekt uppenbart för mig, genom att förklara att tron börjar "i skapelseögonblicket" – vad nu det är för nåt – och "sträcker sig mot evigheten" – vad nu det betyder. Vidare, att man i trons själva mitt finner inkarnationen (ja, något sådant ord användas ju inte, men det är vad som åsyftas): Jesu död och uppståndelse är tydligen en gestaltning av "en kärlek som kan bära allt".

Fortfarande är det något oklart vad som egentligen åsyftas, och den kritiske läsaren börjar nästan misstänka att idel fluffiga formuleringar och kristna plattityder staplats på varandra till ett litet oförargligt kartongslott. Men måhända finner vi en nyckel i en formulering som kommer sedan:

"Det förblir obegripligt, men här finns ändå kärnan i det vi tror."

Författaren medger alltså att det som beskrivs – inkarnationen och Jesu död och uppståndelse – inte kan förstås, inte kan gripas, inte kan ringas in. Likväl ska man tydligen genom detta motiv finna tillit, tröst, något som bär, gemenskap, förtröstan. Fastän man inte kan förstå det. Tron blir därigenom en appell till att överge resonerandet till förmån för ett antagande av en tro, som skall skänka dessa underbara håvor.

Eller lite mer drastiskt uttryckt: Fråga inte varför du ska tro, för du kan ändå inte begripa det. Tro ändå, för då får du vad vi utlovar.

Nog doftar det lite osunt om en sådan premiss?

* * *

En kritiker kunde månne fundera över, vad den sökare skall säga sig, som i kristendomen varken finner gemenskap, förtröstan, tillit, tröst eller något som bär. Måhända har den personen inte tillräckligt insett att hon inte kan förstå trons mysterium; kanhända har hon inte tillräckligt övergett försöken att faktiskt begripa vad det är hon förväntas tro på. - Ja, vad vet jag...

En kritiker kan vidare reflektera kring, hur en blodig död av Gud själv är ett uttryck för kärlek. Till exempel: varför var det nödvändigt för Gud att dö, för att visa oss kärlek? På sådant spörsmål ger emellertid pamfletten "Kristen tro" inga svar.

Men jag fortsätter läsa broschyren. — Kanhända ska mina ögon öppnas längre fram?

Jag får då veta, att förnedringen och dödandet av Jesus, som alltså är Gud, av Gud vänds till "ett löfte om nytt liv bortom döden". Om något så gör detta dunklet än mer kompakt! Gud dör, och det blir till ett löfte om liv efter döden! Nu kunde man kanske få för sig, att häftet med några väl valda ord kunde förklara hur det hänger ihop. Det gör emellertid inte författaren, utan deklarerar bara vidare, att "Gud förstår" och "Gud vet hur vi har det", och tidigare: "Gud [...] har all makt".

Så vi verkar få släppa tråden om trons kvaliteter. I stället för att liksom Lilla katekesens utveckling klart och tydligt deklarera vad man menar, väljer författaren att resa sina naiva och hart när intetsägande fraser på led efter varandra. Katekesen sade:

"Jag kallas kristen, emedan jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling, och med församlingen tror och bekänner honom vara min frälsare och saliggörare."

Där var det klara och intellektuellt redliga ord! Man ska tro och bekänna att Jesus är frälsare och den som gör en salig!

Men numera, dryga seklet efter katekesutvecklingens ord, ska man tro, för att få gemenskap, tröst, glädje, stöd. Ingenting om att tron är förutsättningen för att bli salig - det vill säga komma till himlen - enligt Svenska kyrkans egna bekännelseskrifter.

Men för författaren av "Kristen tro" verkar inte människans tro – som är en gåva enligt henne själv – vara det primära, snarare är kanske det viktigaste "att få vila i att Gud tror på oss", vad nu det kan tänkas betyda och hur det yttrar sig, rent konkret.

* * *

Nåväl! Vi får också några rader till livs i "Kristen tro" om varför man bör vara kristen. Nu stegras förväntningarna på skriften igen, efter att något ha grumlats i de mörka vatten om tron varigenom vi vadat.

Vi får då lära oss, att den kristna tron är, "att pröva ett tolkningsmönster" – och så var vi genast tillbaka i talet om tron igen. Likaledes får vi veta, att tron förmedlar, att det finns "en mening med livet", och att "vår existens inte är tom och meningslös."

Dessvärre får vi inte i samma stycke veta vad denna mening med livet består i. Bara att den tydligen finns. Varför den kristna tänkta meningen med livet skulle vara att föredra framför till exempel en hednisk eller buddistisk mening med livet, framgår inte heller.

Och sen kommer pratet om gemenskap igen. För den kristne har tydligen en tillhörighet: den kristne tillhör rentav "Guds familj" genom dopet, som hon får en "gudsgemenskap" genom. Det framgår inte om de personer som väljer att låta sina barn själva välja om de ska döpas när de vuxit upp något på så vis utesluter sina barn från denna mystiska gudsgemenskap – som tydligen har sin essens i att Gud är med den döpte "under alla livets dagar".

Kritikern undrar då, om Gud inte är med de odöpta? Om Gud gör skillnad på person? Och förresten, om Gud är med den döpte under hela livet, varför drabbas då även kristna av de mest förfärliga olyckor? Står Gud och är med människan då - utan att göra något?

* * *

Avslutningsvis, på pamflettens sista sida, när vi kippar efter ett enda friskt andetag i texten, något tydligt och klart, får vi veta lite mer om tron. Den är:

11.) En hand som hjälper oss genom livet.
12.) Någon som går bredvid. (Tydligen går tron där, och inte Gud själv).

Skenbarligen – eller uppenbarligen – får vi genom Svenska kyrkans broschyr "Kristen tro" veta, att tron först och främst är en sak för tröst. Det kyrkans tradition och bekännelse sagt om tron som förutsättningen för det eviga livet tiger skriften helt med: kristendomskritikern tycker annars att det kunde vara en relevant sak att tala om så tydligt som möjligt, om man alls tror att tron är en förutsättning för frälsningen.

* * *

Broschyren "Kristen tro" med sin anonyma författare andas mycket av den anda som jag förknippar med den moderna Svenska kyrkan. Kanske kan vi våga beskriva den andan med ordet "barnslighet".

Jag ska förklara vad jag menar.

Redan layouten sätter an tonen: rubriken är satt med en naiv, snirklig text, som hämtad ur en träningsbok i skrivstil från lågstadiet. Men främst uttrycks det naiva i vad vi månde kalla den fjäderlätta prosan, som man aldrig riktigt låter ta mark, såsom den kyrkliga traditionens stora namn lät sina texter göra, med Martin Luther som en av de mest konkreta och jordnära teologerna.

Begreppen är konsekvent satta i abstrakta sammanhang. Man vågar inte alls nämna några av de så kallade "stororden": frälsning, himmel, försoningsdöd, arvsynd, utkorelse - och absolut inte, så klart, om något helvete... Att väja för dem ger ett intryck av, att man inte räknar med att läsaren klarar av att förhålla sig till dem. Man är alltså paternaliserande mot sin egen läsare, den som man vill vinna för sin sak. Och att vara nedlåtande fungerar dåligt för att attrahera proselyter. Den sökande människan söker näppeligen det luddiga, otydliga, dimmiga, dunkla, utan det fasta, klara, ljusa - det konkret uttryckta, som man kan ta konkret ställning till.

Och Svenska kyrkan har en mycket konkret och nedtecknad dogmatik att förhålla sig till, som enligt Kyrkoordningens första paragraf sammanfattar, förklarar och kommenterar Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.

Varför är man då i sitt informationsmaterial mer otydlig än i det material som genom beslut antagits som Svenska kyrkans officiella lära?

Är det andliga självförtroendet så dåligt? Eller ryggar man för den evangelisk-lutherska bekännelse som är dess fundament?

Det är dessa två frågor som ringer i mina öron, efter att ha läst den lilla pamfletten "Kristen tro."
- - -
"Kristen tro", Verbum, beteckning: 7-0152 VERBUM JH.