G. W. Foote var en brittisk fritänkare och tidningsredaktör för bl.a. "The Freethinker", som fortfarande utges. Som en följd av publicerade skämtteckningar i denna publikation dömdes Foote för hädelse till straffarbete i ett år.
* * *
På ett sätt känns The Book Of God häpnadsväckande aktuell, trots att den tillkom i ett alldeles speciellt läge, nämligen som en kommentar till prästen i Church of England och författaren Frederic Farrars (1831-1903) The Bible: its Meaning and Supremacy (1897).
Jag har inte läst Farrers bok, men det framstår genom Footes bok, som att Farrar är vad vi skulle kunna kalla en progressiv präst. Han accepterar den historisk-kritiska bibelforskningens (så kallad "Higher Criticism") resultat: han accepterar således till exempel att Moseböckerna inte kan ha skrivits av Moses, utan är ett resultat av flera olika texter som redigerats samman, och han avfärdar diverse mirakelberättelser och annat.
Men, på ett oklart — för att inte säga obegripligt sätt — synes Farrar likväl vilja försvara Bibeln som inspirerad och överlägsen text. Vad Foote reagerar på, är just otydligheten kring vad denna inspiration skulle innebära, och hur det ska avgöras vad som är speciellt med de texter som utgör Bibeln, framför andra texter. Alltså: var är Gud i Bibeln?
Den moderna prästen, menar Foote, väljer och vrakar godtyckligt i bibeltexterna, och tar vara på det som för tillfället passar in i bekännelsen, och överser med det andra. Ett sådant förhållningssätt, menar Foote, är att prostituera förnuftet. Och på samma sätt har kyrkan gjort i alla tider, ty Bibeln kan fås att ge stöd åt de mest skilda uppfattningar. Den är följaktligen inte en fast grund för lärosatser, såsom i synnerhet protestanter gärna vill se det.
* * *
Foote står vidare häpen inför Bibelns generella låghet, och frågar sig vad som är så speciellt med den. Är den beryktade inspirationen månne bara aktiv när det gäller religiösa spörsmål i densamma, medan Gud lät författarna misslyckas med att beskriva ting som kan vetenskapligt undersökas?
Det är ju så, som även Farrer synes medge, att Bibeln inte hjälpt mänskligheten att komma fram till någon enda vetenskaplig upptäckt, utan tvärtom ideligen använts för att dämpa vetenskapligt framåtskridande.
Foote konstaterar:
"We desire to urge that the Bible is not simply non-scientific. It is anti-scientific."Detta eftersom hela Bibeln är "genomdränkt av vidskeplighet och övernaturligheter". Dess legender, dess begrepp om människans och universums uppkomst, dess dogmer — allt går emot vad vi vet om världen genom vetenskaplig metod.
Genom hela sin bok, fortsätter sedan Foote att skjuta Bibelns auktoritet som tillförlitlig källa i sank.
* * *
Foote lyfter fram det faktum att Jesus själv, för att vara en gud, verkar ha varit förhållandevis okunnig om de gammaltestamentliga skrifternas bakgrund och verklighetsförankring.
Evangelierna ger intryck av att han menar, att Moseböckerna verkligen skrivits av Mose, fastän så rimligen icke kan ha varit fallet.
Och att Daniel skrivit Daniels bok, fastän den med all sannolikhet är skriven långt efter att händelserna som beskrivs i den timat.
Och att Jona verkligen var i valfiskens buk i tre dagar och tre nätter, fastän detta kanske inte ens troddes av den anonyme författare som skrev ner berättelsen.
Och att Lots hustru förvandlades till en saltstod.
Dessa uppgifter från Jesus, gör att vi måste ställa oss frågor om Jesu gudomlighet: kunde han ha fel? Eller är de historisk-kritiska, vetenskapliga rönen om bibeltexterna felaktiga? Eller använder han metaforer och poetisk frihet på ett för oss ovant vis? Och om nu Jesus, Guds Son avviker från sanningen i dessa fall: hur kan man då lita på vad han säger om andra ting om vilka vi ingenting kan veta?
Foote själv menar, i enlighet med dessa ovan beskrivna ting, att historisk-kritisk bibelsyn har försett oss med ett nytt argument mot Jesu gudomlighet.
* * *
Bibeln har vidare varit orsak till en mängd missförhållanden: morden på mängder av personer som anklagats för att vara häxor, och hanteringen av sjuka människor som besatta av demoner, till exempel. Och Bibeln är inte oskyldig till hur kvinnosynen sett ut i kristna majoritetssamhällen långt in i vår egen tid. Och låt oss inte glömma att slaveriet fördömdes i Nordstaterna med hjälp av samma Bibel som Sydstaterna använde för att försvara det.
Farrer synes mena att sådant inte har med "sann kristendom" att göra, men därmed begår han felslutet "no true scotsman", och argumentet faller: han äger inte rätt att definiera vilka som före honom i långliga tider varit rätta kristna, samtidigt som man då underförstått tycks mena, att den "sanna kristendomen" plötsligt uppstått nu i yttersta tiden. Märkligt nog i samklang med den humanistiska, sekulära människosyn som kämpat sig fram sedan upplysningen.
En sådan utveckling har man näppeligen Bibeln att tacka för. Foote skriver:
"The Bible may well be called the persecutor's text-book. It is difficult, if not impossible, to find in all its pages a single text in favor of real freedom of thought."En kristendom som frigör sig från bibelordet baserar rimligen då sina mer humana uppfattningar på något annat. Enligt Farrer är det på Kristi Anda. Men vartill man då behöver bibeltexterna förklaras inte. Istället är det så, att
"...religions always change when they must change, and never otherwise. When the necessity arises, learned divines will always be found to make the requisite accomodations."Religionen anpassar sig således efter samhället när den blir så illa tvungen att göra det. Och det som nyss var kätteri, blir plötsligt mainstream. Möjligen kan man här se en parallell till debatten kring synen på jungfrufödseln i Svenska kyrkan, som fortfarande väl inte stannat av när detta skrivs.
* * *
Foote avfärdar inte Bibeln som litteratur, även om han menar att den är gravt överskattad också ur detta avseende, medan Farrer i princip verkar mena att hela det brittiska litterära arvet är avhängigt densamma. Vad Foote vill, är att Bibeln ska ses för vad den är: en helt mänsklig bok. Bibeln varken "är" eller "innehåller" Guds Ord.
Foote skriver, att...
"...the Bible cannot be accepted as a revelation from God without wilful self-delusion on the part of educated men and women."Dess tid som en övernaturlig auktoritet borde alltså vara över. Dessvärre ser vi ju än i dag, omkring ett sekel efter Footes bok, att så ännu ej är.
* * *
Footes perspektiv är mycket västerländskt och aningens imperialistiskt, det måste medges. Hans syn på Östern är starkt exoticerande, medan hans syn på Väst är idylliserande. Med tankarna åt Rom och Grekland skriver han:
"The Caucasian mind led the world before the advent of Christianity".I sina uppfattningar är han ett barn av sin viktorianska tid, och ett barn av det brittiska imperiet. Foote skriver:
"Religious originality does not belong to the Western mind, which is too scientific and practical."Det betyder inte att Foote med nödvändighet nedvärderar österländska kulturer. Han menar till exempel, att den muslimska civilisationen i Spanien var överlägsen den kristna civilisationen som "reste sig på dess ruiner". Så finns det åtminstone gradskillnad i Footes ögon mellan de olika österländska religionerna...
* * *
Prästen Frederic Farrer framstår som en sympatisk präst: ungefär som många av de harmlösa präster som Svenska kyrkan är full av idag. Farrer bör dock ha varit långt före sin tid under sin levnad och verksamhet i Church of England.
Men vad Foote gör, är att han kräver av Farrer tydligare svar: hans tanke synes vara — om man nu accepterar förnuftet som en auktoritet även i andliga frågor, vilket Farrer verkar göra, varför då inte gå hela vägen? Varför acceptera somligt oförnuft? Varför hålla fast vid att Bibeln skulle var nåt särskilt, snarare än att bara se på den som en mänsklig bok? Varför försvara och brottas med den som innehållandes Guds Ord, snarare än att acceptera den som en bok i paritet med andra antika, religiösa böcker?
Om Farrer nånsin svarade Foote vet jag inte. Men debatten mellan tro och vetande, mellan religiösa antaganden och vetenskaplig skepticism rullade vidare, och rullar än idag.
– – –
The Book of God: In The Light Of The Higher Criticism With Special Reference To Dean Farrar's New Apology, George William Foote. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar