 |
| Ola Hansson |
En uppfostrare är en roman skriven av Ola Hansson (1860-1925) och utgavs första gången 1895.
* * *
Det är en något märklig roman, denna En uppfostrare. En koncentrerad eller driven handling är svår att upptäcka, snarare förs läsaren av en stilla ström av händelser fram till bokens slut. Huvudperson är den unge idealistiske redaktören Kristoffer Troedsson — blott några och tjugo år gammal — som leder arbetet på Skånetidningen "Lantmannabladet".
Men Kristoffer Troedsson är en synnerligen färglös figur. Desto färggladare och livligare är den främsta bipersonen, den bufflige journalisten och tidigare akademiske överliggaren Nisse Svensson, som skriver för en konkurrerande tidning, och synes ha kontakter var han än vänder sig. Nisse Svensson är äldre än redaktör Troedsson, och blir väl något på eget bevåg en slags fadersfigur för honom, och försöker skydda och leda honom under det år boken utspelar sig. Han blir den uppfostrare titeln talar om.
Nisse Svenssons fallenhet för att gå sin egen väg kanske kan illustreras av följande stycke:
"Han hade börjat med att studera till prest; men sedan han i en tentamen, i närvaro af tvenne bleknande medtentander samt inför en mållös schartauansk professor, i en liten på egen hand företagen excurs understruket stillsamt och sakligt framstält Strauss' bibelkritiska teser såsom af den framskridnare europeiska vetenskapliga teologien allmänt erkända sanningar, var den banan oåterkalleligen stängd för honom."
Så Nisse Svensson fruktar ingenting och framstår med skarpa konturer, samtidigt som redaktör Kristoffer Troedssson löses upp i skuggorna utmed vilken vägg han än står vid. Inte ens när flera olika damer mer eller mindre försiktigtvis visar intresse för honom blir det blod i den unge mannens framställning.
Nånstans i utkanten av centrum är också en annan journalist vid smeknamnet Bob placerad. Denne kraftige och pipskäggsförsedde gestalt synes mest synes finnas där, för att kunna bli föremål för Nisse Svenssons spe och lustigheter.
* * *
Så handlingen känns något lamslagen och cirklar mest kring diverse småstadsbekymmer: någon har skvallrat om något, det går rykten om att tidningen skall säljas, redaktören dras mellan olika damer. Måhända missar jag nån eller ett helt lass med samtidsreferenser i texten. Det må nu vara så: det visar i så fall blott på hur illa berättelsen står sig, när dessa referensers betydelse faller bort.
Särskilt sunkig känns antisemitismen som återkommer flera gånger i berättelsen. Och då från Nisse Svenssons sida. Det kommer ibland en del sådana hänsyftningar, men särskilt en visa som Nisse Svensson sjunger för att möjligen irritera redaktör Troedsson är uttalat antisemitisk, och talar om en jude som försöker passera som arisk:
"Han ville tappa af sy-ne,
Att familjen bar kroknäst try-y-ne."
Och när mannen i sången gifter sig blir det med en judinna
"Som var som de andra a-sen
Af denna aptitliga ra-a-sen."
Och vad gäller judinnans skönhet:
"Nichts auf Erden dauert e-wig
Tra-la-la, la-la-la, tra-la-la.
Auch die schönste Jüdin wird schä-ä-big.
Tra-la-la, tra-la-la, la."
Så nej, föga behaglig text. — Om Ola Hanssons tar med den för att illustrera tidsandan, eller för att ge Nisse Svensson ett rejält ris att klå redaktör Troedsson med, eller om texten 1895 helt enkelt passerade blott som en mindre infam sak, det vet jag inte.
* * *
Språket är snårigt och bilderna känns ibland sökta. Jag stannar upp inför den här bilden:
"...två blå ögon, oändligt djupa, men genomskinliga ända ned till bottnen, sänkta in i hans..."
Har föreställer vi oss alltså något djupt, något som går långt in i den ena personen — och plötsligt finner vi dessa djupa ting — ögonen — inte alls djupt sänkta in i den ena personen, utan tvärtom sänkta in i den andra personen, varpå bilden hastigt är inverterad...
Och ett bildspråk drivit så långt som i det följande har jag helt enkelt svårt att ta till mig:
"...han kände hennes unga doft och måste taga den lilla bruna handen i sin och känna den röra sig i sin som en liten lefvande dunklädd fogelunge, hvars hjerta man kan höra slå ..."
Det blir för mycket.
* * *
Meningarna är emellanåt häpnadsväckande beströdda med bisatser, vars hänsyftningar man emellanåt får läsa om texten för att kunna reda ut. Att meningarna dessutom inte sällan är utdragna tre gånger så långt som hade varit bekvämt gör väl inte saken bättre.
* * *
Så trots att denna bok med sina mellanmänskliga spänningar inte var ett verk som tilltalade mig, kan man som dess förtjänster sätta upp, att den på ett naturalistiskt sätt visar en del på hur arbetet kunde gå till i tidningskretsar vid tiden före förra sekelskiftet. Och de miljöskildringar som finns med, berättar en del om hur livet kunde ha sett ut och uppfattats vid samma tid i Malmö-trakten.
– – –
En uppfostare, Ola Hansson, H. Aschehoug & Co.s Forlag 1895. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar