Bokrecension: Troll och människor | Selma Lagerlöf

Troll och människor är en samling texter av Selma Lagerlöf (1858-1940), som utkom i en första och en andra del. Det är den första delen, från 1915, som jag har läst. Samlingen innehåller noveller, självbiografiska  skildringar, tal och annat.

* * *

Första reflexionen jag gör, är kring Lagerlöfs språk. Det är ett lätt men nu lite gammaldags språk, som hör sagorna till. Det finns inga tillkrånglande termer, inga uppstyltade skildringar. Det är den levande berättelsens prosa, med oväntade vändningar och inte sällan med smått fantastiska inslag.

Jag ska göra några nedslag bland texterna.

Och till de allra starkast verkande — åtminstone på mig — hör novellen "Bortbytingen", där Lagerlöf berättar en klassisk sägen, om människobarnet som blir utbytt till trollunge. Bytet gör att familjelyckan bryts i stycken, men den sörjande modern kan inte upphöra med sin vård av det motbjudande trollbarnet. Hennes ömma vård resulterar naturligtvis i välsignelse längre fram, ehuru välsignelsens pris knappast kan skyla över det lidande bytet gett.

Berättelsens ton är hela tiden sagoberättarens.

Särskilt stark är är också novellen "Vägen mellan himmel och jord", som fungerar som en slags epilog till Gösta Berlings saga, där novellens överste Beerencreutz skall ha varit kavaljer hos majorskan. — Nåväl! Nu är Beerencreutz gammal och fattig och hyr rum på övervåningen i en gård.

En natt hör han så stegen av en soldat, som kommer in i stugan och vidare ända till hans säng. Men ingen soldat ser han. Han hör blott rösten, som utropar att han är döden, och att han skall komma åter "före nästa midnatt, överste". Därefter får läsaren följa överstens sista dag i livet, som bjuder på en del tillbakablickar i ett till synes rikt liv.

* * *

Selma Lagerlöf lever helt i sin tid vad gäller föreställningar om andra folkslag.

En föga smickrande bild av "tattare" — numera plägar vi säga "resandefolket" — tecknas i "En historia från Halland", där en familj drivs från sin nedärvda gård, på grund av en tattares gifte med änkefrun på platsen. Han kan inte hindra blodets rop på honom, att giva sig ut på vägarna. "Han var av en annan art, och han måste leva så, som hans art bjöd honom."

En föga smickrande bild av färgade tecknas tillika i den självbiografiska berättelsen "Två spådomar", där Lagerlöf berättar om ett möte med en spåman under en researchresa till Jerusalem.

"Det är en gammal neger av en fruktansvärt ful typ, en man, som med sina ofantliga läppar, sina långa aparmar, sina utsvällda muskler, sin tunga kropp och sin grova, barklika hud gör intryck av att ha tillhört den människoras, som fanns till före syndafloden."

Något liknande vore otryckbart i en nyutgiven bok i dag. Men här visar den på vad typ av beskrivningar som var fullt gångbara 1915, när samlingen utgavs, och 1908, när den specifika texten skrevs. Berättelsen berättar i övrigt om Lagerlöfs egen stora kärlek till skrivandet och läsandet, och är alltså inte någon form av karaktäristik av hur hon känner för färgade människor, utan det passerar blott som en beskrivning av det intryck spåmannen gör på henne, innan han spått henne med framgång.

* * *

Trots frekventa omnämnanden av Gud och himmel, har Lagerlöf uppenbarligen öga för vidskepelse och mystik. På så vis står hon nog berättartraditionen i stuga och gård nära, när sagans spänning blandade sig med kyrkans förkunnelse om himmelrike och annat, till en enda synkretistisk och spretande helhet. Novellen "Vattnet i Kyrkviken" visar på detta på ett särskilt tydligt vis.

Där försöker prosten, som fått för sig att det vore ett tecken från Gud, om han kunde hindra nästa person att gå över isen på sjön, att han skall fortsätta som präst i en okristlig bygd. Detta eftersom han hört röster ur sjöns djup efter en bön.

Personen som hindras heter Gille, och menar sig dock stå på god fot med vattenväsendena — sjötrollen och självaste näcken — och vara under deras beskydd, så länge han intet dricker av sjövattnet. Prosten lurar i honom sjövatten, med tragisk utgång.

Så det mystika finns ofta närvarande i Selma Lagerlöfs författarskap. Själv säger hon, när hon uttrycker vilka hon står i tacksamhetsskuld till, i sitt tal i samband med att hon fick nobelpriset:

"...tänk på alla de gamla, som har suttit i små grå stugor i skogsbrynet och berättat om näck och troll och bergtagna jungfrur! Det är väl de, som har lärt mig hur det kan bredas ut poesi över hårda fjäll och svarta skogar."

Också det talet finns med i Troll och människors första del.

* * *

Jag gillar Selma Lagerlöfs noveller; särskilt de noveller, där folktron bryter fram. Dessa finns det ett flertal av i samlingen Troll och människor. De självbiografiska glimtarna man får av Lagerlöf i andra texter är naturligtvis guld värda för att lära känna människan Selma Lagerlöf, både vad gäller hennes och tidens uppfattningar, och om hennes liv och kärlek till litteraturen. Visst, allt vad hon skrev, skulle inte skrivits i dag. Men man får förstå henne utifrån hennes egen tid och utifrån de föreställningar hon själv levde med.

Selma Lagerlöf tillhör de svenska författargudomligheterna. Och som sådan kommer hon att bli läst både ivrigt och länge än. Och hennes sagor och noveller kommer att fängsla människor som inte ens blivit födda ännu.
– – –
Troll och människor, Selma Lagerlöf. Albert Bonniers förlag 1915. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.