Bokrecension: I havsbandet | August Strindberg

August Strindberg 1886

I havsbandet är skriven av August Strindberg (1849–1912). Bokens publicerades första gången 1890.

Ut till yttersta skärgården skickas fiskeriintendent Borg. Borg är inte vem som helst. Borg är ett under av intelligens och skärpa, av individualism och förakt för de lägre människorna.

Bland enkla och halvciviliserade fiskare ute på ön blir hans öde dock inte blitt, för lika överlägsen som han är fiskarna, lika känsliga är hans nerver för deras gliringar, deras motarbetande av honom, deras oförmåga att ta emot de skänker han giver dem; måhända giver han icke gåvorna av altruistiska skäl, utan för att se sitt eget genis resultat, när det omsätts i praktiken. Likväl hade de förbättrat fiskarfamiljernas liv, och deras efterkommandes liv.

Så det går utför för intendent Borg. Behängd med ordnar från lärosäten i hela Europa, men utfryst av den lärda världen i Sverige likväl som av fiskarfamiljerna på ön glider långsamt in i vansinnet.

* * *

Parallellen mellan Borg och den av Nietzsche skissade övermänniskan ska måhända vara uppenbar. Men jag kan inte se Borg som någon övermänniska. Han är en alltigenom tragisk person, en person vars känslighet kuvar hans geni och gör honom till slav under de människor som ur de flesta aspekter är honom långt underlägsna. Så han är långt ifrån den heroiska och självständiga och starka individualist som Nietzsche gjort till mål för mänsklighetens existens: han är en antihjälte, som i sin svaghet och oförmåga att knyta an till andra människor går under.

I mångt och mycket är I havsbandet en idéroman. Den naturvetenskapliga begreppsapparaten är tung och känns påklistrad. På mig verkar den inte en effekt av naturalism, utan av kammarlärdom. Begreppen ställer sig i vägen för den naturliga och enkla förståelsen av det Strindberg vill berätta: där han kunde måla upp ett fantastiskt skärgårdslandskap med färg och dofter och syner, skänker han oss det med fackord om stensorter.

Men är huvudpersonen Borg trovärdig? Jag menar det. Hans gradvisa fjärmande från den lilla populationen ute på ön korresponderar med hans alienation. Han behöver för populationen inte yttra sitt förakt för dem, för kvinnor i synnerhet, för Gud; det räcker att han inte sträcker ut sin hand till dem och försöker vara en medmänniska. Individualisten Borg blir isolationisten Borg, som utan andra människor att bryta sina tankar med drivs till självmordets brant.

* * *

I havsbandet är ingen särdeles lättläst roman, fastän den inte är särskilt lång. Begreppen är, som sagt, alltför många för att göra läsningen njutbar, framåtskridandet är långsamt. Den utdragna kärleksrelationen mellan Borg och en kvinna som han försöker bryta med är emellertid starkt målad, även om kvinnan skildras med nära nog osmakligt tadliga drag, i synnerhet i jämförelse med Borgs höga ideal, som faktiskt inte tvättats rena från kristen moralism på samma sätt som Nietzsches övermänniska gjort det. Hos Borg finns inget av Dionysos, bara av Apollon.

Själv höll Strindberg I havsbandet högt, åtminstone en tid. När han skrev på den, kallade han verket för "Dunderboken". Och visst är det en märklig bok. Märklig på grund av den mättnad av misantropi den når, men också på grund av den radikala sterilitet det ger uttryck för, i synnerhet i jämförelse med en annan skärgårdsbok av hans penna: Hemsöborna, som istället sprudlar av utlevd dynamik, och inte har mycket av den inbundna och inhiberade frustration som I havsbandet skildrar.

Så läs gärna I havsbandet, men förvänta dig inte att få någon hönekakskost till livs. Detta är ett knäckebröd.

– – –

I havsbandet, August Strindberg, Norstedts 1982 (Nationalupplagan, Samlade verk nr 31). Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.se.