* * *
Jag läste Samuels bok första gången för många år sen. Jag minns att den gjorde ett starkt intryck på mig i allt sitt mörker. Så jag bestämde mig för att läsa den igen. Och boken var mörkare än vad jag mindes.
Det är Delblancs egen morfar som är titelns Samuel. Och det är om denne Samuel Eriksson och hans familj som berättelsen handlar. Romanen kan delas in i fyra olika delar: en om Samuels tid som pastor, en om hans tid som skollärare, en om hans tid som sinnessjuk och en sista del om hans familj.
Delblanc skildrar med stor psykologisk trovärdighet en familjs öden i en nedåtgående spiral. Den unge pastorn Samuel, som återinvandrat till Sverige från USA med en svensk-amerikansk prästexamen i bagaget, får inte sina betyg sig tillgodoräknade i statskyrkan. Han hankar sig fram som hjälppräst på Gotland, samtidigt som hans familj hankar sig fram i yttersta fattigdom i Värmland. Hans dröm är att komplettera sina studier i Uppsala, för att äntligen få den efterlängtade examen.
Allt synes emellertid vara den unge lärdomstörstige och känslige pastorn emot. Inte minst tecknas vidriga porträtt av statskyrkans diktatoriska präster. Med tiden knäcks pastorn, och blir i sina grubblerier övertygad om att själve Lucifer, Världsfursten, tagit över i himlen, och att den sanne guden vandrar osynlig på jorden. Så pastorn får till sist ge upp den väg han trodde ledde fram till en svensk prästexamen, blir desillusionerad och grubblande skollärare — så länge det nu går.
* * *
Det är ingen munter historia. Delblanc berättar om sina släktingar både med ömhet och öppenhjärtighet. Samuel blir med tiden sinnessjuk — och hade väl möjligen ansetts vara det än i dag. Även en av hans söner kommer inom kort att vandra samma väg mot apati och mörker. Och allt synes vara den lilla familjen emot.
Likväl finns det värme i romanen. Familjens sammanhållning mot allt yttre tryck: präster och lokala storgubbar och bönder pressar familjemedlemmarna samman. De vet instinktivt med sig, att de egentligen är finare folk, att den förmörkade Samuel egentligen är en lärdomsgigant, och hans son en stor diktare, om denne än får skriva sina alster på vad underlag som uppbådas kan.
* * *
Delblanc skriver en vacker prosa, kall som mossan i skogen, men också lika mjuk. Genom små mantraliknande upprepningar vaggas läsaren in den värld som författaren ställer fram inför dennes ögon. Och allt är mycket realistiskt. Jag tänker: så här illa kunde det faktiskt vara för fattigt folk för bara hundra år sen.
Och – hur många familjer mötte inte liknande öden, och fick aldrig sina berättelser nedskrivna och diktade om, som Delblancs morfar och hans familj? Det är en värld där snille inte är garanti för framgång, och där begåvat folk liksom obegåvat folk tillika fick kämpa vid svältgränsen för att betala hyra och och mat.
Samuels otaliga gånger omsydda kavaj är ett vittne om denna fattigdom: inköpt för att göra sig respektabel inför biskopen i Visby, går den alldeles för dyra kavajen i arv från fader till barnen: sys om, borstas, sys om igen...
* * *
Samuels bok är den första delen i en serie om fyra böcker. De volymer som fortsätter att måla familjen Erikssons öden heter Samuels döttrar, Kanaans land och Maria ensam. Jag ser fram emot att ge mig i kast även med dessa.
— — —
Samuels bok, Sven Delblanc, Bonnierpocket 1982. ISBN: 91-0-045516-4. 382 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar