Vedens härads afrättningsplats — Fristad galgbacke
Ibland blir historien särskilt närvarande.
I dag besökte jag Fristad galgbacke, egentligen "Vedens härads afrättningsplats", och kom att tänka på en text ur Lars Levanders klassiska bok Brottsling och bödel, som jag recenserade häromsistens. Texten visar sig beskriva den sista avrättningen på just Fristad galgbacke.
Det gäller halshuggningen av den 28-årige sjömannen Karl Johan Karlsson Hed, den 26 juni 1863.
Karlsson avrättades för mordet på byskoleläraren och knallen Karl Hedlund, från Brämhult — numera en stadsdel i Borås. Karlsson Hed kom från Kalmar. De närmare omständigheterna kring mordet är okända för mig.
Levander citerar Folkliv och Folkminne I, av Klas Olofsson. Det följande anges vara en ögonvittnesskildring. Jag har infört viss styckebrytning för läsbarhetens skull.
* * *
"Den livdömde kom, sittande jämte prästen, från häradshäktet. Länsman kom till mötes och red, klädd i uniform och med en lång stav i handen, före uppför den sandiga gången till stupstocken. Efter kom nu prästen, ledande den livdömde vid armen. Fången vinglade och gick ostadigt.
Då de kommit inom spetsgården, höjde länsmannen sin stav och läste högt och tydligt domen. Fången faller på knä framför stupstocken. Prästen knyter en bindel för hans ögon, läser en bön över honom samt böjer och bringar honom ned mot stocken, på vilken fången utan motstånd lägger sitt huvud, och prästen ordnar och rättar till, så att halsen ligger an mot stocken.
Mästermannen, svartklädd med vita handskar, kom som en blixt, fick upp yxan, blank som silver, och högg av huvudet med ett hugg. Därpå gjorde han ett drag med yxeggen över stocken, där hugget fallit. Kroppen krympte till med ett rasslande, och det gjorde ett litet tjutande i huvudet. Därpå lade mästermannen yxan ifrån sig och tog upp en vit näsduk. Med denna drog han av handskarna, kastade näsduken med handskarna i graven och gick ut ur spetsgården.
Strax kom rackaren, tog den halshuggne i skankarna och välte ner honom i graven. Huvudet skrapade han ner med foten. Så hov han igen graven, tog yxan och gick."
* * *
Jag är obekant med när historien kom på pränt. Jag är obekant med vem som är sagesman. Det källkritiska läget är alltså minst sagt vanskligt.
Skriften som Levander citerar, Folkliv och folkminne I av Klas Olofsson, kan jag som tidigast hitta utgiven 1928. Då hade det gått 65 år sedan den sista avrättningen på Fristad galgbacke. Det är många år. Men det är samtidigt fullt möjligt, att en person som kanske varit i tjugoårsåldern och närvarat vid avrättningen låtit Olofsson skriva ner minnena av den där sommardagen. Möjligheten finns givetvis också, att det Olofsson skriver om i sin bok, sedan tidigare varit nedskrivet av sagesmannen eller annan person.
— Oavsett den faktiska tillförlitligheten i den citerade texten ovan, ger den emellertid en god uppfattning av hur det kunde ha gått till, även om vi inte med absolut säkerhet kan säga att det var just så det egentligen gick till.
* * *
Men i dag besökte jag alltså platsen, där vi vet att Karl Johan Karlsson Hed halshöggs den 26 juni 1863. Det var en fredag. I dag är avrättningsplatsen en glänta i skogen. Grusvägen som går strax förbi är knappt körbar med bil; jag promenerade den sista biten. Och där i gläntan finns en informationsskylt. Man har gjort i ordning en bänk att sitta på. Och mellan bänken och skylten finns ett hål i marken, inramad av stenväggar.
Någonstans där, stod stupstocken. Någonstans precis invid, måste graven ha varit, där bödelns hjälpreda sparkade ner huvudet och där bödeln själv hade kastat ner sina vita handskar.
Ja, ibland blir historien särskilt närvarande.
* * *
Tillägg: Text: Tidning för Wenersborg Stad och Län | 3 juli 1863
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar