Lindgren blir uppmanad av sin förläggare att skriva sina hågkomster för utgivning. Lindgren förnekar energiskt att han alls har några minnen. Visserligen har han alltid skrivit dagbok, men minnena, säger han, finns inte där. Försiktigtvis lyckas dock förläggaren dra ur Lindgren ett minne — av när han sjöng till Allen Ginsbergs munspelande... Och så begynner det...
Fragmentariskt och styckevis rullar bilder ur författarens förflutna fram, från uppväxtens Västerbotten, vidare ut över alla resor, och alla mer eller mindre kända kulturgestalter han mött, samtalat med, varit finurlig med, intill dess att författaren åter sitter med förläggaren, med det färdiga manuskriptet framför sig.
* * *
Vi får inte veta vad som är sanning och vad som är lögn. Rättare: vad som är sanning och vad som är dikt. Dimmiga minnen från barndomen kanske har rekonstruerats, gjorts skarpare i konturerna. Men hur var det egentligen: kopierade Lindgren, ovetande, kartmaterial åt Wennerström under sin militärtjänstgöring? Och träffade han verkligen gipskonstnären som gjorde Wennerströms dödsmask?
Och bad Per Engdahl, den gamle nazistledaren, verkligen Lindgren att skriva hans biografi, i avsikt att avslöja för världen hur han själv låg bakom allt storartat under kriget? Och den märkliga episoden, när Lindgren får för sig att besöka en gudstjänst, och prästen — ovetande om att Lindgren är på plats — i sin predikan talar om Lindgren som "en svensk författare som sannerligen äger tron"? — Lindgren vill försvara sig, men lämnar efter en stund ceremonin, går därifrån.
* * *
Prosan är utomordentligt njutbar. Småputtrande som kaffe som just bryggs. Men exakt som en nålspets mot huden. Lindgren vet precis vad han gör när han skriver: han har språket i sin hand. Och jag tycker om det fragmenterade sättet att skriva, som han använder sig av i Minnen. Livet är ändå sådant: minne vid minne, vid minne. Orsak och verkan är inte alltid uppenbara, om de ens finns, vilket även Lindgren är inne på.
Minnena är öppenhjärtiga. Författaren beskriver till exempel sin rädsla och respekt för Erik Lönnroth, när han träffar på honom under Albert Camus porträtt i Börshuset i Stockholm. Och en av de mest gripande passagerna i hela boken, blir för mig när han försöker att skänka sin sjuka hund en värdig död. Det är text som kramar om, i all sin stillhet. Emellanåt går texten upp på metanivå, och författaren skriver i boken om skrivandet av boken. Texten blir ett pågående samtal med läsaren, med rekapituleringar, med interfolierade små berättelser i själva berättelsen.
* * *
Minnen är en läsupplevelse. Lite vemodig sådan, jodå, men det är lätt att göra sig hemmastadd i texten, att ta den till sig. Texten är generös. Inte bara för skärvorna av Lindgrens minnen som finns däri, utan också för den vackra språkhanteringens skull.
— — —
Minnen, Torgny Lindgren, Norstedts 2010. ISBN: 978-91-1-302485-1. 213 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar