fredag 20 april 2012

Bokrecension: Järn och människor | Pär Lagerkvist

Franskt anfall
Första världskriget

Järn och människor är en tidig novellsamling av Pär Lagerkvist (1891–1974). Samlingen utkom 1915, när Lagerkvist alltså fyllde 23 år, tre år efter debuten med novellen "Människor" (1912).

Trots att vi i Järn och människor alltså möter en mycket Lagerkvist, är texten som sådan genuint lagerkvistsk. Visst finns viss utsmyckning, men på det stora är prosan kärv, huggen, lakonisk — och oändligt träffsäker. Det är inte beskrivningarna i sig som skapar känslor i relation till karaktärerna, utan just det som händer dem — uttryckt ofta på kortast möjliga sätt, så pregnant som det bara går.

Lagerkvist lär haft Gamla testamentet, Koranen, Eddan och de isländska sagorna som språkliga förebilder. Och efter att nyss ha ägnat mig lite åt just isländska sagor, kan jag bara nicka instämmande, åt att han verkligen lyckats göra deras uttryckssätt till sina egna. Det är inte dekorationerna som driver berättelserna. Det finns ingen snickarglädje mellan händelserna. Det är bara den ena råa, utsökta, poetiska tegelstenen bredvid den andra, alla med perfekt passform.

* * *

Samlingen innehåller fem noveller. Samtliga är skrivna som en reaktion på det stora Kriget, som ju bröt ut 1914. Alla berättelserna har på något vis med Kriget att göra; kanske kan man rentav säga, att Kriget är huvudpersonen, den agerande, den som förändrar, härdar och förstör människorna i novellerna. Ty det är inga blida öden Lagerkvist låter dem vederfaras. Järnet i titeln är vapnens järn, ett järn som sårar, dödar, skadar — människorna.

Och människorna skadar varandra, med järnet som verktyg. Många stycken i novellerna är särskilt gripande. I ett av dem är järnet särskilt närvarande. En äldre man, som förlorat sina söner i striderna, finner en samling uppspolade, sargade fiendesoldater på stranden. En av dem lever; mannen dödar honom. Ur samtliga deras kroppar river han vapensplittret för att ta det med till ammunitionsfabriken, där de återigen kan bli delar i hämndvapen.

Vi får inte veta var novellerna utspelar sig — även om en av titlarna, "Maurice Fleury", ger franska vibbar. Platserna är inte det viktiga. Nationaliteterna inte heller. Det är Kriget som sådant som skildras, och vad Kriget gör med människorna.

* * *

Järn och människor berör mig. Jag känner ångest när jag läser om krigets iskalla verkningar, järnets förstörande makt: hur dessa yttre ting omformar människornas inre, och gör dem också iskalla, gör dem också förstörande. Det är sällan jag erfar en så rent kroppslig reaktion när jag läser litteratur. Nu gjorde jag det. Och det måste vara ett gott betyg.
— — —
Järn och människor, Pär Lagerkvist, Albert Bonniers förlag 1964. 108 sidor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar