Bokrecension: Karolinska dagböcker | Alf Åberg (red.)

"Revelj", Gustaf Cederström. Detalj.

Karolinska dagböcker: Sammanställda och förseda med inledning av Alf Åberg gavs ut 1958, och rymmer tre karolinska dagböcker, vilka Åberg har redigerat och språkligt något moderniserat.

* * *

För den som icke hyser vilja eller ork att plöja igenom de tolv banden från 1901–1918 benämnda Karolinska dagböcker jämte andra samtida skrifter som August Quennerstedt gav ut, utgör Alf Åbergs lilla bok ett sant guldkorn. Vi får i den ögonvittnesskildringar av hur livet tedde sig i Karl XII:s armé, ur något olika perspektiv.

De talande är löjtnant Joachim Lyth (1679–1746), korpral Erik Larsson Smepust (1681–1741) och bataljonspredikant Andreas Westerman (1672–1739). Av dessa är Lyth den som lämnar mest utrymme för personliga anteckningar — denne är även den vars dagbok fyller flest sidor i volymen. Smepust skriver en mer flödande prosa, men hans dagbok är också den mest koncisa. Den olycklige fältprästen Westerman påbörjar sin skildring — sina "Självbiografiska anteckningar" — sedan han kommit i fångenskap, men kompletterar sedan sin text med en mängd uppgifter.

* * *

Det skall ärligen sägas, att Karolinska dagböcker är ganska enahanda läsning. Det är mängder av datum och platser som passerar revy — och det är tröttande att ta in. Men emellanåt blixtrar dramatiken igenom på ett fantastiskt sätt. Och det gör tragglandet med orterna karolinerna marscherar förbi mödan värd.

Och det är på grund av att jag så intas av dessa karoliners ord, som jag nu har skrivit vad som sannolikt är en av de längre bokrecensioner jag hittills producerat.

* * *

Joachim Lyth intresserar sig särskilt för intressanta sevärdheter på vägen. Själv blir han åtskilliga gånger blesserad, och nämner det ofta som i förbigående:

"Förrän vi kommo till staden, hade vi en stark reconter med Smigelskis strövparti, som vi oförmodligen anträffade och sig i försåt ställt, men inom en halv timma blevo de alldeles förjagade, och vankades bra stryk för dem, under vilken aktion jag blev huggen i vänstra handen av en sabel."

(Lyths dagbok, notering gällande 4 juli 1704)

För motståndarna hade han inte mycket respekt och vördnad — och hur skulle man kunna ha vördnad för dem man är satt att ta livet av? Men även mindre gemytliga omdömen har han till exempel att lämna om ungrarna: "Ett elakt och svinaktigt folk är här att finna."

Desto större aktning har Lyth för den egna armén, och främst för dess härförare, Karl XII själv. För desertörer äger han ingen misskund. I februari 1707 får Lyth i uppdrag att jaga efter just två sådana. Efter viss vedermöda återfinner han dem i Hamburg, där han tar dem till fånga och återför dem. Och, "D. 26 d:o måste desse 2:ne löpstutar marschera till Kinckeby och sira galgen."

Karl XII är liksom en ständigt närvarande birollsinnehavare både hos Lyth och Smepust — men densamme intar inte alls samma rang hos Westerman, även om konungen också där emellanåt nämns, som när den förre predikat för honom. I synnerhet Lyth, men även Smepust, verkar ha en särskild aktning för konungen. Till exempel berättar Lyth, om hur konungen vid slaget vid Holowczyn själv tar ledningen över en ström och gav sig på fienden: "det var så alltid hans manér, som var alltid den första, varest krut luktade och värjespetsen blänkte..."

Den svåra marschen under vintern 1708/1709 är särskilt gripande skildrad hos Lyth, då han berättar om de fantastiska vedermödorna, som bland annat ledde, till att karoliner svalt ihjäl, och man på grund av den vassa kylan kunde finna ryttare ihjälfrusna på sina hästar.

Den stora katastrofen vid slaget vid Poltava är också den utförligt beskriven. Lyth menar att man drog sig för länge för att anfalla, och att man till råga på allt undlät att hålla korum före slaget, såsom man eljest plägade göra.

Och på nederlaget följer förnedringen i fångenskap. Marschen anträds till Moskva och tsarens segerparad, och därefter följer fångenskapen. Segerparaden i Moskva var ingen angenäm upplevelse:

"Under denne marschen utstodo vi mycken hån och spott av det ryska kanalje, som tusendetals stodo på båda sidor om vägen, därvid vi marscherade, fulle som bestar."

(Lyths dagbok, notering gällande 22 december 1709)

I fångenskapen försörjde sig Lyth som lärare, men efter att ha blivit förgiftad(!) av sin elev, återgick han till att hugga ved för brödfödan. Och i fångenskapen förblev han till 1721, då fred slöts mellan Sverige och Ryssland, och hemfärden kunde påbörjas.

"D. 18 d:o kommo vi till Stockholm kl. 8 om morgonen in."

(Lyths dagbok, notering gällande 18 maj 1722)

Och 16 december var gotlänningen Lyth lyckligt åter på Gotland.

* * *

Smepust är mindre ordrik än sin krigarekollega Lyth. Slaget vid Poltava avhandlas på några rader. Från soluppgången, berättar han, pågick "ett skjutande såsom ett jämt åskedunder" intill middagen. Han berättar att det börjar bra, och att Gud verkat varit på de svenskes sida — men att svenskarnas synder är att skylla, för att det hela tog en annan vändning.

Första delen av Smepust berättelse är således i ren prosaform. Större delen av den text som skildrar fångenskapen är i kortare, uppbruten form, med korta noteringar vid olika datum, framförallt om när han tagit nattvarden, när han fått mjöl och när han fått lön.

Till sist tröttnar korpral Smepust på fångenskapen — och rymmer. Han lyckas med konststycket när han var fängslad i S:t Petersburg. Och han

"...marscherade genom skog och moras uti 3 veckors tid 37 mil svenska över strömmar och sjöar gerad till Silme socken."

(Smepusts dagbok, notering gällande 23 maj 1714)

Så vad gör då Smepust när han kommit hem till Sverige? Han skriver in sig hos armén igen, men får bli kvar i Sverige och dess närområde. Den 23 juni 1718 var han vid Halden, och blev skjuten i axeln. Han var även med vid andra fälttåget i Norge, där kung Karl XII stupade.

"1718 d 30 November vid pass kl. 9 om aftonen blev den store Konung Carl skjuten, mångom till stor sorg och avsaknad."

Smepusts dagbok slutar en notering senare, tre år senare, vari han konstaterar, att kriget är slut och att han tjänstgjort under dess hela tid — i 21 år.

* * *

Bataljonspastorn Andreas Westerman hade det inte lätt. Och då syftar jag främst på hans privata öden — även om de öden han delade med karolinerna knappast var lätta att uthärda. Vad gäller de senare, berättas en gripande episod från tiden för slaget vid Holowczyn, som är lätt att föreställa sig i sin grymhet:

"När fienden var förjagad och jag begav mig över älven, fick jag ock där något att göra, medan uti kärret lågo några som på mig ropade, vilka illa och till döds sådrade voro, vilka jag ock uti gyttjan med HERrans heliga nattvard bespisade."

(Westermans dagbok, notering gällande 4 juli 1708)

Efter "det olyckelige slaget vid Poltava" och kapitulationen vid Perevolotjna blev det fångenskap också för Westerman. Därpå tjänstgör han som svensk präst bland fångarna, och hans dagbok övergår till att bli noteringar över när han begravt allehanda person (många, många personer), och när han hälsar på en eller annan vän och annat liknande.

Men det var på det privata planet han väl erfor de allvarligaste bakslag. Han hade inte många att komma hem till, efter fångenskapen. Ännu fången, skriver han, angående att han fått veta att hans broder avlidit, vilken han djupt sörjer:

"Men, låt så vara. Svärfader

, styvfader, moder, hustru, son och broder haver under denna jämmerstiden övergivit mig. Dock är min tröst att HERren lever, vilken ock upptager och sörjer för mig."

(Westermans dagbok, notering gällande 21 mars 1715)

Mig synes, att den Herren i så fall icke sörjer för Westerman — utan snarare får Westerman att sörja.

Men också Westerman kom hem efter att freden stiftats, och får åter besöka sin kära hemkyrka i Stockholm, S:t Jacob.

* * *

Jag är ju särskilt intresserad av begravningskultur. Också detta ämne går våra författare litet in på emellanåt. Lyth skriver till exempel, efter ett slag, om hur man begravde de stupade:

"D. 4 Febr. blevo alla uti aktionen slagne, såväl våra som fiendens döda, begravne uti stora gravar, som för dem uppkastade blevo, på samma fältet som slaget stått, dock att våra döda fingo präst över sig och blevo lagde för sig själve, och de av fienden för sig aparte."

(Lyths dagbok, notering gällande 4 februari 1706)

Lyth berättar också, om hur man efter slaget vid Poltava, skickade sändebud till tsaren, för att förhandla om lov att begrava de svenska döda, med all säkerhet i massgravar på slagfältet.

Smepust berättar för övrigt, om huru när hans son dog ett halvår efter hans hustru, sonens kropp lagts i hustruns kista, varvid de samtidigt begravts. Han noterar också, att den likpredikan (numera eufemistiskt kallad "griftetal") som hållits av "Herr Doktor Humble" senare trycktes. Detta synes märkligt: att icke hustrun kommit i jorden förrän så lång tid efter sin död. Måhända har hustruns kista varit satt i ett gravvalv, och sedan åter framtagits vid sonens död.

Prästen Westerman illustrerar, att en viktig eller åtminstone omfattande del av hans verksamhet i fångenskapen, gick ut på att begrava karoliner. Åtminstone anser han det tillräckligt viktigt, för att inkludera en stor mängd noteringar om begravningar i sin dagbok, där inte mycket annat får utrymme. Vanligen, märker vi, skedde begravningarna snart efter dödsfallet — fyra, fem dagar synes ha varit vanligt.

* * *

Jag är inte särdeles förtjust i skildringar som bara berättar om De Storas äventyr. Mycket mer intressant, är det att få komma under skinnet på gemene man: de som var som vi är. Genom publiceringen av tillgängliggörandet av böcker som Karolinska dagböcker görs därmed en stor välgärning.

Åberg påpekar i sitt korta, men informationsrika förord, att man inte skall lita på uppgifterna i dagböcker, vad gäller slag etc., eftersom de hämtat stoff från den officiella svenska propagandan. Men så är inte heller antal soldater eller liknande det viktiga. Det viktiga är istället, att faktiskt, ehuru helt lite, lära känna dessa blåklädda soldater — och få dela lite av deras erfarenheter, genom att läsa deras beskrivningar, ja, deras vittnesbörd inför eftervärlden.

Soldatlivet var hårt, och granne Döden var ständigt närvarande, tillsammans med Hungern och ett klimat som särskilt kunde göra vintrarna svåra. Döden lurade verkligen inte bara på slagfälten, utan kanske än mer i de tider som föregick mellan de berömda slagen.

Och där, i denna verklighet gick svenska bondpojkar utan arv, drängar, unga ädlingar och präster, äventyrslystna själar och andra. Med trekantig hatt på huvudet, ledda av vår historias säkert mest omdiskuterade regent — Karl XII.

Det är deras verklighet jag vill åt. Det är deras verklighet jag i någon liten mån når, genom Karolinska dagböcker.
— — —
Karolinska dagböcker: Sammanställda och försedda med inledning av Alf Åberg, Alf Åberg, Natur och Kultur 1962. 184 sidor.