Dikt: ur "Om livet och döden" | grekisk trad.

"Öppna alla gravar och kistor
där de dödas ben är gömda
Se efter, om du ben kan skilja
från berömda och fördömda."

Ur "Om livet och döden", grekisk folkdikt
övers. Herman Stolpe

Text: ur Karolinerna | Verner von Heidenstam

Ur Karolinerna av Verner von Heidenstam (1859–1940), vol. I, kapitlet "Poltava". Slaget pågår, och har glidit över till svenskarnas nackdel.

* * *

"De kära, sönderskjutna gamla fanorna fladdrade ännu i mängd över människohavet, men de vaggade och vacklade, de trasades och knäcktes, och slutligen sjönko de och försvunno en efter en. Upplands regemente, som samlat de flesta av sina män från hjärtat av Sveriges bygder, från svearnas urhem vid Mälardalen, brottades i döden. Fanorna med det korskrönta äpplet i hörnet vredos ur de nedstucknas sammanknutna händer, och under kosackpikar och kolvar och sablar sträcktes överste Stjernhöök till marken, allt medan han stammade: Nu är stunden, då vi må ropa: Fader, det är fullkomnat! Överstelöjtnant von Post och major Anrep föllo nästan sida vid sida. Kaptenerna Gripenberg och Hjulhammar och löjtnant Essen och de barnsligt spensliga och skägglösa tre fänrikarna Flygare, Brinck och Düben lågo redan i dödskampen. Stå, gossar, stå! ropade officerare och soldater och stupade över varandra, så att där av lik och klädtrasor och torvor och sand bildades en kulle, vilken tjänade de levande till bröstvärn. Visslande druvhagel och muskötkulor, granater och brakande kartescher regnade över fäktande och döda, och luften var nu så mättad med damm och rök, att folket endast kunde se en hästlängd framåt."

* * *

En diktad, men förvisso levande och mycket dynamisk bild av stridstumultet, inte sant?

Bokrececension: De ondas kloster | PC Jersild

Karta över Stockholm, 1640. Detalj
Skeppsholmen

De ondas kloster är en roman, skriven av PC Jersild.

Jag skulle i någon mån vilja kalla De ondas kloster för en bildningsroman, även om jag inte är förtjust i ordet. För med berättelsen får läsaren en hel del kunskap: både om 1200-talets Stockholm och om arkeologins möjligheter, om än i uppskruvad variant.

För De ondas kloster utspelar sig på två tidsplan. Den första delen av romanen handlar om en sorts märklig kommunitet på dåtidens Skeppsholmen, där ett antal munkliknande personer framlever i sin gemenskap, helt i tystnad, och drar till sig ynglingar. Och dels utspelar sig romanen i början av 2000-talet, när en arkeologbyrå gräver ut platsen för kommunitetens klosterbyggnad.

Munkarna — eller snarare bröderna — menar att kristendomen blivit förljugen. De vill träna sig i osjälviskhet, en osjälviskhet som går så långt, att de aktivt försöker undvika att göra goda gärningar för att få en belöning i form av att komma till himlen. Dilemmat blir då, hur man kan vara så god att man stänger sig själv ut från himmelriket. Deras metod är inte särdeles ortodox, som läsaren får veta.

I det andra tidsplanet finner vi i början av 2000-talet dykarkeologen Peter Ekstam, som efter en dykolycka förlorar sitt dykcertifikat av hälsoskäl. Han och hans lilla byrå lägger därför anbud på att få göra en arkeologisk undersökning på land, nämligen på platsen där nyss Skeppsholmskyrkan stått, men inte längre står efter en förödande brand. De stöter i djupet på resterna av 1200-talskommunitetens kloster, och vad de finner är något ohyggligt.

* * *

Jag är tveksam till huruvida arkeologin ännu nått fram till de högteknologiska lätt science fiction-artade metoder som Jersild beskriver i De ondas kloster. Men jag är å andra sidan mycket förtjust i arkeologin, och dess del av historieforskningen, som tillsammans med de skriftliga källorna kan ge oss en fantastisk bild av det förflutna. Men att den skulle kunna avslöja hur människors, av vilka det i dag endast återstår nästan helt förstörda skelett, doft åttahundra år tidigare känns väl mer tveksamt. Vissa saker är begravda i historiens dunkel, och kan kanske aldrig grävas fram igen.

* * *

Den första delen av romanen skildras av en allvetande berättare, och består i synnerhet av olika gestalters närmande till klostergemenskapen på Skeppsholmen. Läsaren sitter bekvämt som betraktare, och får lära sig ett och annat av hur det torde ha varit att leva på 1200-talet i trakten kring Stockholm och på andra platser runtom i Europa.

Den senare delen av romanen berättas dock i jag-form, där är det arkeologen Peter Ekstam som pratar. Först mycket knappt, vilket på ett fint sätt vittnar om huvudpersonens stress och pressade situation, sedan allt mer utförligt. Det fungerar bra.

* * *

De ondas kloster skänker således en god skildring av en nation som är precis nyfödd, och en stad som ännu inte är en stad. Men den skänker också vissa inblickar i arkeologiskt arbetssätt, och fördjupar i vilket fall mitt personliga intresse för denna vetenskap. — Berättelsen i sig är stillsam, och tjänas gott av Jersilds raka, ibland nästan karga, men alltid okonstlade och rena prosa.

Jag tror nog, att de flesta med ett historieintresse skulle tycka, att De ondas kloster är en intressant och njutbar historisk roman; även om boken är svår att låsa fast som just historisk roman, med tanke på dess dubbla tidsplan.
— — —
De ondas kloster, PC Jersild, Albert Bonniers förlag 2003. ISBN: 91-0-010140-0. 224 sidor.

Tips: Christopher Hitchens om sitt bibliotek

Christopher Hitchens skrev en krönika 2008, om sitt bibliotek. Mycket läsvärt, och med hög igenkänningsfaktor för oss som samlat på oss en hel del böcker.

Läs gärna: "Prisoner of Shelves" hos City Journal.

Tipstack till Ulf!

Bokrecension: Handbok för pessimister | Leif Eriksson (red.)

Handbok för pessimister är en nätt samling citat, sammanställda av Leif Eriksson.

* * *

Jag samlar på mig citat. I datorn har jag en anteckningsfil där jag slänger in slående formuleringar och sentenser, och så har jag också ett dokument där jag emellanåt kategoriserar citat jag hittat. Jag kan tycka att det är värt att plöja igenom hundra sidor citatantologi för att hitta åtminstone något eller några riktiga guldkorn.

Handbok för pessimister är en lättsam citatantologi, vars tema alltså är pessimism. Citaten har delats in i ett antal kapitel, som heter saker som "Dystert", "Deppigt" och "Ännu deppigare". Men de ibland oförskämt lättsamma hanteringarna av ett så allvarligt ämne som pessimism pekar ändå hän mot ämnets tunga natur; själv är jag väl pessimist, i den meningen att jag menar att livet visserligen innehåller njutning, och att man gör rätt i att söka den njutningen, men att livet samtidigt ändas i döden, och att livet för stora mängder av människomassorna på det stora hela är lidande — och därför gör man nog rätt, i att kalla livet kort och ur ett stort mänsklighetsperspektiv alltför fyllt av lidande: i mycket för många en tragedi.

Det finns en mängd allvarliga citat i Handbok för pessimister. Trots en hel del plattityder och välkända citat, så finns också riktiga sinnets mörkermän också med, såsom min personlige favorit — E. M. Cioran. Och andra seriösa aforistiker, som G. C. Lichtenberg.

* * *

Några exempel på pessimistiskt färgade citat ur boken:

"Det är bara för att vi alla är bedragare som vi står ut med varandra."

— E. M. Cioran

"Minnet av en lycka är inte längre lycka; minnet av en smärta är alltjämt smärta."

— Lord Byron

"Om det ändå var lika lätt att fördriva hunger genom att gnida magen som det är att masturbera."

— Diogenes

"Döden är inte den största förlusten i livet. Den största förlusten är det som dör inom oss medan vi lever."

— Norman Cousins

"Det kanske verkar konstigt men det finns ingen kunskap som kan bota dumhet, och vanlig utbildning bara förstärker den."

— Stephen Vizincey

* * *

Typografin är utmärkt. Citaten har fått gott om luft, och typsnittet är väl avpassat. Handbok för pessimister är väl främst att se som en presentbok, lämplig att skänka åt den som du möjligen tycker är aningens för glättig och hurtig. Men vad som hade stärkt boken mycket i mina ögon, hade varit om man hade skänkt varje citat en källhänvisning. Och nog får jag lov att säga, att jag tycker att citat med ämnet "äktenskap" är väl rikligt representerat. Nog har väl folk sagt pessimistiska saker på ett slagfärdigt sätt om mer än det äkta ståndet?

Men, för en billig penning har man alltså här en fin gå bort-present eller nåt att bläddra i på små lediga stunder.
— — —
Handbok för pessimister, Leif Eriksson (red.), Känguru 2010. ISBN: 978-91-86289-16-4. 108 sidor.

Text: Hur skrev Karl XII?

Det finns en hel del brev bevarade av Karl XII:s hand. De samlades en gång av Ernst Carlson och gavs 1893 ut i volymen Konung Karl XII:s egenhändiga bref (P. A. Norstedt & söners förlag).

För att avlämna ett exempel på hur Karl XII skrev, har jag valt ett brev som konungen daterade till den 31 mars 1709, då armén stod i läger en liten bit norr om Poltava, orten där armén skulle komma att besegras i grund av tsar Peter 28 juni. Armén hade haft en mycket ansträngande marsch under vintern. Brevet är avsänt till Karl XII:s lillasyster Ulrika Eleonora, hemma i Sverige.

Så skrev Karl XII:

"Durchleychtigste Princess,
aldranådigste kiäreste Syster!

Min hiertans aldrakiäresta Syster! Som tillfälle migh nu gifves at åhter medh dhessa få rader få giöra min underdånigsta upvaktningh, hvarifrån iagh nu een så långh tidh varit stängdh, så kan iagh intet försumma at taga sådan lägenheet i akt och betyga, at dhen högsta längtan iagh har är at snart åhter blifva så lyckeligh som tillfören at åffta bekomma glädiefulla tidningar om min hiärtans Systers stadighvarande välmåga. Jagh har nu länge varit beröfvat dhenna lycksaligheten och har ingen annan tröst än ett otvifvelaktigt håpp, som iagh giör migh nogsampt försäkrat om aldrigh lärer fela migh, at iu icke min hiärtans Syster altidh lärer befinna sigh vedh een önskeligh välmåga, varuppå all min förnöijelse beror. Dhenna gången kan iagh intet länge upvakta min hiärtans Syster med mitt ringa skrifvande för brefvens hastiga försändande, samt at man ey aldeles är säker om dheras riktiga fortbringande.

Här vedh Armen står bra nogh till, fast iblandh har förefallit några fatiger, som vanliga äro, när fienden är i nägden. Dhessutom har dhenna vinter varit mycket kall, så at kiölden nästan tyckts vara ovanligh, så at åhtskilliga af fiendens som och vårt folk understundom frusit till döds eller och mist något af händer och fötter eller och näsan.

Men med alt dhetta, så har dhenna vintern ändå varit een roligh vinter. Ty ehuruväl några varit olyckeliga, som olyckan har råkat, så at dhe blifvit skadda af dhen skarpa kiölden, så har man ändå hafft dhen förnöijelsen, at tidh effter annan altidh funnits något tidfördrif, i dhet dhe Svänska partierna esomofftast hafva hafft små actioner medh fienden och giorth fienden afbräk, ehuruväl fienden understundom stulit sigh till taga fångar utaf oss och alenast een gångh hela dhenna vinter giort infall i qvarteren på ett tyskt Dragonregemente, som är Öfverste Alfendels, hvilken och sielfv blefv fången. Med dhe Svänska partien hafva giort åhtskilliga infall på ryska regementer och föriagat dhem ifrån dhen ena ohrten till dhen andra.

Jagh måst nu sluta och recommenderar migh i Mon Coeurs ouphörliga nådh, som är intill min dödh min hiärtans aldrakiäresta Syster

underdånigast trognesta broder
och tiänare
CAROLUS

* * *

Brevet ovan är nummer 71 i Carlsons bok. Jag har valt att utesluta de inom klamrar gjorda rättelser, som denne gjort i texten.

Bokrecension: Karolinska dagböcker | Alf Åberg (red.)

"Revelj", Gustaf Cederström. Detalj.

Karolinska dagböcker: Sammanställda och förseda med inledning av Alf Åberg gavs ut 1958, och rymmer tre karolinska dagböcker, vilka Åberg har redigerat och språkligt något moderniserat.

* * *

För den som icke hyser vilja eller ork att plöja igenom de tolv banden från 1901–1918 benämnda Karolinska dagböcker jämte andra samtida skrifter som August Quennerstedt gav ut, utgör Alf Åbergs lilla bok ett sant guldkorn. Vi får i den ögonvittnesskildringar av hur livet tedde sig i Karl XII:s armé, ur något olika perspektiv.

De talande är löjtnant Joachim Lyth (1679–1746), korpral Erik Larsson Smepust (1681–1741) och bataljonspredikant Andreas Westerman (1672–1739). Av dessa är Lyth den som lämnar mest utrymme för personliga anteckningar — denne är även den vars dagbok fyller flest sidor i volymen. Smepust skriver en mer flödande prosa, men hans dagbok är också den mest koncisa. Den olycklige fältprästen Westerman påbörjar sin skildring — sina "Självbiografiska anteckningar" — sedan han kommit i fångenskap, men kompletterar sedan sin text med en mängd uppgifter.

* * *

Det skall ärligen sägas, att Karolinska dagböcker är ganska enahanda läsning. Det är mängder av datum och platser som passerar revy — och det är tröttande att ta in. Men emellanåt blixtrar dramatiken igenom på ett fantastiskt sätt. Och det gör tragglandet med orterna karolinerna marscherar förbi mödan värd.

Och det är på grund av att jag så intas av dessa karoliners ord, som jag nu har skrivit vad som sannolikt är en av de längre bokrecensioner jag hittills producerat.

* * *

Joachim Lyth intresserar sig särskilt för intressanta sevärdheter på vägen. Själv blir han åtskilliga gånger blesserad, och nämner det ofta som i förbigående:

"Förrän vi kommo till staden, hade vi en stark reconter med Smigelskis strövparti, som vi oförmodligen anträffade och sig i försåt ställt, men inom en halv timma blevo de alldeles förjagade, och vankades bra stryk för dem, under vilken aktion jag blev huggen i vänstra handen av en sabel."

(Lyths dagbok, notering gällande 4 juli 1704)

För motståndarna hade han inte mycket respekt och vördnad — och hur skulle man kunna ha vördnad för dem man är satt att ta livet av? Men även mindre gemytliga omdömen har han till exempel att lämna om ungrarna: "Ett elakt och svinaktigt folk är här att finna."

Desto större aktning har Lyth för den egna armén, och främst för dess härförare, Karl XII själv. För desertörer äger han ingen misskund. I februari 1707 får Lyth i uppdrag att jaga efter just två sådana. Efter viss vedermöda återfinner han dem i Hamburg, där han tar dem till fånga och återför dem. Och, "D. 26 d:o måste desse 2:ne löpstutar marschera till Kinckeby och sira galgen."

Karl XII är liksom en ständigt närvarande birollsinnehavare både hos Lyth och Smepust — men densamme intar inte alls samma rang hos Westerman, även om konungen också där emellanåt nämns, som när den förre predikat för honom. I synnerhet Lyth, men även Smepust, verkar ha en särskild aktning för konungen. Till exempel berättar Lyth, om hur konungen vid slaget vid Holowczyn själv tar ledningen över en ström och gav sig på fienden: "det var så alltid hans manér, som var alltid den första, varest krut luktade och värjespetsen blänkte..."

Den svåra marschen under vintern 1708/1709 är särskilt gripande skildrad hos Lyth, då han berättar om de fantastiska vedermödorna, som bland annat ledde, till att karoliner svalt ihjäl, och man på grund av den vassa kylan kunde finna ryttare ihjälfrusna på sina hästar.

Den stora katastrofen vid slaget vid Poltava är också den utförligt beskriven. Lyth menar att man drog sig för länge för att anfalla, och att man till råga på allt undlät att hålla korum före slaget, såsom man eljest plägade göra.

Och på nederlaget följer förnedringen i fångenskap. Marschen anträds till Moskva och tsarens segerparad, och därefter följer fångenskapen. Segerparaden i Moskva var ingen angenäm upplevelse:

"Under denne marschen utstodo vi mycken hån och spott av det ryska kanalje, som tusendetals stodo på båda sidor om vägen, därvid vi marscherade, fulle som bestar."

(Lyths dagbok, notering gällande 22 december 1709)

I fångenskapen försörjde sig Lyth som lärare, men efter att ha blivit förgiftad(!) av sin elev, återgick han till att hugga ved för brödfödan. Och i fångenskapen förblev han till 1721, då fred slöts mellan Sverige och Ryssland, och hemfärden kunde påbörjas.

"D. 18 d:o kommo vi till Stockholm kl. 8 om morgonen in."

(Lyths dagbok, notering gällande 18 maj 1722)

Och 16 december var gotlänningen Lyth lyckligt åter på Gotland.

* * *

Smepust är mindre ordrik än sin krigarekollega Lyth. Slaget vid Poltava avhandlas på några rader. Från soluppgången, berättar han, pågick "ett skjutande såsom ett jämt åskedunder" intill middagen. Han berättar att det börjar bra, och att Gud verkat varit på de svenskes sida — men att svenskarnas synder är att skylla, för att det hela tog en annan vändning.

Första delen av Smepust berättelse är således i ren prosaform. Större delen av den text som skildrar fångenskapen är i kortare, uppbruten form, med korta noteringar vid olika datum, framförallt om när han tagit nattvarden, när han fått mjöl och när han fått lön.

Till sist tröttnar korpral Smepust på fångenskapen — och rymmer. Han lyckas med konststycket när han var fängslad i S:t Petersburg. Och han

"...marscherade genom skog och moras uti 3 veckors tid 37 mil svenska över strömmar och sjöar gerad till Silme socken."

(Smepusts dagbok, notering gällande 23 maj 1714)

Så vad gör då Smepust när han kommit hem till Sverige? Han skriver in sig hos armén igen, men får bli kvar i Sverige och dess närområde. Den 23 juni 1718 var han vid Halden, och blev skjuten i axeln. Han var även med vid andra fälttåget i Norge, där kung Karl XII stupade.

"1718 d 30 November vid pass kl. 9 om aftonen blev den store Konung Carl skjuten, mångom till stor sorg och avsaknad."

Smepusts dagbok slutar en notering senare, tre år senare, vari han konstaterar, att kriget är slut och att han tjänstgjort under dess hela tid — i 21 år.

* * *

Bataljonspastorn Andreas Westerman hade det inte lätt. Och då syftar jag främst på hans privata öden — även om de öden han delade med karolinerna knappast var lätta att uthärda. Vad gäller de senare, berättas en gripande episod från tiden för slaget vid Holowczyn, som är lätt att föreställa sig i sin grymhet:

"När fienden var förjagad och jag begav mig över älven, fick jag ock där något att göra, medan uti kärret lågo några som på mig ropade, vilka illa och till döds sådrade voro, vilka jag ock uti gyttjan med HERrans heliga nattvard bespisade."

(Westermans dagbok, notering gällande 4 juli 1708)

Efter "det olyckelige slaget vid Poltava" och kapitulationen vid Perevolotjna blev det fångenskap också för Westerman. Därpå tjänstgör han som svensk präst bland fångarna, och hans dagbok övergår till att bli noteringar över när han begravt allehanda person (många, många personer), och när han hälsar på en eller annan vän och annat liknande.

Men det var på det privata planet han väl erfor de allvarligaste bakslag. Han hade inte många att komma hem till, efter fångenskapen. Ännu fången, skriver han, angående att han fått veta att hans broder avlidit, vilken han djupt sörjer:

"Men, låt så vara. Svärfader

, styvfader, moder, hustru, son och broder haver under denna jämmerstiden övergivit mig. Dock är min tröst att HERren lever, vilken ock upptager och sörjer för mig."

(Westermans dagbok, notering gällande 21 mars 1715)

Mig synes, att den Herren i så fall icke sörjer för Westerman — utan snarare får Westerman att sörja.

Men också Westerman kom hem efter att freden stiftats, och får åter besöka sin kära hemkyrka i Stockholm, S:t Jacob.

* * *

Jag är ju särskilt intresserad av begravningskultur. Också detta ämne går våra författare litet in på emellanåt. Lyth skriver till exempel, efter ett slag, om hur man begravde de stupade:

"D. 4 Febr. blevo alla uti aktionen slagne, såväl våra som fiendens döda, begravne uti stora gravar, som för dem uppkastade blevo, på samma fältet som slaget stått, dock att våra döda fingo präst över sig och blevo lagde för sig själve, och de av fienden för sig aparte."

(Lyths dagbok, notering gällande 4 februari 1706)

Lyth berättar också, om hur man efter slaget vid Poltava, skickade sändebud till tsaren, för att förhandla om lov att begrava de svenska döda, med all säkerhet i massgravar på slagfältet.

Smepust berättar för övrigt, om huru när hans son dog ett halvår efter hans hustru, sonens kropp lagts i hustruns kista, varvid de samtidigt begravts. Han noterar också, att den likpredikan (numera eufemistiskt kallad "griftetal") som hållits av "Herr Doktor Humble" senare trycktes. Detta synes märkligt: att icke hustrun kommit i jorden förrän så lång tid efter sin död. Måhända har hustruns kista varit satt i ett gravvalv, och sedan åter framtagits vid sonens död.

Prästen Westerman illustrerar, att en viktig eller åtminstone omfattande del av hans verksamhet i fångenskapen, gick ut på att begrava karoliner. Åtminstone anser han det tillräckligt viktigt, för att inkludera en stor mängd noteringar om begravningar i sin dagbok, där inte mycket annat får utrymme. Vanligen, märker vi, skedde begravningarna snart efter dödsfallet — fyra, fem dagar synes ha varit vanligt.

* * *

Jag är inte särdeles förtjust i skildringar som bara berättar om De Storas äventyr. Mycket mer intressant, är det att få komma under skinnet på gemene man: de som var som vi är. Genom publiceringen av tillgängliggörandet av böcker som Karolinska dagböcker görs därmed en stor välgärning.

Åberg påpekar i sitt korta, men informationsrika förord, att man inte skall lita på uppgifterna i dagböcker, vad gäller slag etc., eftersom de hämtat stoff från den officiella svenska propagandan. Men så är inte heller antal soldater eller liknande det viktiga. Det viktiga är istället, att faktiskt, ehuru helt lite, lära känna dessa blåklädda soldater — och få dela lite av deras erfarenheter, genom att läsa deras beskrivningar, ja, deras vittnesbörd inför eftervärlden.

Soldatlivet var hårt, och granne Döden var ständigt närvarande, tillsammans med Hungern och ett klimat som särskilt kunde göra vintrarna svåra. Döden lurade verkligen inte bara på slagfälten, utan kanske än mer i de tider som föregick mellan de berömda slagen.

Och där, i denna verklighet gick svenska bondpojkar utan arv, drängar, unga ädlingar och präster, äventyrslystna själar och andra. Med trekantig hatt på huvudet, ledda av vår historias säkert mest omdiskuterade regent — Karl XII.

Det är deras verklighet jag vill åt. Det är deras verklighet jag i någon liten mån når, genom Karolinska dagböcker.
— — —
Karolinska dagböcker: Sammanställda och försedda med inledning av Alf Åberg, Alf Åberg, Natur och Kultur 1962. 184 sidor.

Fragment: Med anledning av läsningen av karolinska dagböcker

Ser ni stugan? Jag tänker mig att många, många av de karoliner (drängar, knektar, bondpojkar, arvlösa) som marscherade iväg för att dö vid Narva, vid Poltava, i Sibirien, i skogar och på fält i Karl XII:s armé — kom just från stugor som denna. Och jag tänker mig att många, många av de som blev kvar, där satt och längtade och undrade över dem som försvann. Och jag tänker mig att få, få av de som en gång marscherade iväg, en dag kom tillbaka till den stuga som den långa vandringen började vid.

* * *

Stugan på bilden finns i Jällby, Herrljunga kommun.

Text: ur karolinen Joachim Lyths dagbok

På posten fick jag en fin liten volym, vari Alf Åberg sammanställt tre karolinska dagböcker. En av dessa dagböcker är skriven av Joachim Lyth, från Gotland.

I redogörelsen skriver han mycket om varthän han marscherat, och hur långa marscherna varit. Men emellanåt bländar dramatiken igenom på ett slående sätt. Och krigets brutalitet blir uppenbar, även då det inte är fråga om regelrätta slag mellan arméer.

Så här berättar Lyth i en notering för den 20 september 1704:

"D. 20 September började armén skiljas åt, och gick Västmanlands regemente till staden Tomaszow, 3 mil. Under vägen voro 2:ne eremiter boendes. Denne stad var av fienden, innan vi dit kom, alldeles uppbränd, och låg ännu friska bränder och rökade, icke en människa var här att anträffa, utan allt öde, dock lupo kreaturen här och dör förvillade. [/]

In emot aftonen blev jag med 2:ne andra underofficerare vid namn Scheberg och Meenlös utkommenderade, att bespana om någon av bönderne med mera vore att anträffa, då vi ett litet stycke ifrån staden blevo varse ett litet barn, sittande vid vägen, helt över ludet, som en killing, svart och styggt, efter vårt omdöme, 2:ne à 3:ne år gammalt. Vi tilltalade och befrågade det om dess föräldrar, som oss med ett morrande besvarade, pekandes åt skogen, och i det jag bad fältväbel Scheberg stiga av hästen och uppgiva mig samma barn, tog det till ett par fötter åt fältet så snällt, att det inom några minuter var oss utur ögnesiktet. [/]

Marscherade så neder åt skogen, därest vi igenfunno några av våra furiderskyttar, ömkeligen mördade och i stycken parterade, vilka hade varit förr ut att göra kvarter i berörde stad för regementet. Funno fördenskull rådeligt sådant Herr översten att rapportera, som ocke skedde, då översten gav oss manskap med, skogen att rekognoscera, och ett kommando följde strax efter. [/]

Då vi åter kommit litet från staden, satt barnet på samma ställe, pekandes åt skogen, då vi det som förr ärnade upptaga, men språng åt fältet, och vart så intet mer sett. Avancerade fördenskull neder i tjocka skogen och efter noga lystrande och bespaning anträffade en stor myckenhet av bönder, som sig i tjocka skogen förskansat och fällt trän omkring sig. Vi grepo dem an, kastade granater och sköt salva på salva, som i förstone tycktes oss intet ville skyldige bliva, men dock omsider, sedan vi deras fällde trän överstigit, måste vända ryggen, då vi besköto en stor myckenhet, ungefär 100 st., och så många lågo ock på platsen ihjälskjutne, och fingo vi här en stor kvalitet av allehanda vivres och proviant, med myckenhet av hästar, oxar och annor boskap, som allt fördes till regementet, då vi utförligen fingo veta, huru vårt manskap var omkommet, som dem väl och riktigt efter förtjänst blev vedergullet, dock undslapp en stor del av dessa bovar, som sig under aktionen in uti villa skogar och moras retirerat."

Lyth kom med tiden att bli löjtnant, och tillbringade tolv år i fångenskap i Sibirien, efter svenska arméns nederlag. Han återkom till Sverige 1722, fick avsked från sin tjänst, och avled i Visby 1746, då 66 år gammal.

* * *

Källa: Karolinska dagböcker, Alf Åberg (red.), Natur och Kultur 1962.

Bokrecension: Med Raoul Wallenberg i Budapest | Per Anger

Med Raoul Wallenberg i Budapest är skriven av diplomaten Per Anger (1913–2002).

I boken skildrar Per Anger, som vid krigsslutet var attaché vid den svenska beskickningen i Budapest, dels sin och beskickningens verksamhet i Ungern då nazisternas makt alltmer bröts, övertogs av de inhemska fascistiska pilkorsarna och till sist invaderades av de frambrytande ryssarna, dels sitt samarbete och samröre med Raoul Wallenberg.

Man bör inte glömma, att Anger var vän med Wallenberg. Men trots detta, är beskrivningen synbarligen att lita på, och Angers porträtt av den berömde svenske hjälten är vederhäftig och hans förbittring över att inte mer gjordes, för att rädda honom ur rysk fångenskap är påtaglig.

* * *

Vi får således läsa om Wallenbergs fantastiska insatser för det förföljda judiska folket 1944, som fortfarande, när nazisterna alltmer förlorade makt och inflytande i Europa, skickades i godsfinkor mot Auschwitz. Genom att utnyttja tyskarnas vilja att hålla goda diplomatiska kontakter med Sverige inför det annalkande slutet, kunde Wallenberg använda allehanda knep och slughet, för att utfärda så kallade "skyddspass" för de förföljda. Skyddspassen gjorde innehavaren i praktiken till svensk medborgare, och som sådan kunde man rimligen inte hållas fången av nazisterna.

Så genom hot och fjäsk, genom att bända och bryta regler, genom att förhandla med själva djävulen pressade Wallenberg tyskar och pilkorsare att släppa så många judar som möjligt, som sedan inhystes i "svenskhus", vilka räknades som byggnader som stod under direkt svenskt beskydd inne i Budapest. Man hade utverkat tillstånd av tyskarna att till de judar som kunde påvisa någon form av koppling till Sverige, utdela ett antal tusen skyddspass. Gränsen gav Wallenberg och beskickningen blanka fan i, och tryckte många fler skyddspass.

Spridningen av skyddspass kunde vara farofylld. Ett berömt exempel, som också Anger berättar om, var när Wallenberg rusade in på en tågstation med redan förbommade vagnar, där judar spärrats in. Han sprang då upp på vagnarnas tak, och kastade in skyddspass. Tyskarna sköt mot honom, men avsiktligt för högt. Och så kunde Wallenberg senare marschera i väg med dem han räddat.

* * *

Ett särskilt ämne i Angers bok, är detta med Sveriges förhållande till Wallenberg efter kriget. Som bekant fångades Wallenberg in av ryssarna och sattes i ryskt fängelse i Moskva. Förmodligen anklagades han för att ha varit amerikansk spion.

Officiellt avled Raoul Wallenberg sedan i fängelset 1947, men många vittnesbörd från frisläppta fångar har lämnats, om att de träffat Wallenberg långt efter det. Anger menar själv, när boken gavs ut i ny upplaga 1985, att Wallenberg då fortfarande mycket väl kunde vara vid liv.

Det officiella Sverige gjorde dock inledningsvis inte mycket mer än vad man formellt kunde förväntas göra, för att få hem Raoul Wallenberg. Man nöjde sig till en början med det första ryska beskedet, att Raoul Wallenberg inte fanns i Sovjet. Anger menar, att man mellan raderna till ryssarnas besked, kunde utläsa, att de var intresserade av fångutbyte: en fängslad kommunist eller flera mot att få hem Wallenberg. Så hade Sovjet många gånger förut hanterat liknande situationer. Men det officiella Sverige agerade inte. Måhända var rysskräcken alltför omfattande, när det kalla kriget svepte in som en historisk realitet.

Och vad som hände med Raoul Wallenberg vet vi fortfarande inte med säkerhet. Tio år efter att Per Anger gick ur tiden, och hundra år efter att Raoul Wallenberg en gång föddes. Kanske dog han verkligen 1947. Kanske levde han flera decennier senare fortfarande i rysk fångenskap.

* * *

Men Med Raoul Wallenberg i Budapest handlar inte uteslutande om Wallenbergs öde och Angers samarbete med honom. Det är också en storartad skildring av livet i en stad under belägring, där man får gömma sig för inkommande flyganfall och artilleribeskjutning, och där det är livsfarligt att förflytta sig över huvud taget. Anger och kollegor från svenska beskickningen kan till sist sättas under ryskt beskydd, och påbörja en årslång resa tillbaka till Sverige. De passerar då på sin resa Moskva, där — dem ovetandes — Raoul Wallenberg redan satt inspärrad i Ljubljankafängelset.

Per Anger skriver en fartfylld och koncentrerad prosa, och delar upp texten i korta kapitel, som hela tiden inbjuder till vidare läsning: ett kapitel till... ett kapitel till... ett kapitel till... Ursprungligen hade Anger och andra kollegor för avsikt att tillsammans skriva ett större arbete om tiden i Budapest. Det arbetet blev inte av, och Anger bestämde sig för att utöka sin del av detta tänkta arbete, och resultatet blev just Med Raoul Wallenberg i Budapest.

* * *

I år är det alltså 100 år sedan Raoul Wallenberg föddes. Låt oss hoppas att vi detta jubileumsår kan komma en bra bit längre, med att få det klargjort vad som egentligen hände med en av de största humanitetens hjältar som fötts inom våra gränster, och som med sina medarbetare räddade kanske uppemot hundratusen liv.
— — —
Med Raoul Wallenberg i Budapest, Per Anger, Nordstedts Faktapocket 1985. ISBN: 91-1-85-3331-0. 185 sidor.

Citat: Kortare

"Herre, lär mig att betänka huru få mina dagar äro, att jag må fatta mig kortare!"

— Peter Nordström, afoxysm ur Res Publica #48/50

Bokrecension: Andra världskriget | Lars Ericson (red.)

Andra världskriget: Dramatiska händelser 1939–1945 är sammanställd av historikern Lars Ericson och är utgiven av det förnämliga förlaget Historiska Media. De artiklar som man hittar i boken, har tidigare varit publicerade i Populär Historia, eller i bokform.

* * *

Artiklarna belyser på olika sätt olika delar av Andra världskriget ur olika perspektiv: där finns stora drag beskrivna, som när Jan Mårtensson beskriver Blitzen, och det finns skildringar av enskilda individer, som Jan-Olof Nilssons berättelse om den från Halland stammande Anders Gustavsson, som tar tjänst i Röda armén.

Just Nilssons bidrag, "Svensk i Röda arméns tjänst", tillhör de allra mest intressanta bidragen i boken, eftersom den berättar om ett ämnesområde, som jag i princip inte kan någonting om. Lars Ericsons välavvägda artikel "Svenskar i Waffen-SS" är också mycket intressant och bidrar med för mig ny information, men om de svenskar som rimligen tog tjänst i Stalins militärmakt har det varit mer tyst i historieskrivningen.

Men Jan-Olof Nilsson berättar alltså om denne Anders Gustavsson, född 1899 i Tvååker. Gustavsson var kommunist, och fick på grund av sin begåvning stipendium att fara till Sovjet på studieresa. Och där blev han kvar. Vid krigets början fick han som uppgift att sprida propaganda till tyskarna vid fronten. Men Gustavsson fastnade med tiden i det av tyskarna mycket hårt ansatta och snart svältande Leningrad, och om Gustavssons vedermödor där får läsaren en gripande skildring.

Gustavsson togs dock ut ur staden. Han ansågs för värdefull, berättar Nilsson, för att gå förlorad. Därefter hade han att tjänstgöra vid en mängd olika frontavsnitt. Vid tiden för Tredje rikets kapitulation, hade han nått majorsgraden. Senare blev han lektor på universitetet i Leningrad. Han dog vid nittio års ålder 1990, varvid hans stoft fördes hem till Halland, och han begravdes i hembygden.

* * *

Den litterära nivån på bidragen i Andra världskriget är något ojämn. Vi har en oefterhärmlig stilist som Antony Beevor med. Han skriver om Hitlers sista dagar, och inte minst intressant där, är de turer som följde gällande diktatorns kropp efter dennes död. Niclas Sennerteg, som skriver om kapplöpningen till Berlin vid krigets slutskede, har också en fantastisk språkhantering.

I något annat bidrag finner jag dock en viss torftighet: att skriva är inte bara att rada upp mängder av namn, platser och strider — vill det sig väl, är det även att blåsa liv i dessa namn, platser och strider; så kan — i detta sammanhang — en högstående litteratur uppstå, också i ett utpräglat facklitterärt sammanhang.

* * *

Jag har någon gång tidigare skrivit om, att jag uppskattar dessa Historiska Medias utgivna böcker, som samlar artiklar från tidskriften Populär Historia. Jag tror att bokformatet konserverar de oftast utmärkta texterna på ett effektivare sätt än vad tidskriften förmår, vars bestånd väl ofta är mer flyktigt och kanske aldrig flyttar in i en bokhylla, i väntan på att på nytt lyftas fram och konsulteras.

Det är därför min förhoppning, att förlaget väljer att fortsätta att ge ut dessa behändiga böcker i olika ämnen. Artiklarnas korta format håller gärna läsaren naglad vid texten från början till slut. Böckernas fysiska format inbjuder till att tas med i innerfickan eller väskan.

Och även om en artikel någon gång behandlar ett ämne som man annars inte självmant kanske hade intresserat sig för, så ger den, genom sin pregnans, ett bidrag till läsarens omvärldsförståelse som jag tror är mycket värdefull. Kanske man rentav får ännu ett ämnesområde att intressera sig därefter.
— — —
Andra världskriget: Dramatiska händelser 1939–1945, Lars Ericson (red.), Historiska Media 2003. ISBN: 91-85057-16-9. 152 sidor.

Bokrecension: Karolinerna och Österlandet | Alf Åberg

Slaget vid Poltava
Pierre-Denis Martin 1726

Karolinerna och Österlandet: Karl XII:s krigare i rysk fångenskap och på upptäcktsfärder i Orienten och Sibirien är skriven av historikern Alf Åberg (1916–2011).

Karl XII är en av de här gestalterna som det snarast är obligatoriskt att ha en uppfattning om. Ur svenskt perspektiv ligger ofta fokus just på konungen under det stora nordiska krigets förlopp, och karolinerna är reducerade till en massa utan ansikten, en mängd räknad i hundratal och tusental, ställd mot ryska, danska eller polska massor räknade också de i hundratal och tusental.

Och när förlusten mot ryssarna vid Poltava 1709 är ett faktum och kapitulationen sker snart därefter i Perovolotjna, följer läsaren av historiska skildringar ofta med konungen i exilen i Turkiet, medan den stora överlevande skaran karoliner står kvar vid Dnjeprs strand när ryssarna närmar sig.

Alf Åberg låt oss förvisso i några inledande texter följa konungen, men sen återvänder han till karolinerna, soldaterna vana vid oerhörda umbäranden under konungens krig i Europa. Han följer dem i fångenskapen i Ryssland och han följer de stackare, vars lott blir att förvisas till Sibirien under åtskilliga år.

Och ur den här namnlösa massan, plockar Åberg upp enskilda individer och berättar om dem och deras äventyr, både om dem vars liv är någorlunda välbeskrivna, och deras av vilka det endast återstår någon notering i ett arkiv. I Krigsmanshuset i Vadstena hittar man till exempel en notering om den från fångenskapen genom rymning återkomne serganten Johan Hedman:

"har två blessyrer i huvudet, ett sting i vänstra sidan och är skjuten med tvenne kulor genom vänstra benet. Är i fattigdom stadd, med hustru och barn."

* * *

En stor del av bokens artiklar, eller snarare miniessäer, handlar alltså om de fångna karolinernas öden. Men det ryms också texter om de tre expeditioner som Karl XII sände österut, efter det att han slagit sig ner i Turkiet.

Särskilt intressant tycker jag dessutom den text är, som behandlar frågan, om vart det svenska fältarkivet tog vägen efter kapitulationen vid Perevolotjna, och de ansträngningar som gjorts för att hitta dess handlingar. Kanhända vet forskningen mer om detta i dag, än vad fallet var när Åberg gav ut sin bok 1967. Men ämnet är ändå intressant.

Hade vi haft tillgång till fältarkivet, hade vår kunskap om de aktuella åren varit så mycket större. Inte minst hade den så kallade Krigsdagboken varit en källa till värdefull information. Vissa av arkivens handlingar följde nog med till Ryssland, men jag får intrycket, att det är sannolikt att en hel del material brändes eller förstördes på annat sätt i Perevolotjna, för att inte falla i ryssarnas händer.

* * *

Det är något djupt gripande med Karl XII:s karoliners öden. Från att ha varit en del av Europas kanske främsta krigsmaskineri med lysande segrar bakom sig, till nederlaget långt, långt hemifrån och fångenskapen i Sibirien och på andra platser i det dåvarande Ryssland, varest de kunde dels uppföra små kolonier, och dels fick ställa sina krafter till tjänst åt den ryska staten, till exempel genom straffarbete i det nyuppförda S:t Petersburg, Rysslands huvudstad, på mark som vid krigets början varit svensk.

Och så kommer, långt efter det ödesdigra slaget i Poltava, och år efter att Karl XII själv stupat, små rännilar av svenskar tillbaka till sin svenska hembygd. Många märkta för livet av sina umbäranden. Oddsen för att klara sig var inte goda.

Åberg berättar, att av de 1000 man som dragit ut i kriget från Dalregementet, återvänder 1722 fyra underofficerare och 49 hur manskapet. Livgardet klarade sig något bättre. Av de 61 officerare, 121 underofficerare och 1196 korporaler och meniga som registrerats som ryska krigsfångar, återvände efter freden med ryssarna 36 officerare, 40 underofficerare och 295 soldater. De som dött av skador, förslitningar, sjukdomar var många. Mycket många.

Och det de återvände till var ofta fattigdom, föga uppskattade i det rike som nu försökte lägga kriget bakom sig. Om de inte hade möjlighet att återigen gå i kronans tjänst, som ändå en hel del gjorde, fick man klara sig bäst man ville. Kanske med en mager pension eller stöd från den fond som inrättats av drottning Kristina i Vadstena, där det även fanns ett sorts hem för återvändande soldater.

* * *

Vi med svenska rötter, eller i någon mån svenska rötter, har nog — de flesta av oss — släktingar i rakt uppstigande led eller närapå rakt uppstigande led, som gick i tjänst i den berömda blågula uniformen. Få trakter besparades rimligen från att på olika sätt påverkas av kriget, vari den militära insatsen på olika sätt involverade över 100 000 svenskar. Många av oss har nog släktingar som ligger begravda på rysk jord eller polsk jord eller kanske i massgravarna vid Poltava.

Med risk för att slå an en nationalromantisk ton, som dock snarare ska tolkas som en fascination för det egna släktets öden och det lands historia vari vi lever, kopplas läsaren av Åbergs bok på något sätt ihop med de allmogedrängar och andra som en gång lämnade hembygden för att döda och dödas för konungens och rikets skull. Som vittnesbörd om denna tid, som ändå inte är alltför avlägsen eller förlorad i historiens dunkel, fyller Åbergs Karolinerna och Österlandet en viktig funktion.
— — —
Karolinerna och Österlandet: Karl XII:s krigare i rysk fångenskap och på upptäcktsfärder i Orienten och Sibirien, Alf Åberg, Natur och Kultur 1967. 115 sidor.

Litterär hållbarhetstid

Den som till äventyrs följer bloggen, kanske har observerat, att jag inte tar särskilt stor hänsyn till när böcker givits ut. Det är medvetet. Jag tror nämligen inte, att intressant litteratur med nödvändighet definieras som sådan genom att den givits ut i år, eller ens det här decenniet.

Jag tänker så här: om en bok som gavs ut 1925 eller 1955 innehåller material som är värt att ta till sig och som ger mig som läsare något, så har den litteraturen rätt till samma utrymme i min läsning som nyare dito. Dessutom, även litteratur som på något sätt blivit förlegad — till exempel facklitteratur som inte längre presenterar något i enlighet med aktuellt forskningsläge — kan äga sin tunga relevans, som ett historiskt vittnesbörd om hur man såg på saker och ting när just den litteraturen var dagsfärsk.

Internetiseringen av samhället har också gjort det förfärligt mycket enklare att komma åt äldre litteratur. Via sidor som Antikvariat.net, Bokbörsen och Tradera tillgängliggörs ofantliga mängder böcker, som tidigare säkerligen kunde vara hart när omöjlig att få tag på — om man inte bara vill låna den på ett välförsett bibliotek, utan faktiskt äga den.

Visst, fortfarande gör jag mängder av fynd av intressanta böcker som jag inte visste fanns på fysiska antikvariat och diverse utförsäljningsställen, som t.ex. Röda korset. Men många gånger är det också litteraturlistor i böcker som riktar mitt intresse mot någon viss volym. Och är inte volymen oerhört ovanlig, så går den i regel enklast att få tag i via någon av dessa kanaler.

Så jag tror inte — om nu någon gör det — på tanken att litteratur äger aktualitet främst när den är ny. För mig äger texter betydelse så länge de faktiskt säger någonting som är intressant för mig att ta del av, vare sig det handlar om skönlitterära mästerverk som Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, eller, som den facklitterära bok jag nu läser — Alf Åbergs bok Karolinerna och Österlandet från 1967.

För mig är det ovidkommande om en bok är välläst, sönderläst eller om ryggen aldrig knäckts och sidorna är bländande vita. Tvärtom, jag kan ofta tycka att det är charmigare att läsa en bok som är lite medfaren: gulnade blad, åldrad typografi och ett språk som frusit fast i den tid då det skrevs.

Så — litteratur har en hållbarhetstid på exakt så lång tid som den av någon anledning fortfarande är intressant att ta del av.