Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med den här boken. Samlingen rymmer parodier och experimentella texter, likväl som renodlat poetiska dito. Ofta finns ett tydligt genusperspektiv, i det att de behandlar frågan "manligt" och "kvinnligt".
Hur ska man egentligen hantera en enhet som dock rymmer så olika bidrag? Vi har "Den lilla röda hönan talar ut", om en höna som odlar sitt eget vete och lagar bröd på det. Och när väl maten är klar, vill de andra hönorna, som hånat hennes ansträngningar, plötsligt ta del av resultatet. Vi har en text om Hamlet, skriven utifrån den elaka styvmoderns perspektiv. Vi har en lek med sagogenren, där en förälder försöker berätta en saga för en synnerligen modern unge, som hela tiden ifrågasätter schablonerna.
Ytterligare en annan text berättar från en utomjordings perspektiv om de märkliga människorna. Särskilt märkliga framstår människorna, eftersom utomjordingarna synes vara någon form av fjärilar. Och vi har texten "Epåletter" som beskriver en framtid där man helt enkelt avskaffat kriget, och de stora herrarna istället får ge uttryck för sin tävlingslusta genom att — dansa. Krigets vansinne belyses också effektfullt i en passage i "Främmande territorium":
"Krigets historia är en historia om dödande kroppar. Det är vad krig är: kroppar som dödar andra kroppar, kroppar som dödas."En annan text filosoferar kring om det i ett fromt samhälle inte vore en god gärning att ta död på fromma människor: de kommer ju då snabbare till himlen. Men mest gripande av dem alla är prosapoemet "Dödsscener" som handlar om en döende kvinna. Berättelsen inleds med att kvinnan själv talar, för att sedan gradvis övergå till de omkringvarandes perspektiv, och slutar med att en släkting rensar i den då döda kvinnans trädgård.
* * *
Texterna i Hur man gör en man är korta och ofta lekfulla. Ibland är de uppdelade i ett antal underkapitel. Det är inte alltid jag förstår; nåväl, det jag inte förstår, tillåter jag mig att gå förbi. Andra gånger berörs jag starkt, och då främst i det nämnda poemet "Dödsscener".
Margaret Atwood fastnade jag en gång ursprungligen för, när jag av en händelse i en antologi läste en dikt av henne. Jag minns nu inte vilken dikt det var, men jag vill minnas att den handlade om en drunknad flicka — men jag kan ha fel. Sen dess har jag fascinerats av hennes författarskap, även om just den där första diktens intryck varit det starkaste; möjligen nu tillsammans med prosapoemet "Dödsscener".
Atwood är en sån där författare som emellanåt lyfts fram som möjlig nobelprismottagare, och nog är hon en skicklig författare. Men Hur man gör en man förmår jag inte riktigt greppa. För mig blir samlingen alltför spretig för att jag riktigt ska kunna ta den till mig som helhet. Även om enskilda delar, eller kanske rentav åtskilliga delar, är mycket berikande. För det är roligt att se någon hantera språket och berättandet så lekande och så fritt och så vant som Atwood gör.
— — —
Hur man gör en man: Och andra tidsenliga betraktelser, Margaret Atwood, Bokförlaget Prisma 1993. ISBN: 91-518-2564-3. 152 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar