En del av bidragen i boken är tryckta föredrag från detta möte, andra texter är ämnesrelaterade på annat vis. — Ateistens handbok skall alltså icke förväxlas med Michel Onfrays Handbok för ateister.
* * *
Med tanke på att Sverige i religiöst avseende såg annorlunda ut 1961 i jämförelse med i dag, så är en del av texterna i antologin givetvis föråldrade; men de äger ändå sitt betydande historiska värde. Till exempel illustreras detta i den då pågående kampen angående skolans morgonsamlingars ofta religiösa karaktär. Det är en kamp som i mycket påminner om dagens debatt om kyrkliga skolavslutningar. Historien upprepar sig alldeles uppenbart.
Givetvis gäller detta den redan då påbörjade diskussionen om kyrkans skiljande från staten. Det skulle komma att dröja närmare fyrtio år efter att boken givits ut, innan det till sist blev verklighet.
Andra bidrag är inte lika tidsbundna. Allmänna betraktelser kring kristendomens idéer som förekommer, kunde lika gärna vara skrivna i går.
Jag väljer att skriva ett ganska omfattande referat av bokens innehåll. Även om inlägget knappast kan bli uttömmande. Sekulariseringen är mig hjärtekär.
* * *
Förordet har skrivits, liksom två av artiklarna i boken, av den oförliknelige Ingemar Hedenius, samme Hedenius som på fyrtiotalet gjort slarvsylta av det teologiska etablissemanget.
I förordet förundrar han sig över den ordning som vid författandet fanns i Sverige: att en religion hade "tvåtusen statsanställda propagandister, som varje söndag får förkunna sin tro på statens bekostnad". En ordning som minst sagt förefaller bisarr; men som dock ändrats för blott tolv år sedan. Likväl ser Hedenius, att Sverige hastigt avkristnats, och att detta avkristnande gått så fort, att det offentliga livet liksom inte riktigt hunnit med: därav kristendomens då fortfarande markerade närvaro i offentligheten.
* * *
Herbert Tingsten, också han en pennans man, medverkar i Ateistens handbok med en ledartext från sin tid på Dagens Nyheter. Texten kommer från 1949, men läses med behållning än i dag.
Tingsten kritiserar den fullständigt urvattnade kristendom som möter besökaren i Svenska kyrkan. I predikningarna, menar han, är "ängslan för att irritera [mer] framträdande än viljan att uppbygga. Tingsten ser en kyrka som visserligen försvarar sina dogmer, men detta på så vis, att de förvandlas till liknelser. "En kyrka på reträtt kastar lärosatser och myter för att rädda sin existens", skriver han. — Något som nog många som förirrat sig in på en svenskkyrklig gudstjänst nog märkt av, även om det besöket skedde i år.
Tingsten gisslar vidare den namnkristendom som han såg omkring sig. Med detta avser han en likgiltig inställning hos medmänniskor som gärna kallar sig kristna, men som inte vill veta av något av kristendomen, utöver traditionen och konvenansen att höra den till, vilket manifesteras genom sånt som dop, konfirmation, vigsel och begravning. Tingstens kommentar gnistrar:
"Trots allt finns det många — troende och icke-troende — som tar livsåskådningsfrågan på allvar. För dem är den halvhet som nu förhärskar — ljumheten mellan tro och förnekelse — en styggelse."
* * *
Anders Wedberg bidrar med en personligt hållen text, ursprungligen författad 1951, om varför han inte är kristen. Han avfärdar kristendomen genom att påpeka, att det inte finns förnuftiga skäl att tro på den, och att många av kristendomens läror är vetenskapligt osannolika. Hur man kan ha olika perspektiv på en sån sak som Bibeln illustreras av Wedbergs följande formulering:
"För de kristna är Bibelns ord ett skäl att tro på Guds och Kristi undergärningar. För mig äro de fantastiska historier som berättas i Bibeln ett avgörande skäl för att icke tro på Bibeln."Wedberg fortsätter med att belysa, att "[d]en kristna läran är motbjudande", och förklarar att den Gud som beskrivs inte är värdig sympati, utan endast fruktan, men påpekar samtidigt, att de kristna omformar sin Gud efter sina respektive olika behov. Men själva korsfästelsemotivet gör på Wedberg "ett groteskt och frånstötande intryck".
* * *
Hjalmar Söderberg är representerad med en text ur Hjärtats oro. Däri belyses bland annat, att kristendomens myter och därmed sammanhängande moral inte är direkt överförbar på vår tids förhållanden. Det går rakt emot människans egentliga strävan; hellre än att lyssna till Jesu råd om att inte sörja för morgondagen, bör man sörja för morgondagen — för annars lider man under samvetskval. På samma sätt skall du inte bemöda dig om att älska dina ovänner, för "det är mot din natur och ger intet annat resultat än förljugenhet och sliskigt väsen".
Jesus framställs i Söderbergs text som allt annat än ett ideal: tvärtom. Att hävda att Jesus skulle vara idealmänniskan, är "alltför sårande för varje ofördärvad smak."
* * *
Bengt Lidforss ägnar sin text åt att avkristna dopet och nattvarden, genom att berätta om deras hedniska förebilder och föregångare. Till exempel berättas om babyloniernas sed att medelst vatten befria människor från de onda andarna. Lidforss beskriver också förkristna seder att äta upp sin gud, för att på så vis få dennes kraft och insikt, eftersom guden på detta vis bokstavligen talat bli ett med människan. Lidforss påpekar också, att redan kristna kyrkofäder var medvetna om likheterna mellan nattvardsfirandet och äldre, hedniska ceremonier, vilket fick dem att uttala sig om att denna likhet i själva verket berodde på demonisk inverkan.
* * *
Arnulf Øverland belyser den ytliga inställning som många har till kristendomen. Det ännu ofta återkommande argumentet kring kyrkans betydelse, som går ut på att kyrkan under året har fler gudstjänstbesök, än vad biograferna har biobesökare skjuts i sank redan av denne norske poet.
"Hva om man til en avveksling lot folk få gratis adgang til kinematograferna, og lot de troende få betale kinopriser for å overvære gudstjenesten? [/] Då skulle fromheten vise sig!"Mot den apostoliska trosbekännelsen ställer vidare Øverland tre motpåståenden: 1) Ingen har skapat världen. 2) Ingen gud har dött för min skull. 3) Det finns inget liv efter döden. — Och därmed har han ställt upp tre påståenden, som precis lika gärna (eller om man så önskar: med överväldigande mycket större sannolikhet) kan vara sanna, som trosbekännelsens dogmer.
* * *
Victor Svanberg berättar i en kort text om varför inte han är kristen. Det är en vacker historia, om hur han lämnar sin barnatro, och får begrepp om hur religionen ständigt förändrats, och inte erbjuder något stabilitet: "Gud har varit vad människorna har gjort honom till." Inte heller, skriver han, kan han bevara en tro bara för att den skulle vara bra att ha: han vill inte ljuga sig till en tro.
* * *
Texterna hit i boken har handlat direkt om kristendomskritik. Den följande delen fokuserar på kristendom i skolan. Den kraftfulle Stellan Arvidsson, som betytt så mycket för sekulariseringen av skolan, går igenom ämnets historiska utveckling, och uppehåller sig särskilt vid de för dagen aktuella frågorna om morgonsamlingarnas karaktär och kristendomskunskapens ställning.
Claes Engström fortsätter i sin text att beskriva det märkliga med den halvt-om-halvt konfessionella kristendomsundervisningen. Lars Furhoff polemiserar med en icke namngiven biskop, som menat att man borde fortsätta med morgonböner, för att motverka ungdomsbrottslighet.
Därefter återkommer Hedenius och skjuter med skarpa skott på teologerna. Hans syfte är där bland annat att verka för att teologiska fakulteterna bör inordnas under humanistiska fakulteter på universiteten. Han beskriver även, hur en kvinnlig doktorand, som forskat i Svenska kyrkans kvinnosyn på 1800-talet, utfrysts och mobbats på sin fakultet på grund av ämnets känslighet. En recensent tog hedern av henne, och Hedenius tar nu fullkomligt hedern av denna, och textligt rådbråkar karln. Läsaren åser ett sant lustmord.
* * *
Den sista delen av boken har fått ämnet "Kristendom och samhälle". Först ut är Tingsten igen, vars ärende i denna text, är att beskriva hur kyrkor i regel alltid gått maktens ärenden och anpassat sig efter rådande regim, så länge man fått ha sin egen verksamhet i fred.
Edvard Westermarck argumenterar för att kristendomen inte har ensamrätt till frågorna om etik. Han går vidare, genom att berätta om hur kyrkan ofta försvarat kriget som sådant, i kontrast med den urkristna församlingens pacifism.
Likaledes skriver Westermarck om synen på slaveri inom kyrkan, vilken varit högst tillåtande, liksom Bibeln i sig inte förbjuder slaveriet, utan snarare accepterar det som en tingens ordning. Han påpekar också andra skadliga ting, som kyrkan officiellt ställt sig bakom, såsom förbudet mot skilsmässa, som gjort månget olyckligt äktenskap till ett fängelse. Och såsom den avskyvärda inställning till självmördare, som i kyrkan varit förhärskande långt fram i tiden, när till och med liken efter dem som tagit sina liv förvägrats gravplats på kyrkogården. För att inte tala om kyrkliga läror om vad som händer de odöpta barnen.
* * *
Bengt Anderberg bidrar med en högintressant text om kyrkan och sexualmoralen. Den tar avstamp i ett biskopsbrev från 1951, som hette Ett brev i en folkets livsfråga: Till Svenska kyrkans präster från dess biskopar.
Anderberg ifrågasätter i sin text, på vilket sätt föräktenskapliga sexuella förbindelser skulle försvåra möjligheten till ett lyckligt äktenskap, vilket biskopsbrevet påstår. Han citerar också biskopsbrevets avskyvärda och nedlåtande formuleringar om homosexuella:
"Den som övar homosexuella handlingar bryter mot Guds bud. Därför få de nya bestämmelserna i den svenska strafflagen icke tagas till intäkt för den uppfattningen att homosexuella handlingar äro etiskt försvarliga. Riktig är däremot den åsikten att det behövs andra medel än fängelsestraff för att rädda en homosexuellt inriktad människa. Den ärligt kämpande bör få all den förståelse och den uppmuntran som kristen kärlek förmår giva."Detta är exempel på Svenska kyrkans biskopars officiella inställning för bara sextio år sedan. Det lär väl finnas en hel mängd präster kvar, som fick denna lära och uppmaning av sina chefer. Även om de präster som ännu lever och var i tjänst vid denna tid, väl nu sedan länge är pensionerade.
* * *
Paul Lindblom skriver om "Kristendom och mentalhygien", vari han bland annat talar om kristendomens förmåga att skapa skuldkänslor. Gunnar E. Sandgren skriver om ett besök på ett väckelsemöte. Ett utdrag ur Sam Lidmans bok "Guds barnbarn" berättar om hur det kan te sig att växa upp i väckelsemiljö.
Erik Elten bidrag handlar om framgångsrika danska arrangemang av borgerliga konfirmationer, även om han hellre — och fullt rimligt — använder termen "ungdomsfest".
* * *
Evert Kumm skriver om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen begravningar. Jag håller med honom om att behovet av icke-religiösa jordfästningar är påtagligt. Jag håller inte med honom, om att det rimligaste begravningsalternativet för en icke-religiös person är att bara se till att komma i jorden utan ceremoniel eller närvaro av kistan vid någon minnesstund.
Jag tror tvärtom, och min erfarenhet säger mig detsamma. Vi som inte är kristna behöver ceremonier också vi: en borgerlig begravning kan ge en värdig, ceremoniell inramning åt ett avskedstagande, som jag är övertygad om fyller en viktig funktion. För att de kristna håller sig med begravningsgudstjänster, behöver vi inte avskaffa riten att hålla någon form av akt vid begravningen. Vi behöver bara se till att utforma akten på ett personligt sätt, utan religiösa förtecken, och på ett sätt som är individanpassat och som är relevant just för personen som avlidit eller kanske snarare för personerna som samlats för att i ceremonins form ta sitt avsked.
* * *
Avslutningsvis skriver redaktören, Claes-Adam Wachtmeister, en mycket god sammanfattning med vissa reflexioner kring både samlingen "Ateistens villkor" och boken Ateistens villkor som han sammanställt. Han avslutar efterskriften med några önskemål han skulle vilja se förverkligade. Bland dessa kan nämnas: att teologiska fakulteterna inordnas under humanistiska dito, att den borgerliga vigseln blir obligatorisk och den kyrkliga välsignelsen en privat angelägenhet, att församlingens borgerliga funktioner övertas av kommunen eller staten.
Vi väntar fortfarande på dessa önskemåls fullständiga uppfyllande.
* * *
Nå, det var en genomgång av Ateistens handbok. Som synes har det skett en hel del sedan 1961. Morgonbön är något som hör historien till. Svenska kyrkan har till sist skilts från staten, och vi har nått längre i egentlig religionsfrihet än någonsin förut.
Men det finns fortfarande områden kvar att helt sekularisera. Det finns till exempel ingen anledning för kyrkan att ha kvar några borgerliga angelägenheter, såsom ansvaret för de absolut flesta av landets kyrkogårdsförvaltningar: dessa kunde hellre tas om hand kommunalt, och begravningsavgiften skulle då gå direkt till kommunen, och inte ha med kyrkan att göra.
Fortfarande hålls på många platser i vårt land mer eller mindre obligatoriska skolavslutningar i kyrkans lokaler med en präst närvarande, som förvisso inte får bedja eller välsigna eller predika. En ordning som knappast kan tillfredsställa kyrkan, men inte heller borde tillfredsställa skolan.
Men kyrkan mister sitt inflytande. Förkunnelsen är urvattnad, teologin säger ingenting relevant om någonting, och få präster verkar kunna säga: detta tror jag på med förvissning. Medlemsantalet i vårt lands största frikyrka — Svenska kyrkan — störtdyker.
För min del ser jag hellre en kyrka som tar strid, än som lägger sig platt för varje tidens strömning, i avsikt att få vara med bara lite till... Hellre en kolsvart schartauan som är medveten om kyrkans hemska historia, och ändå är stolt över den, eftersom han tror att det är rätt — än en intellektuellt ohederlig och urvattnad kristendom som inte tycker någonting om någonting, som är utan ryggrad och utan historisk medvetenhet. Hellre en kyrka som isolerar sig och samlas kring sin kärna, än en kyrka som gör sig själv så urvattnad som möjligt, för att kunna vara så vidsträckt som möjligt.
Ateistens handbok var och är ett inlägg i dessa eviga frågor: religiositet kontra sekularisering, tro kontra vetenskaplighet. I dag är just den boken samtidigt en markör av hur landet i denna kamp stod 1961, och något att jämföra vår situation med nu: och sekulariseringen har, gudskelov, medvind. Så läs Ateistens handbok både för att få de historiska perspektiven på kampen mot religiositetens inflytande i vårt land, och för en hel del goda argument — och Hedenius och Tingstens alldeles särdeles utmärkta prosa!
— — —
Ateistens handbok, Claes-Adam Wachtmeister (red.), Bokförlaget Prisma / Studentföreningen Verdandi 1964. 191 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar