Om man söker en fördjupad kunskap om romarnas liv och leverne, är Liv och död i antikens Rom en — vill jag hävda nu efter att jag läst den — oumbärlig handbok. Texterna är indelade under fem huvudtemata: "Äktenskap, barn och kärlek", "Mat och dryck", "Arbete och fritid", "Bostad och boende" samt "Döden". Samtliga ämnen känns naturliga och relevanta, även om avdelningen om mat och dryck för en kulinarisk analfabet som jag själv känns väl rejält tilltagen. Personligen intresserar den sista avdelningen mig mest, den om döden.
* * *
Jag tror inte att jag använt överstrykningspenna så intensivt sen jag höll till på universitetet. Rosa markeringar (bästa kontrastfärgen för ändamålet!) fyller sida upp och sida ner i mitt exemplar, för att något försöka ringa in några av de mest fascinarande uppgifterna.
Återigen får jag mig bekräftat att romarriket i all sin råhet verkligen var en avancerad civilisation, präglad av inre motsägelser. — De romerska idealen förespråkade enkelhet, ändå flödade överklassen av uttryck för fantastisk lyx. Livsåskådningar levde sida vid sida i största välmåga, intill dess att de kristna dök upp på arenan och krävde suveränitet. Romarriket täckte enorma arealer, likväl var kulturen i mångt och mycket urban, med "världens huvud", Rom, som självklar centralpunkt långt fram i tiden.
* * *
Jag förmodar att det vore möjligt att skriva ett omfattande referat kring allt det som redovisas i boken, men det skulle resultera i en uppsats, och det har jag inte för avsikt att skriva någon i det här sammanhanget. Men några saker, bland många andra, som läsaren utförligt bekantas med kan nämnas:
— Slavarna, och klassens inbördes stratifiering
— Patron-klient-systemet
— Byggnadskonsten, där romarna mig veterligen introducerade höghusbyggande
— Vördnaden för fäderna och kärvheten
— Synkretismen i religiösa frågor
— Källorna till kunskap om det romerska riket
— Den sociala rörligheten i det romerska klassystemet
— Skillnaden mellan äktenskap och erotik
— Den liberala synen på privat sexualitet (åtminstone vad gäller männen)
— Hemmets ställning i relation till de offentliga samlingsplatserna som sociala centra
— De offentliga badens centrala position i romarens liv
— Matvanor
— Balansen mellan arbetstid och fritid
— Skolväsendet
Och mycket, mycket mer...
* * *
Några ord extra kan jag inte låta bli att skriva om romarnas inställning till döden, utifrån vad författarna skriver om ämnet.
Också vad gäller synen på döden var romarna föredömligt synkretistiska. Somliga hävdade att man fortlevde i själsligt tillstånd efter att ha lämnat jordelivet. Andra menade tydligen, att med döden var livet helt enkelt slut. De döda kunde anses vara närvarande i de levandes land i någon mån, varför vördnad för de bortgångna hos många var viktigt, samtidigt som man också kunde tro, att den döde tillbringade sin evighet någon av Hades tre avdelningar.
Viktigt var emellertid själva begravningen. Begravningen var tänkt både att hedra den döde, och att skänka heder åt de efterlevande, genom att man visar upp sin rikedom och, om man var rik nog, sin hedersamma historia. Detta genom att skådespelare agerade tidigare avlidna förfäder till den döde, med vaxmasker som föreställde dem för ansiktena. Ofta planerade man sin begravning redan som levande, och satte undan pengar till den i sitt testamente. Man kunde också gå med i en av många begravningsföreningar, collegium funeraticium, där man hjälpte varandra att ombesörja medlemmarnas gravsättningar. Man kunde även ta hjälp av en antik motsvarighet till begravningsentreprenören, som kallades libitinarius.
Huruvida man kremerades eller jordbegravdes varierade genom tiderna. Det gick liksom mode i vilket som romarna valde. Runt kejsartidens början, och därmed romarrikets kanske kulturella höjdpunkt, var kremation det vanligaste. Runt år 100 e.Kr. började jordbegravning återigen bli vanligt. Beroende på samhällsställning kunde den döde brännas på ett större bål till allmän beskådan, eller om man inte hade sådana tillgångar att det var möjligt, kunde man helt enkelt kremera den döde där han låg i sin grav.
Och var man så fattig, att man inte hade råd att bekosta en egen gravplats, så gravsattes man i en massgrav utanför staden. Där fick man vila tillsammans med många andra, och döda djur och avfall. Liv och död i antikens Rom lämnar en intressant uppgift om hur täta dessa gravar torde ha varit:
"Ibland har förruttnelseprocessen i dessa massgravar avstannat bara för att sätta igång igen under arkeologernas arbete. En rapport från slutet av 1800-talet beskriver hur grävarbetarna tvingades göra ständiga uppehåll på grund av stanken." (sid. 194)Dessa massgravar försvinner dock ur historien och ersattes möjligtvis av masskremation längre fram.
Gravplatserna i sig var i allmänhet placerade utmed vägarna utanför staden, både för att lätt ha tillträde till dem, och för att förbipasserande skulle ha möjlighet att stanna upp och betrakta gravvårdarna.
Nå, mycket mer kan bli sagt om detta ämne, men av detta kanske man kan få en uppfattning om vad intressant information man hittar i Liv och död i Antikens Rom.
* * *
Detta är inte en bok om de stora männen; den innehåller inga biografier. Detta är en bok som försöker skildra romarnas liv ur ett större perspektiv. Därigenom kommer man också närmare den genomsnittlige romaren, om nu en sådan kan sägas ha funnits. Kejsarnas liv passerar bara i periferin. Fokus ligger istället på den kulturhistoriska skildringen. Närheten till det beskrivna stärks genom många citat ur antika textkällor.
Författarna redogör tydligt för när deras uppfattningar avviker från den gängse uppfattningen bland forskare, och motiverar sina ställningstaganaden. Det skänker boken en stor känsla av självständighet. Att den aktas i romkännarsammanhang illustreras av att översättaren av Suetonius Kejsarbiografier, Ingemar Lagerström, rekommenderar volymen som referensläsning. Bibliografin i slutet av boken är mycket imponerande.
Boken är mycket välskriven och illustrationerna är vackra och illustrativa: de hänger väl samman med texten. Det förvånar nog ingen: jag rekommenderar Liv och död i antikens Rom till var och en som har det minsta intresse för att fördjupa sin kunskap om en så fantastisk tid i vår världshistoria.
— — —
Liv och död i antikens Rom, Dominic Ingemark & Henrik Gerding, fotograf: Martine Castoriano. Historiska Media 2000. ISBN: 91-89442-02-4. 223 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar