Bokrecension: Fahrenheit 451 | Ray Bradbury

Dystopin Fahrenheit 451 är skriven av svenskättlingen Ray Bradbury (f. 1920), och publicerades första gången i sin nuvarande form 1953.

Huvudperson i denna mörka framtidsskildring är brandmannen Guy Montag. Brandmännen har emellertid i romanen fått en helt annan roll i samhället, än vad vi är vana vid. Deras syfte är att spåra upp boksamlingar och bränna dem, emellanåt även tillsammans med böckernas ägare. Guy Montag börjar emellertid tvivla i det rimliga i detta förfarande, tvivlar, och blir med tiden själv en förkämpe för litteraturen.

Detta avståndstagande från litteraturen har möjliggjorts, genom att folk helt enkelt vänt sig från den bokliga bildningen och förströelsen, och hållits nöjda med interaktiva teveprogram. Samhället har blivit ytterst ytligt, och riktiga samtal förs inte längre: endast trivialiteter och glättighet anses vara goda uttryck för medborgarna. Böckerna hade den märkliga inverkan, att de fick människor att fundera, att bli allvarliga, och att lämna glättigheten därhän; de gjorde helt enkelt folk olyckliga, och att vara olycklig är i det närmaste en synd. Glädje framför allt!, så lyder den nya ordningens dictum.

Så folk övergav böckerna. Enskilda människor började förstöra böcker, innan dess att staten gjorde det olagligt att inneha dem, och omsider började efterspana dem, och ge brandkåren i uppgift att bränna dem. Bokförstöringen kom alltså inte i första hand som ett direktiv uppifrån, utan folket självt, som fann sitt nöje i det ytliga, startade rörelsen mot kulturskymningen.

Men fortfarande vandrar det omkring gamla lärare och studenter och andra bokälskare ute i vildmarken. De bär inte böcker i fysisk form, utan har memorerat dem, och genom ett nätverk har de koll på var nånstans personer håller till, som har just en särskild bok inuti sitt huvud, med förhoppningen om att de en dag skall kunna skrivas ner igen och komma allmänheten till godo. Men böckerna ses inte som frälsningen från denna glättighetens fascism, men dock som nödvändiga uttryck för en reell kultur, där ifrågasättande inte ses som något fult.

* * *

Värdet i Bradburys bok ligger väl i dag mest i dess metafor över det kulturberövade samhället, där bröd och skådespel slängs till medborgarna, för att de skall hålla sig glada och nöjda. Ingenting skall störa den ron med oro. — För bokläsarna i Fahrenheit 451 utgör dock litteraturen ingen frälsningslära i sig, men den kan göra människor eftertänksamma, den kan ge uttryck åt människans estetiska sida, den kan förmedla kunskap om den egentliga verkligheten och skapa ett kritiskt tänkande som i någon mån vaccinerar mot konspirationsteorier, politiskt och annat bedrägeri och andra övergrepp mot den autonoma, läsande människan.

Boken i sig är såsom litteratur betraktad inget mästerverk, även om författaren själv verkar ha synnerligen höga tankar om sin bok i den i boken bifogade intervjun. Men den är en intressant, skruvad illustration av vårt eget samhälle, där humanioran attackeras (tänk bara på rapporten från Svenskt näringsliv häromsistens), där få är egentliga läsare, och där teven fylls av andefattiga dokusåpor och lättsmälta underhållningsprogram.
– – –
Fahrenheit 451, Ray Bradbury, Ballantine Books 2008. ISBN: 0-345-34296-8. 190 sidor.