Rydbergdikt och vindling om poesi

Dikt är fantastiskt. Bra lyrik kan, med några få ord, kapsla in en känsla eller ett intryck eller en erfarenhet. I Viktor Rydbergs korta dikt »Svårmodets son« från 1882 möter läsaren en beskrivning av depressionen. Den sortens depression som är patologisk, snarare än ett humör som tillfälligt sjunker. Den sortens depression som gör uppstigandet på morgonen till en bedrift och ett företag i sig. Viktor Rydberg skriver:

Vart han går, av nattliga moln betäckes
himlen, fågeln tystnar och ängen gulnar,
källans sorl förstumas, och kalken sluter
doftande blomman.

Här har vi naturromantik och metaforer. Men jag låter det passera. För dikten förmedlar ändå känslan av betryckt mjältsjuka. Och lyriken ska förmedla just det: känslan. Den ska inte gå obemärkt förbi, den ska inte låta läsaren vara likgiltig. Om den gör det, är just den dikten inte för just den läsaren just då. Och då gör man väl rätt i att gå förbi dikten just vid det tillfället.

Kanske beror många människors motvilja mot poesi på att man inte läst en dikt som träffar målet. Det är knappast en långsökt tanke, att många har avskräckts från poesi för alltid, för att de tragglat »Hercules arla stod upp« nån gång, utan att förstå ett jota. Eller nåt annat liknande. Det är bra synd det.

Jag kan bara hoppas att undervisningen i skolan numera tar större hänsyn till modern poesi (och då menar jag poesi som har något att säga till den moderna människan, oavsett när den skrevs). Det kommer alltid att finnas ungdomar som hittar fram till Gunnar Ekelöf och ger sig på honom gång på gång tills man får ut nåt av honom (det tog mig många år, men jag förtrollades av hans språk och återkom och återkom). Men, vafan, musiktexter kan också vara poesi. Själv är jag mycket förtjust i Kents låttexter.

Jag menar inte att poesi behöver vara lättsmält. Men inte heller ska den kännas som en träbit i käften.