Marginalanteckning: Ondskans väsen

Läser till och från Ondskans väsen (red. Douglas E. Winter), som samlar ett gäng skräcknoveller av ursprungligen engelskspråkiga författare.

Jag tycker om skräckgenren. I synnerhet den typen av skräck som på alla vis är realistisk, men där en ensam fantastisk parameter har förts in. Som i novellen »Sorgen till mötes« av Clive Barker, som finns med i Ondskans väsen. Berättelsen skildrar rakt upp och ner en kvinnas förberedelser inför moderns begravning. Hon bor därför ensam i moderns hus, skild från sin familj i Hongkong. Och där, i staden som hon en gång kom ifrån, konfronteras hon med en barndomsrädsla. – En gång var kvinnan övertygad om att någon form av varelse höll till i en ravin nära hemmet. Men visst var det bara inbillning?

— Och naturligtvis visar det inte sig ha varit inbillning. Barker för in en fantasm i en för övrigt helt realistisk berättelse: ett monster i en ravin. Och kanske är det därför som det känns så obehagligt att läsa berättelsen. Det övriga i skildringen känns så realistiskt, så varför då inte just detta med monstret också? Berättelsen ger oss verkligheten – där det okända tagit ett steg in från sagan. Och det är effektfullt.