Öhrman har i sin bok intervjuat och låtit en stor mängd människor berätta om hur de kom ut som homo- eller bisexuella, och i ett fall transsexuell. En del av personerna i boken finns representerade med egenhändigt skrivna texter.
Och det är ett brett spektrum av berättelser som läsaren får ta del av. Samtliga är djupt fascinerande. Vissa har valt att skriva mail. Andra skriver brev. Många tar det öga mot öga. Vi har de tragiska berättelserna: kvinnan som försköts av sin mor, när hon berättade att hon var lesbisk. En annan ung kvinna av kurdiskt ursprung, som fruktar för sina föräldrars reaktion, och därför inte kan komma ut. Åter en annan ung kvinna som försöker bota sig genom kristen terapi och bibelstudier. Roger Nordin, känd från radio, beskriver hur han skrev ett mail till sina föräldrar, och fick ett varmt mail tillbaka. Vi har toppdiplomaten Sverker Åström, som höll sin sexualitet hemlig för offentligheten under sin karriär, men som var öppen inför kollegorna, och som av Palme får reaktionen "So what", när Åström kom ut för honom. Och vi har killen vars föräldrar kör honom till akuten, när han berättat att han är bög. Till allmän förnöjelse för sköterskorna.
I boken kommer också en vän till en kille som kommit ut som homosexuell till tals. En grupp föräldrar samtalar om sina erfarenheter. Särskilt charmig är berättelsen om tjejen som via en tidningskrönika kommit ut för sin mormor och morfar. Det visar sig då att mormodern länge anat hur det låg till – och att hon sparat tidningsurklipp om homosexuella i tio år, för att överlämna till barnbarnet: idel positiva urklipp...! Och så har vi mannen i det döda äktenskapet, som kom ut för sin familj, och den frånskilda kvinnan som gjorde samma sak för sina barn. Och Magnus Carlsson medverkar i en varm intervju, där han skildrar hur hans föräldrar befriade honom från ett negativt förhållande högst handgripligen, och hur de med tiden har »gått från ett småstadstänk till total öppenhet« (sid. 169).
Trots den tragik som ryms mellan bokens pärmar, är det ändå en uppmuntrande skrift. De som tagit steget att komma ut verkar ha blivit lyckligare och mer harmoniska människor. De vittnar om hur tyngder fallit från deras bröst, och hur de nu lever ett mer ärligt liv. De få katastrofer som finns i boken är just få. Och även i de fallen: vem vill leva i en familj där man som barn inte accepteras som man är?
Likväl irriterar jag mig på en del föräldrars reaktioner på barnens emancipation som homo- eller bisexuella. De säger att de älskar dem. Ändå. Ständigt detta »ändå«. Som om det ens fanns ett alternativ till att älska dem: som om det fanns på kartan att inte älska dem… Av alla reaktionerna i boken, synes Palmes reaktion på Åströms tillkännagivande vara bland de rakaste och sundaste: »So what?«, åtminstone så länge det gäller vänskaps- och kollegiekretsen. Det är ett intyg på att det spelar inte någon roll till vem attraktionen är riktad: personer av samma könstillhörighet, eller motsatsen.
* * *
Så hur var det för mig? Det är omöjligt att inte bli personligen berörd av Komma ut, om man själv gått igenom en komma ut-process. Nå, min historia är lång. Jag har alltid vetat att jag var annorlunda. Men kristen konservativ religiositet tågade in i mitt liv i fjortonårsåldern, och kväste min förmåga att leva som en öppen homosexuell person. Jag slet mig loss från religiositeten en bit över tjugoårsåldern, och därefter var hindren bortröjda. Jag kom ut för mina föräldrar, för mina närmaste vänner. Och till sist blev jag så helt öppen med vem jag är. Det ångrar jag inte. Det ångrar jag absolut inte. Jag önskar bara att jag kommit ut långt, långt tidigare. Kanske att jag då inte behövt må så djävla dåligt under så lång tid.
Öhrman skriver:
»...en sak är säker, du kommer att må bättre med dig själv när du väl tagit steget ut och berättat. Hur jobbigt det än blir så är det alltid en befrielse och en oerhört stark känsla att vara sann mot sig själv och sin omgivning.« (sid. 241)Så sant som det var sagt.
* * *
Komma ut bör kunna fungera som en motiverande bok för dem som ännu inte tagit steget, och plågar sig med att leva ett liv i garderoben. Komma ut visar på att den person som fortfarande håller till i garderoben med all sannolikhet andas lättare utanför den. – Men också släkt och vänner till personer som nyss kommit ut lär ha stort utbyte av den, och kan genom den säkert få större förståelse för den ofta jobbiga process som det är, att först helt och hållet erkänna för sig själv att man är bög eller flata, och sedan också stå för det utåt.
–––
Komma ut: Berättelser från garderoben, Anders Öhrman, Natur & Kultur 2009. ISBN: 978-91-27-41916-2.
Fan, jag har läst en jättebra bok på precis samma tema, fast på engelska och (tror jag) utan kändisar. Den hette något så banalt som "Coming out gay, coming out lesbian" eller liknande. Får kolla upp exakt titel hemma i bokhyllan.
SvaraRaderaDet var ett antikvariatsfynd förstås. Förmodligen någons gamla kurslitteratur.
Men den var väldigt intressant och underhållande. Och ibland sorglig.
Ah, det får jag definitivt kolla upp. Merci!
SvaraRaderaNu har jag den framför mig.
SvaraRadera"Growing up gay/Growing up lesbian - a literary anthology", editor: Bennett L. Singer (1994).
Det finns säkert en uppsjö sådana här böcker.
Den här är uppdelad i kapitel, ett för varje person. Varje kapitel börjar med en presentation av författaren som sedan beskriver sin komma ut-historia.
märkligt att det ska vara så märkvärdigt 2011
SvaraRaderaFeuerzeug: Stort tack!
SvaraRaderaHennele: Ja, visst är det! Men trots allt, det finns de som inte kommer ut pga ett helt reellt dödshot, i synnerhet om man råkar komma från vissa kulturer. Och jag har själv en bekant, som berättade att hans far sagt åt honom att han skulle bli utkastad från hemmet om han nånsin kom ut som homosexuellt. Så det är märkligt. Men problemet är reellt. Även om det för både min pojkvän och mig gick förhållandevis smärtfritt, just med komma ut-processen.