tisdag 16 november 2010

Vindling om döden

Döden är ultimat. Den döda kroppen lämnar inte utrymme för tvivel – om döden. Tomheten efter någon som nyss var där men inte längre är där lämnar inte utrymme för tvivel om döden.

Så vad gör människan med döden, hur förhåller hon sig till den? — Samma sak som hon gör inför allt som hon uppfattar som det yttersta: Gud, naturen, födelsen, kärleken... Hon skriver poesi. Således alstrar döden poesi. Vare sig det handlar om pittoreska dödsannonsverser eller Stagnelius' dödslängtande »Till förruttnelsen«, Ferlins mildare om fågeln på kvisten och all tröst som den sörjande eller den inför döden oförstående i de vackra orden försöker finna – tal om goda minnen, tal om återseende, tal om frid...

Men den vackraste poesin om döden, är poesin som inte försöker släta över den, utan går den tillmötes på så vis, att den tillåts vara fruktansvärd, svart och ultimat. Men också den stora fridgivaren. Som hos Ekelöfs »Vi är alla i samma natt«, där döden är kyla, likväl som värme.

2 kommentarer:

  1. Döden är oberäknelig, lurar på sitt byte; sliter det i stycken. Ett litet slag är döden mätt, men slår snart till igen. Ingen levande går säker.

    SvaraRadera