»Fotspår i sanden« — en och annan kanske känner igen den förnumstiga kristna uppbyggelsedikten av Mary Stevenson? Den handlar om hur människan, när hon har det fördjävligast och inte ser Gud någonstans, i själva verket blir buren av Gud. Dubbeltänk, sa Orwell.Nåväl, jag ser inte fotspår i sanden. Jag ser fotspår i snön. Förgängliga. Jag ser ett vykort bortglömt i en låda, med en bortglömd avsändare och bortglömd adressat som ett fotspår. En anteckning i marginalen på en bok i ett antikvariat. Några noteringar i en död släktings gästbok. Ett fotografi som fryser det förgångna i en illusion av närvaro, en illusion skapad på papper av idel kemikalier. Det är fotspår.
Jag hoppas lämna många fotspår efter mig.
Jo, nog känner jag till den.
SvaraRaderaJag tycker du skriver fint, om hur du ser fotspår. Och bilden är bra. Storlek 45? :)
Som respons på din avslutande mening, skulle jag vilja säga: Inte mängden spår är av betydelse, utan hur de ser ut. Den som dör ung, kan ha lämnat avgörande fotspår. Avtryckets karaktär är viktigast. I mina ögon lämnar du konstnärliga fotspår, som jag gärna följer.
SvaraRaderaMerci.
SvaraRadera