söndag 10 oktober 2010

Bokrecension: Kärleken är dödens motsats

Kärleken är dödens motsats är en novell skriven av Roberto Saviano.

Kärleken är dödens motsats är inte lång. Drygt femtio sidor som pocket, med ett och ett halvt radavstånd mellan raderna. Men boken bjuder på en mycket finstämd, stilistiskt säker och betraktande berättelse. Berättarjaget berättar om sjuttonåriga Maria, vars blivande make, tjugoettårige Enzo, skadats så svårt som soldat i Afghanistan att han avlider.

Kärleken är dödens motsats är en studie i sorg, sorgen hos en ung kvinna i begrepp att gifta sig, men där bröllopsklänningen tvingas bytas i svart, där inbjudningarna till bröllopsfesten ligger osända i en låda. Den unga kvinnan försöker hålla kvar den unga mannen, rädd att han försvinner från henne, om hon släpper honom ur synfältet, rädd för att inse att han är borta, så rädd att hon inte går på begravningen.

Läsaren kastas in i ett syditalienskt öde, ett öde omgivet av andra öden – där hela släkter och bekantskapskretser sökt sig till uniformerade uppdrag utomlands, för att tjäna sig pengar och för att vinna lite ära och aktning. Kärleken är dödens motsats blir på så vis inte bara en betraktelse kring Marias sorg, utan även kring den syditalienska samtidskulturen.

Jag har inte läst Savianos Gomorra, som gjorde honom till persona non grata i maffiasammanhang, men om den boken är lika klart skriven, om han där lika noga vägt orden, är det en bok jag vill läsa.
– – –
Kärleken är dödens motsats, Roberto Saviano, Brombergs 2008. ISBN: 978-91-7337-236-7.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar