torsdag 29 juli 2010

Ur begravningsritual 1942

I min egenskap av begravningsentreprenör går jag ofta på ett antal kyrkliga begravningar i veckan. De borgerliga begravningarna ökar stadigt och hastigt i antal, men fortfarande är de kyrkliga begravningarna i majoritet. Av naturliga skäl intresserar mig de flesta aspekterna av ämnet begravningar, inte minst de kulturhistoriska. — I min bokhylla står en kyrkohandbok av år 1942, med en något annorlunda ordning än den ordning som brukas i dag. Jag återger några delar avseende begravningar ur densamma här nedan. Märk väl det högtidliga och vackra språkbruket.

I citatet nedan är ord som i originalet är skrivet med hårt mellanslag ersatt med kursiv stil.
»Klockringning bör, om möjligt, inleda och avsluta akten.
Särskild begravningsmusik, vilken alltid bör vara av kyrkligt värdig art, må kunna utföras före begynnelsepsalmen eller efter slutpsalmen. Där så kan ske, är det lämpligt att dämpad orgelmusik utföres, medan samling äger rum.

[...]

Jordfästningsakten begynnes, där så ske kan, med psalmsång.
Prästen säger:
I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn.

Om griftetal hålles, får detta sin plats här.

Prästen fortsätter:
Låtom oss bedja.

[...]

Allsmäktige, barmhärtige och evige Gud, du som för syndens skull har förelagt människan att hon måste dö, du som ock, på det att vi icke till evig tid skulle förbliva i dödens våld, har lagt döden på din enfödde Son, Jesus Kristus, vilken ingen synd hade, och så genom hans död förvandlat vår död, att den icke skall vara oss skadlig.

Vi bedja dig: Vänd nu ditt faderliga ansikte till oss, och giv oss nåd att vi, var för sig, så begå denna begravning, att vi med allvar besinna huru ock våra kroppar, när du behagar hädankalla oss, skola åter varda jord, och märka det granneligen i vårt hjärta att vi i denna världen icke hava någon varaktig stad. Giv oss, barmhärtige Fader, nåd att söka det som evigt är och att alltid så vandra efter din heliga vilja, att vi på den yttersta dagen få uppstå till evigt liv. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

[...]

Prästen säger nu, i det han tre gånger låter mull falla på kistan:

[...]

Av jord är du kommen.
Jord skall du åter varda.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.

[...]

Därefter beder prästen:

Herre Gud Fader i himmelen,
Herre Guds Son, världens Frälsare,
Herre Gud, du Helige Ande,
förbarma dig över oss.
I dödens stund,
på yttersta domen,
hjälp oss, milde Herre Gud.

Prästen säger:

Låtom oss nu höra Skriftens vittnesbörd om dödens allvar och evighetens hopp.

Prästen läser några hithörande bibelord, valda t.ex. bland de nedan anförda.

Vid valet av bibelord, vilka aldrig må vara färre än tre och ej gärna flera än fem, bör prästen taga skälig hänsyn till föreliggande omständigheter.

De valda bibelställena böra vid varje tillfälle giva uttryck åt både tröst och förmaning.

Efter bibelordens uppläsande fortsätter prästen med att läsa någon psalm eller några psalmverser, valda t.ex. bland de nedan anförda.

Där så befinnes lämpligt, må psalmsång här kunna förekomma.

Därefter beder prästen:

Fader vår [etc.]

Slutligen säger prästen:

Herren välsigne oss [etc.]

Jordfästningsakten avslutas, där så ske kan, med psalmsång.

[---]

När gravsättning sker i omedelbart sammanhang med i kyrka eller gravkapell förrättad jordfästning, må prästen vid graven kunna bedja någon lämplig bön [...], eller läsa några för tillfället passande psalmverser [...]«

Språket är uppenbarligen mycket högtidligt och formellt och äger därigenom en för sammanhanget lämplig tyngd. Det ger en rituell språkestetik åt begravningen. Och vad är väl fortfarande så rituellt, som en begravning! Så när jag håller borgerliga begravningar, eftersträvar jag i mitt officiantskap vid dessa tillfällen också ett språkbruk som fungerar i en rituell situation. —

Det är min uppfattning att kyrkan i sina ritualer fjärmar sig från sitt estetiska ritualspråk för att den ska bli vardagligt tillgänglig: alldaglig. Frågar du mig som språkestet är det ett misstag: man banaliserar därmed det högtidliga, man knäcker nacken på det särskilt estetiska i själva språkbruket vid dessa tillfällen; man kan se det i kyrkohandboken, man kan se det i omformuleringar av psalmer; kyrkan gör det kanhända i avsikt att begripliggöra gamla uttryck, men idiotförklarar därmed dem som texterna är avsedda för: varför anpassa sitt språk efter en fjortonårings normala språkliga nivå, när man istället kan förfina fjortonåringens språkliga bredd?

4 kommentarer:

  1. jag gillar också de gamla formuleringarna och blir lite sorgsen när jag sitter igenom en cermoni med den moderniserade språkdräkten som saknar all magi...

    SvaraRadera
  2. Om kvällarna brukar sjunga(för min son):"Jag lyfter ögat mot himmelen" (åh den är så vacker, nästan vemodig) Och jag sjunger den äldre texten. Jag gillar inte moderniserade psalmtexter.

    "Glatt är att prisa och tacka dig..."

    AW

    SvaraRadera
  3. Ja, magin, precis. I kyrkan använder man sig av mängder av liturgi. Och vad är väl liturgi annat än att vädja till människans sinne för skönhet. Varför då inte låta den skönheten komma till uttryck även till språket.

    Jag funderar lite på att analysera och jämföra lite psalmtexter: där är skillnaden ofta extrem tydlig, mellan det gamla, teologiskt gedigna och genomtänkta, och det nya, teologiskt lättviktiga och banala.

    SvaraRadera
  4. Ja, analysera gärna psalmtexter (börja med "Jag lyfter ögat..."); skulle vara mycket intressant att ta del av vad du kommer fram till. Det ursprungliga sptåket är, upplever jag, i regel så mycket rikare, djupare. Modernisering vattnar ur mystiken.

    AW

    SvaraRadera