Bokrecension: Jack Uppskäraren

Jack Uppskäraren: Kriminalfall och legend är skriven av Glenn Lauritz Andersson.

De flesta har nog en bild av Jack the Ripper: slängkappa, londondimma, upper class, och en rejäl kniv. Nå, Andersson gör en stor insats för att göra vår bild av Uppskäraren nyktrare. Han bevisar på ett utmärkt sätt hur mytbildning tagit plats och trängt ut den lilla mängd fakta vi faktiskt har om mördaren, som var aktiv för drygt 120 år sedan.

Vi vet nämligen inte särskilt mycket. Vi vet inte hur många hans offer var. Man spekulerar kring mellan tre och tio offer. En enorm mängd brev inkom till polis och media vid tiden för brotten, och de hävdade att de kom direkt från seriemördaren. Inget av dem innehåller emellertid sådant material att de säkert kan sägas komma från honom. (sid. 14f)

Emellertid är inte Jack Uppskäraren en bok som endast upplyser oss om just Jack Uppskäraren. Den intresserade läsaren hittar nämligen hos författaren en stor insikt i hur det viktorianska London, och i synnerhet det viktorianska Londons slum, tedde sig något decennium före förra sekelskiftet. Brottstatistiken var hög, den ekonomiska situationen för invånarna var mycket besvärande. Prostitution var mycket vanligt. Runt 1888 när morden (i alla fall de de mord som allmänt anses stamma från Jack Uppskäraren) genomfördes, var hela 11 000 av East Ends invånare så fattiga, att de stod helt utan inkomst och utan egen bostad. (sid. 19ff)

För att häva sin fattigdom tog många damer till gatan. Bordeller var olagliga, men polisen synes ha sett mellan fingrarna på prostitution som sådan, om damerna skötte det diskret, och hela tiden rörde på sig. Likväl hade tusentals kvinnor arresterats årligen åren före morden (sid. 26f) Det var bland dessa kvinnor Jack Uppskäraren hittade sina offer.

Jack Uppskäraren hade vid sina mord ett mycket speciellt och mycket rått tillvägagångssätt. Han dödade sina offer genom att skära halsen av dem, ofta så djupt att huvudet nästan lossnade från kroppen. Offren dog hastigt, vilket intygas av att offren inte uppvisar tecken på strid eller motvärn. Sen sprättade han upp buken, tog ut inälvorna och placerade dem utanför kroppen, och emellanåt avlägsnade han organ, som i viss utsträckning tagits med från platsen. Morden var mycket snabbt genomförda, ofta inom några minuters marginal.

Uppskäraren verkar ha varit en synnerligen våghalsig person. Platserna han väljer för attackerna är emellanåt allt annat än dolda; ofta upptäcks de döda bara en mycket kort stund efter att mordet genomförts. Man ska också betänka att det var en stor mängd poliser som patrullerade gatorna dygnet runt, ibland med rundor som bara tog ett femtontal minuter att cirkulera kring. Han kunde alltså när som helst ha blivit upptäckt. Men han blev det inte.

Enstaka vittnesmål finns dock av personer som passerat mordplatserna i nära anknytning till morden. Sällan har de sett mycket. Men en viss Joseph Lawendes vittnesmål menar Andersson kan vara det bästa vi har, som gäller Uppskärarens utseende. (sid. 157) Lawendes och två vänner passerade nära Mitre Square, natten till den 30 september 1888. På Mitre Square skulle snart resterna av den mördade Catherine Eddowes kropp hittas.

Men Lawendes såg Eddowes i livet. Tillsammans med en man. Fem minuter före mordet. — Så vad får vi veta av Lawendes? Jo, mannen var i trettioårsåldern, normalt byggd, ljus i hy och hår, gav ett lite sjabbigt intryck. Han lär även haft en röd halsduk och en skärmmössa. Mannens halsduk gav Lawendes associationer till en sjöman. (sid. 155f)

Det är ungefär det vi får veta om Jack the Ripper. Förutsatt att det nu var han. Polisen stod handfallen, och morden upphör. Förmodligen inträffar även det sista Ripper-mordet år 1888, och därefter – ingenting. Spekulationer om vem mördaren var (såna har knappast saknats), är just spekulationer, enligt Andersson, och kan inte baseras i fakta. Andersson själv verkar mena att vi knappast nånsin kommer att få veta vem tidernas mest berömda seriemördare var. Däremot fördjupas hela tiden kunskapen om Jacks tid och omgivningar: nya foton på personer i det rika persongalleriet kring morden dyker upp, nya brev, anteckningar. Så det är i detaljerna Rippervetaren nu får lägga pussel; den stora frågan får rimligen inget svar. (sid. 282) Det kan nog inte ens FBI:s gärningsmannaprofil ändra på... (jmf sid. 240)

Jack Uppskäraren är en mycket informativ bok. Författaren är alldeles uppenbart både intresserad, fascinerad och djupt kunnig om sitt ämne. Att han inte driver en tes om att han minsann kommit på vem mördaren var är ännu en stor fördel: han påpekar själv att en och annan faller i den fällan — pekar ut en mördare, och anpassar sedan fakta efter sin hypotes... Men nej, Anderssons framställning är kritisk, nykter och sprängfylld med information. En lekman drunknar nästan i det rika persongalleriet, men varenda namn fyller sin funktion.

Har man ens det mest minimala intresse för Jack the Ripper eller det viktorianska London, så är Anderssons bok en investering jag råder till. Men man bör vara medveten om att texten inte drar sig för att i detalj beskriva Uppskärarens hantering av sina offer; boken är också mycket väl illustrerad – både med bilder av misstänkta förövare, platser då och nu, och så givetvis mordoffrens post mortem-bilder.
– – –
Jack Uppskäraren: Kriminalfall och Legend, Glenn Lauritz Andersson, Pocketförlaget 2008. ISBN: 978-91-86067-53-3. Not: Pocketupplagan är försedd med ett appendix med de senaste fynden inom forskningsfältet Jack Uppskäraren, och en intervju med författaren.