Bokrecension: The Day of the Triffids

The Day of the Triffids är skriven av John Wyndham (d. 1969), vars egentliga namn var John Wyndham Parkes Lucas Beynon Harris. The Day of the Triffids gavs först ut 1951.

Berättelsen är en dystopi. Och det är inte bara en katastrof som inträffar, utan tre. För det första strålar vad man antar är meteoriter över jordens himlar, som gör alla som ser dem blinda. För det andra leder alla dessa människors blindhet, till de nyligen framtagna Triffidernas stegvisa frigörelse och spridning. Triffider är en genmanipulerad växt, som förutom att vara köttätande och runt tre meter hög, även har förmåga att dra upp sina rötter och förflytta sig. Och för det tredje sprids en smittsam, dödlig sjukdom bland de blinda. – Detta är vad man som läsare har att förhålla sig till. Svårast att acceptera är givetvis upplägget med enorma, köttätande, vandrande växter. Men om man övervinner sina eventuella svårigheter med detta, så är The Day of the Triffids en underhållande och välskriven bok.

Huvudperson och berättarjag är biologen Bill Masen, som vid tiden för meteoritnedfallen ligger inlagd på sjukhus, och därmed klarar sig från att mista synen. Snart träffar han på en seende ung kvinna, författaren Josella Playton, och de två slår följe med varandra. Och de två råkar ut för en mängd bekymmer i sin kamp för överlevnad. För lika farliga som växterna är andra överlevare, med sina ofta olikartade strategier för att klara sig.

Man kan ana ett Kallt krig som bakgrundsfond i synnerhet i bokens inledande delar. Kan det kanske vara någon form av vapen som föreföll vara stjärnfall, men i själva verket var något annat, och som slog alla dessa människor med blindhet? Kan Sovjet vara inblandat? Och hur är det med amerikanerna? Är hela världen utslagen, eller kommer någon och hjälper till? – Vi vet inte. Vi ser hela skeendet genom Bill Masens perspektiv: det han inte vet, det får vi inte veta; det skänker en upplevelse av närhet till händelserna, och vi slipper ifrån uppstyltade och omständliga förklaringar till vad det egentligen var som hände.

Bill Mason ger intryck av att vara en i grunden vänlig själ, om än med en viss besserwissermentalitet, som främst kommer till uttryck i samtalen med Josella Playton; kanhända anar man något av tidens kvinnosyn i deras dialoger.

The Day of the Triffids har några decennier på nacken, men det lyser inte igenom särskilt starkt i berättelsen som helhet. Det gör att boken inte känns daterad, och på så vis bevarar den en fräschör. Gillar man dystopier och postapokalyptiska berättelser rent generellt, så ger The Day of the Triffids en fin läsupplevelse.
– – –
The Day of the Triffids, John Wyndham, Penguin Books 2000, ISBN: 978-0-141-18541-5.