Bokrecension: All Gall is Divided

All Gall is Divided är skriven av rumänskfödde filosofen E. M. Cioran (d. 1995).

Liksom Nikanor Teratologens Apsefiston är All Gall is Divided en bok väl värd att återkomma till; läsningen var en njutning både stilmässigt och innehållsmässigt. All Gall is Divided delar mer än det aforististiska upplägget och stilkänslan med Apsefiston; både andas också samma nihilism och generella misantropi. Och båda bär ett uppenbart arv från Nietzsche. — Det här är en bok för dem som lämnat de höga idealen bakom sig, tillsammans med religion och politiska strävanden. Det här är en bok för filosofilösa, hemlösa, trötta människor.

Aforistiken är ett särskilt stilmedel som ligger mig varmt om hjärtat. Boken består således av en mängd korta, mycket pregnanta stycken. Ibland en mening långa. Ibland några rader. I sällsynta fall en sida eller mer. – Återigen något som känns igen från Nietzsche. Cioran skriver om sitt eget bruk av aforismen:

»The aphorism is cultivated only by those who have known fear in the midst of words, that fear of collapsing with all the words.« (sid. 7)

Så blir aforismen ett sätt att undkomma den utdragna texten. Cioran gör så en dygd av det koncentrerade:

»Models of style: the swearword, the telegram, the epitaph.« (sid. 8)

I en föga förtäckt kritik av de formella filosoferna och akademikerna utbrister han:

»We cannot sufficiently blame the nineteenth century for having favored that breed of glossators, those reading machines, that deformation of the mind incarnated by the Professor — symbol of a civilization's decline, of the corruption of taste, of the supremacy of labor over whim. [...] All commentary on a work is bad or futile, for whatever is not direct is null.« (sid. 14f.)

Själv en intellektuell, spyr han galla över de intellektuella, och menar att den största skammen för människorasen – är just de intellektuella. (sid. 84)

Cioran är en pessimistisk misantrop, som inte ser någon mening med tillvaron. Han ser själva skapelsen som det första sabotaget. (sid. 96) För honom görs livet möjligt att uthärda, endast genom att veta att självmordet finns tillgängligt: han kan avsluta livet när han vill (sid. 69) Han ser livet som en smaklöshet (sid. 19), och känner ingen stolthet över att vara människa. Glädje kan bara återfinnas i seniliteten; den förutsätter alltså glömska av allt lidande. (sid. 25f) Och den människa som inte har tillräckligt med yttre lidanden, kommer att uppfinna sig lidanden på psykologisk väg genom sin ångest: han skapar illusionen av orsaker till lidande. (sid. 30) Där människan har det bra till det yttre, där förökar sig också psykoserna. (sid. 125)

Det är meningslöst att arbeta efter någon form av ideologi:

»No longer ask me for my program: isn't breathing one?« (sid. 77)

Livet blir mer basalt än högflugna idéer. Att andas. Att leva, om man orkar. Att ge upp tankar på ett personligt öde: för endast så får man smak i livet. (sid. 79) Universum är utan mål, och som »ineffektiva horor« kan vi vara stolta över att inte ha något mål; att ha rätt när vi hävdar att det inte finns något mål. (sid. 81) Man kan ta livet av sig eftersom det inte finns något skäl att leva, men samtidigt, menar Cioran, varför ta livet av sig, när det inte heller finns något skäl att dö? (sid. 87)

De människor som går omkring och hyllar livet oavbrutet är, menar Cioran, knappast friska:

»If someone incessantly drops the word 'life,' you know he's a sick man.« (sid. 45)

Tvärtom är den person som hindrar mänsklighetens framåtskridande dess välgörare. (sid. 65)

Depressionen är alltid en möjlighet: för vissa kommer den på en sekund, för andra tar den en livstid att utveckla (sid. 45); och melankoli kan aldrig tillfredsställas, om den väl en gång väckts. (sid. 51)

I Ciorans värld finns givetvis ingen Gud. Han ser kyrkan som en plats för de odugliga. (sid. 64) Sedan påvarna blev respektabla, i jämförelse med sina medeltida likars världslighet, har de också mist all förmåga att injaga fruktan i sina undersåtar: de har på så vis blivit impotenta (sid. 60). Och i och med att det inte finns någon Gud – så återstår ett stort intet (sid. 74). — Men för att man gjort sig av med Gud, innebär det inte att man ska ersätta gudomlighetens plats med sin egen person. Varför ta bort Gud, om man bara ersätter »ett lik för ett annat«? (sid. 82)

Och vad gäller Guds egenskap av tröst i bedrövelsen, menar Cioran att en cigarett ger mer hjälp en evangelierna... (sid. 93) Han har inget bruk av kristendomen, och har avvant sig densamma:

»How many years now that I've been dechristianizing myself as far as the eye can see!« (sid. 103)

Nå, om Ciorans All Gall is Divided kunde man skrivit en magisteruppsats. Det är inte målet med den här texten. Men det är sällan som jag fängslas så av en text, som jag gjorde när jag nu läste denna rakryggade, nyktra, oblinkande framställning. Det är absolut ingen munter läsning. Många skulle nog kalla den fruktansvärd, iskall, hemsk. Och kanske är den också det. Men det är ovidkommande. Man ska läsa den, och undersöka huruvida den stämmer med ens egna erfarenheter av livet. Ibland upplever jag Cioran som väl livsförnekande (han förnekar ju livet totalt, jag gör det inte i den utsträckningen, utan nöjer mig med en mer mjukare hållen allmän misantropisk nihilsm); men så är texten inte tänkt att vara ljum; den är drabbande. Precis som Nietzsches böcker är just drabbande. Och det är väl knappast ingen tillfällighet, att Cioran var en van Nietzscheläsare och drabbar läsaren med samma kraft som sin tyske inspiratör (om nu ordet tillåts).

Avslutningsvis, ytterligare ett citat från Cioran, där han återigen drar sig bort från människolivet:

»How I'd like to be a plant, even if I had to keep vigil over a piece of shit!« (sid. 145)

– – –
All Gall is Divided, E. M. Cioran, Arcade Publishing, Inc. 1999. ISBN: 1-55970-471-3.