Sartre

Läser Sartre. Han kunde skriva, han.

Jag har aldrig riktigt tagit tag Sartrelitteraturen. Jag har försökt mig på Äcklet två gånger, men kommit av mig. Nu läser jag Orden, som är en sorts självbiografisk barndomsskildring. —

Sartre skriver om de döda författarna:

»I mina ögon var de inte döda, det vill säga inte fullständigt döda; de hade förvandlats till böcker.«

Och vidare, om kärleken till böckerna:

»Man lät mig husera i biblioteket och jag gick till storms på den mänskliga visdomen. Det var denna upplevelse som har gjort mig till den jag är. [...] Man skulle förgäves få söka en bondebarndoms yviga minnen och milda galenskap hos mig. Jag har aldrig krafsat i jorden eller plundrat fågelbon eller samlat växter eller kastat sten på sparvarna. Mina böcker var mina fåglar och mina bon, mina husdjur, stallar och fält; biblioteket var världen i en spegel; den hade dess oändliga täthet, omväxling och oberäknelighet.«

Recension inom kort, hoppas jag.