En begynnelse

Någon gång i högstadiet fick jag en bok av en lärare. Boken hette Kärlek och Uppror: 210 dikter för unga människor. I någon mån blev den boken en begynnelse för mitt intresse för poesi. Jag älskar poesi. Och med det menar jag poesi som säger mig någonting – that says something to me about my life, för att parafrasera Morrissey.

Jag kom att tänka på den boken när jag var ute och gick med hunden. Originalet har jag tappat bort, men jag har en annan kopia nu. Och jag kom att tänka på att det stod något i förordet som grep mig då. Jag läser det igen och det griper mig fortfarande, och det ringar in mitt förhållande till texter fortfarande, och fungerar som någon sorts texthanteringsideal för mig.

Där skriver Siv Widerberg så här:

»Kanske hittar du något som passar just för dej, några ord att spara, gömma, suga på, lägga under kudden, läsa för din bästa vän eller älskade.
Läs gärna med stor respekt, men ta det inte för respektfullt.
Bläddra.
Hoppa över.
Lägg undan.
Ta fram igen.
Ta en siffra ur luften och slå upp just den sidan.
Skriv små stjärnor eller utropstecken i kanterna.
Stryk under.
Stryk över.
Skriv JA! eller NEEEEEJJJ!
Eller riv ut ett blad och sätt upp det ovanför sängen.
Eller... lägg boken åt sidan och skriv en egen dikt!
Allt är tillåtet – till och med att vara lite pinsam och töntig.«

Kärlek och uppror: 210 dikter för unga människor skulle behöva en uppföljare. 210 dikter för människor mitt i livet. Eller nåt sånt. Eller nåt mer neutralt. 210 dikter av alla slag. Tillgängliga, ovanliga, vanliga. Och inte till två tredjedelar fylld av 1700- och 1800-talspoesi.

Vi behöver poesi. Vi behöver poesi som säger något till oss om våra liv.