Lite från Maldorors sånger

– Jag läser emellanåt den utomordentligt märkliga texten »Maldorors sånger«, av Comte de Lautréamont (Isidore Ducasse), skriven 1869. Hela texten är prosapoesi i längre och kortare stycken, ofta med en svidande misantropi och ett hårt gudsförakt. – Så några rader ur den andra sången:

»När jag inte fann vad jag sökte höjde jag mina förfärade ögonlock högre, och ännu högre, tills jag fick syn på en tron av mänskliga exkrementer och guld, på vilken — med idiotisk stolthet, och svept i smutsiga sjukhuslakan — han satt som kallar sig själv för Skaparen! I sin hand höll han ett liks ruttnande torso och han förde den, i tur och ordning, från ögonen till näsan och från näsan till munnen: när den väl hamnat i hans mun kan man gissa vad han gjorde med den. Hans fötter var nedstuckna i en väldig pöl av kokande blod, där två eller tre vaksamma huvuden ibland stack upp över ytan som binnikemaskar i ett fyllt nattkärl, men bara för att pilsnabbt dyka ner igen: en välriktad spark på näsbenet var den välbekanta belöningen för regelbrottet som orsakades av behovet att andas i ett annat element — för när allt kommer omkring var de här människorna ju inga fiskar!« (sid. 93)

(Maldoror: Samlade verk, övers. Elias Wraak, Alastor Press 2008.)