onsdag 20 januari 2010

Bokrecension: Färjesång

Så har jag till sist läst igenom antikvariatsfyndet Färjesång, Gunnar Ekelöfs diktsamling i de sex avdelningarna Färjesång, Tag och skriv, Variationer, Exempel, Etyder och Fuga.

Ekelöf förtjänar att läsas långsamt. Jag märker att jag flera gånger stannar upp, läser om, försöker att förstå. För det är inte alltid lätt att förstå Ekelöf. Som jag skrev i inlägget nedan, så är Ekelöf bland de främsta av de främsta poeterna; oefterliknelig. »Ordkonstnär« är en kliché, men lämpligare ord är svårt att finna. Kanske får man lov att använda det ordet om Ekelöf ändå.

Dikterna är koncisa, mycket knappa, mycket fulla av innehåll och associationer. Få har väl förmåga att snappa upp alla dessa referenser till den klassiska bildning som Ekelöf var så hemma i. Jag gör det hursomhelst inte. Jag får tillgodogöra mig vad jag kan, helt enkelt.

Några av mina favoritdikter finns med i samlingen. »Du säger 'jag' och 'det gäller mig'« är en av dessa, där Ekelöf gör upp med jagbegreppet, upplöser det och konstaterar att »I verklighet är du ingen«, och för dig finns ingen frälsning, även om det är din önskan. »Jag tror på den ensamma människan« finns också med, en dikt som blir en hymn till den starka enskilda personen, som inser att hon är kreatur, liksom andra är kreatur, och att man genom insikten om detta även verkar kunna nå gemenskap. Den vackra »I den unga sjudande huvudstaden«, som jag citerar ur nedan, står nostalgin över det som varit, men förfallit i centrum: en räls som rostar och tas tillbaka av naturen, som får vara i fred och kan vara lycklig över det. »En värld är varje människa« behandlar återigen jagbegreppet, där individen verkar bestå av mängder av »varelser«, som alla kämpar under jagets ok; också den dikten tillhör numera mina favoriter.

Ekelöfs dikter är andaktslitteratur. Den måste få ta tid att läsa, man måste få lov att läsa den högt ibland, och låta orden ta plats. Ekelöfs dikter är svåra, men givande. Texterna är snillrikt uppbyggda, men härligt befriade från diktens främsta hämsko: rimmet. Ekelöfs dikter är texter att återkomma till, gång på gång på gång.
– – –
Färjesång, Gunnar Ekelöf, Bonniers 1961.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar