Skrivandet som terapi

För mig fungerar skrivandet som terapi, en slags mental avlastning. Jag tar det jag släpar på inom mig, och portionerar ut det i längre eller kortare stycken på papper. I bläck går det att se det. I bläck går det att konkretisera det, och vid behov kan jag börja att resonera mig fram till lösningar, genom att skriva, skriva, skriva. –

Eftersom jag arbetar med död och sorg, skickades jag i väg på en kurs i krishantering hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (f.d. Räddningsverket). Kursen handlade inte endast om hur vi lämpligen hanterar människor i chock och sorg, utan även hur vi hanterar oss själva. — När de efterlevande påbörjar sitt arbete med att hantera en närståendes död, fortsätter begravningsentreprenören med nästa dödsfall, och sedan nästa, och sedan nästa. Det är svårt att vara helt oberörd kring det som är min profession. — Jag finner god nytta i att använda en teknik som de nämnde på kursen. Att skriva av sig. Det är en teknik jag använt mig av i många år. Det hjälper.

På något sätt, och jag vet inte hur det fungerar, blir det som att man tar det man vill hantera ut ur sig själv, och överlämnar det åt anteckningsboken; det har blivit konkret där, och har funnit en ny plats att finnas på. Fortfarande finns det i mig som har erfarit det, men det finns också delgivet, luftat, beskrivet. Behandlat. Det blir lite som en session i psykoterapi: att prata, prata, prata, för att nå fram till något. Men nu istället: att skriva, skriva, skriva. Utan krav på att behöva visa det för någon annan, utan krav på publicering.