Bokrecension: Nu måste jag sluta

Nu måste jag sluta: Avskedsbrev är sammanställd av Udo Grashoff.

Boken består av femtio tyska självmordsbrev. Samtliga är kommenterade av Grashoff, som ger – i mån av tillgång till uppgifter – en bakgrund till självmordet i fråga och vad som hände sen.

Det är intressant, i den mån det visar att de som står inför döden, vissa så nära att de redan intagit de medel som ska döda dem, att de inte på något sätt förefaller besitta någon sorts särskild insikt om livet. Vissa är pratiga och pratar vitt och brett om stora frågor, visst, men är dock förvirrade. Andra är torra och beskriver enkelt vad som ska göras med kvarlåtenskapen. Det finns kärleksförklaringar och anklagelser. Men också i döden verkar de vara de som de var i livet: inte förklarade eller upplysta på något sätt. Och vad annat hade varit att vänta?

I Nu måste jag sluta ryms också ett rymligt förord av Grashoff, som forskar just om självmord. Förordet är i själva verket bland det mest intressanta i hela boken. Moralism är befriande frånvarande, även om Grashoff beskriver samhällets och i synnerhet kyrkans nedlåtande syn på den suicida akten.

"Medicinska förklaringar kan vara giltiga i många fall, men alla människor som tar livet av sig är inte sjuka. Det är inget syndrom, ingen oundviklig nödvändighet, som leder fram till självmord. Det har t.ex. publicisten och författaren Jean Améry många gånger visat på: självmordet är ett mänskligt privilegium, en möjlighet som står varje människa tilll buds." (sid. 5)

Detta sagt utan att banalisera konsekvenserna av ett självmord, vad det innebär för de omkringstående. Men författaren uttalar ingen dom över dem som väljer att så avsluta sitt liv. Dock ska man vara medveten om att många självmordsförsök inte är så mycket ett försök att ända sitt liv, utan att påkalla uppmärksamhet på sin situation. Grashoff skriver att så många som 80 procent av dem lyckas rädda efter ett självmordsförsök är positiva till att ha blivit räddade och försöker inte ta sitt liv igen (sid. 14).

Sist i boken finns också ett efterord av Thomas Anderberg, docent i praktisk filosofi och författare, där ett svenskt fall beskrivs. Anderberg skriver också fundersamt om bokens ämne, och skriver i slutet av sin text några rader med ett livsbejakande budskap som är värt att upprepa:

"Och, än väsentligare, att vara beredd att ifrågasätta sin egen tolkning. Visst, bör man säga sig, det här är ett elände, en skam och kanske en obotlig olycka. Men är den verkligen värd att dö för? Är den kanske trots allt värd att bära med sig, som ett tungt bagage, medan vi vandrar vidare, nu när vi ändå bara fick ett liv att spela med?" (sid. 177)

Om man nu är intresserad av döden som fenomen är detta ytterligare en bok att studera. Det är så klart ingen munter läsning, men intressant.