Bokrecension: Blindheten

Blindheten är skriven av José Saramago.

Fastnade för Blindheten via ett inlägg hos Avantgardet i vintras. Men det har dröjt ett tag innan jag tog tag i den. Och trots att boken bara omfattar drygt 260 sidor tog den lång tid att läsa. För det här är en mycket kompakt text i all sin ordrikedom. Litterär ordrikedom brukar ju inte vara nåt som tilltalar mig, men det fungerar med briljans i Saramagos bok.

Handlingen är, i stora drag, denna: mänskligheten blir under loppet av några dagar eller möjligtvis någon vecka, blind. Till en början interneras de blinda, eftersom man vill undvika att vad man uppfattar som en möjlig smitta förs vidare. Dock till ingen nytta. Efter ett tag fallerar interneringarna och de blinda förs ut i en värld där seendet gått förlorat.

Ingen av huvudpersonerna förekommer med namn, utan syftas ofta på genom sina egenskaper, yrken eller liknande: läkaren, den förste blinde, den förste blindes fru, den estrabiske lille pojken, biltjuven, apotekaren och så vidare. Och huvudperson är inte minst den enda som förblir seende boken igenom: läkarinnan. Med hjälp av henne klarar en grupp av att fungera i en värld av blindhet.

Saramagos bok tvingar mig till omläsningar. Dialogerna skrivs på ett utmärkt, men inte alltid självklart, sätt. Ny person som talar kan markeras med stor bokstav efter ett kommatecken:

"Vem är det, vill ni något, frågade mannen som dök upp, han verkade allvarlig, bildad, det torde vara en person man kan tala med. Jag bodde här, sade den förste blinde, Aha, svarade den andre, så frågade han, Har ni någon med er, Ja, min fru och en väninna till oss, Hur kan jag veta att den här lägenheten var er, Det är lätt, sade den förste blindes fru, jag kan tala om för er allt vad som finns därinne." (sid. 233)

Fördelen med det här sättet att skriva blir att dialogen hålls mycket sammanhållen. Och jag menar att det fungerar i berättelsen. Saramago är en utomordenligt skicklig författare, och hans stilsäkerhet bidrar säkert till effekten han skapar när han väljer att skriva så som han gör.

Nå, civilisationens hastiga förfall och undergång. Ämnet lockar mig, jag återkommer till det. Strukturer faller samman och människorna återvänder till sina väsen, oförställda. Människan blir till det sociala djur hon är. Saramago visar oss hur en form av apokalyps skulle kunna se ut. En värld där det självklara inte längre är tillgängligt. Där det ytliga inte längre existerar, och allt är en fråga om tillgivenhet, begär, näring, behov. Människan såsom hon är.

Saramagos bok är utmärkt och originell. Stilkänslan är utsökt. Nu vill jag gärna läsa Dödens nycker, också den av Saramago, omgående!