Bokrecension: Döden i Rom

Döden i Rom: En annorlunda guide till den eviga staden är skriven av Maud Webster.

Maud Webster är historiker. Och det här är en historiebok med ett särskilt tema: döden i Rom från antiken till våra dagar. För någon med ett intresse av döden som historiskt fenomen är det här en guldgruva. Boken är fylld av intressanta fakta och skildringar av hur man förhållit sig till döden i den aktuella staden. Man får ingående presentationer av hur en kejsarbegravning gick till, hur man preparerade de höga bålen som kropparna brändes på, hur man i processionen kunde bära masker av tidigare avlidna släktingar, så att de på så vis fick en symbolisk närvaro (den sedan var fullkomligt okänd för mig). Läsaren förs från dessa första tider med deras monument till nutiden via en dödsbesatt medeltid, då man styckade helgonkroppar och höll multipla begravningsceremonier, byggde kapell dekorerade med mängder av benknotor. Vi får veta var avrättade brottslingars kroppsdelar sattes upp, hur man kunde få det nesliga ödet att slängas i Tibern efter sin död, hur gravmonument kunde se ut på insidan. Om man liksom jag inte kände till det, får man veta att korset på toppen av Peterskyrkan, världens största kyrka, innehåller reliker från helgon. Liksom även toppen av den egyptiska obelisken på gården utanför.

Webster skildrar också hur begravningsskicket ser ut i Rom i dag, hur det hör till ovanligheterna att man kremeras eller jordbegravs (och jordbegravs man där i dag grävs man tydligen i de flesta fall upp efter tio år varefter kroppen får ett nytt vilorum). Istället muras man vanligtvis mer eller mindre in i våningsgravar – "tumulazione". 60,7 procent av alla romare valde detta gravskick år 2000, enligt Webster (sid. 239). Där får man vara trettio år i taget, innan man får förnya överenskommelsen om viloplatsen. Annars kan kvarlevorna flyttas över till ett ossiarium, alltså en plats för förvaring av ben.

Boken är rikt illustrerad med fotografier och kartor. Många av fotona är tagna av författaren själv. Som författaren själv framhåller är det nåt särskilt med döden. En särskild känsla uppkommer lätt vid åsynen av symboler för livets slut. Jag tror inte att man egentligen är särskilt morbid för att intressera sig av att besöka platser som de boken beskriver. Snarare är det något allmänmänskligt i att söka sig till gravar och platser med stark anknytning till döden: om inte annat blir man starkt påmind om att – jo, jag lever.

Webster skriver:

"I en historia om döden framstår Rom som en minnenas stad par excellence, därför att så mycket av det vi stiftat bekantskap med finns kvar på olika sätt än i dag. De mest påtagliga minnena utgörs av själva gravarna, var sig de är mausoleer från antiken, katakomber från den första kristna tiden, barocka gravsättningar i kyrkor eller moderna gravparker. Reliker, memento mori och soldatplaketter tillhör också stadens konkreta och synliga dödsminnen." (sid. 245)

Döden i Rom är nog en utmärkt guidebok för den som tänker sig en resa till Rom och vill besöka några eller åtskilliga platser men anknytning till den mänskliga döden under en tidsperiod om två årtusenden. Och även andra, med ett intresse för Rom, dödens historia eller helt enkelt allmän historia, hittar mycket, mycket av intresse i Websters bok.