Bokrecension: En kortfattad historik över nästan allting

En kortfattad historik över nästan allting är skriven av Bill Bryson.

Det här är en riktigt bra bok. Den kaxiga titeln harmoniserar väl med stilnivån på språket texten igenom. Bryson gör en bedrift att tala om, när han lyckas skriva ner en översikt över mer eller mindre hela naturvetenskapens historia – på ett sätt som är inbjudande, lustigt och flytande. Texten är genomdränkt av fotnoter, så det är fullt möjligt att undersöka författarens källor till sina framställningar. Och fotnoterna är placerade som slutnoter och tynger inte texten märkbart, utan är bara en förtjänst.

Bryson tar läsaren med på en odyssé av namn, socialt missanpassade akademiker men lysande snillen, engelska excentriker, enkla människor med brinnande intressen. Boken spänner över vida vidder: universums historia med Big Bang som ett möjligt ursprung, jordens historia och solsystemets övriga historia, oceanernas historia, kontinentaldrift. Vi får lära oss om atomer, protoner, kvarkar, molekyler, celler, DNA, bakterier, virus, atmosfären, evolutionen och därmed inte minst människosläktets uppkomst och utveckling. Detta är en bok som försöker beskriva hur det blev som det är. I den mån vetenskapen anar svaren. Författaren berättar på ett sätt som gör att det känns som att man oftast förstår. Det blir enkelt och begripligt utan banalisering.

Boken är full av svindlande siffror: eoner sveper förbi på några sidor. Dinosaurier, Newton och Einstein får finna sig i att rymmas mellan samma pocketpärmar. Och detta i all ödmjukhet. Ett citat av Bryson kan illustrera den tillbörliga försiktighet man kan känna inför ämnenas omfattning:

"Summan av allt detta är att vi lever i ett universum vars ålder vi inte riktigt kan beräkna, vars omgivande stjärnor vi inte med säkerhet vet hur långt de är ifrån oss eller varandra, och vars materia vi inte kan identifiera men som fungerar i enlighet med naturlagar vilkas egenskaper vi inte förstår på djupet." (sid. 162)

Boken ger också en känsla av så lite vi ändå vet. Bryson beskriver hur människan bara en enda gång varit nere i det djupaste djupet i världshaven, Marianergraven. 1960 sjönk de under fyra timmar ner till 10 918 meters djup. De blev kvar där i tjugo minuter. Sen dess har människan aldrig återvänt. Vi vet inte mycket om våra hav. "Vi har bättre kartor över Mars än över våra egna havsbottnar" (sid. 251), skriver Bryson. Så det finns så mycket, mycket kvar att utforska. Bryson intervjuar paleontologen Richard Fortey:

"Enormt stora delar av världen är fortfarande inte undersökta.'
'Vad gäller trilobiter?'
'Nej, vad gäller allting.'" (sid. 290)

Boken ger ändå hopp. Människan samlar vetande till vetande. Utvecklingen går framåt och kunskapen förmeras. Steg för steg. Skogsglänta för skogsglänta, gen för gen, stjärna för stjärna.