Boken består, precis som titeln föreslår, av en mängd korta och något längre än korta texter i olika ämnen, som författaren publicerat i olika media tidigare. Språket är abstrakt och akademiskt. Meningarna är långa och blir otympliga att läsa. Men det är absolut inte fråga om en slarvig språkhantering. Lintons språkhantering ligger bara på en överambitiös nivå.
Störst behållning hade jag av essän "Dödens mening", som är skarpt antireligiös. Linton kritiserar där vad han uppfattar som en kristen andlighet i landets kulturetablissemang. Författaren förklarar att han menar att även humanismen i grunden är består i en kristen mentalitet. Med avstamp i Michel Onfrays Handbok för ateister diskuterar han sedan hur även moderna ateister så snart det blir fråga om moraliska ställningstaganden baserar denna etik på judisk-kristet tankegods.
Frågan om kristendomens relevans avfärdar Linton som redan avklarad, men skriver med anledning av Onfray:
"Jag håller förvisso med om att det inte finns nåt som helst skäl att ta en präst på större allvar än en astrolog, och visst störs man av hur den ene, utan några som helst skäl, respekteras i samhället medan den andre förlöjligas. Men det är en för lätt vunnen diskussion. Dessutom uttjatad." (sid. 110)Linton önskar dock att Onfray ytterligare utrett frågan om en icke-kristen etik,
"den radikala världslighet som blir kvar i ett samhälle där människor orkar acceptera döden i stället för att jag bort den med sagor..." (sid. 111)Överlag är Lintons bok gränsöverskridande gentemot den värld som nyss var. Han tar ofta hjälp av feminism och queerteori, ifrågasätter nyliberalism och globalisering, stöder de svaga i samhället, kritiserar de starka. Så vad uppfattningar Linton än har, så är de inte konservativa.
Boken kan säkert ge lite idéer. En del fast faktamaterial finns i den. Jag hade hellre sett artiklar som var än mer konkreta, och mindre abstrakt teoretiserande på invant postmodernt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar