En längre tid har jag läst mycket beat-poesi. Det ohämmade skrivandet, det direkta skrivandet tyckte jag var nåt bra. Men efter att ha läst mer och mer av det slaget har jag tröttnat. Deras poesi makes no sense. Oftast. Det är fraser efter varandra. Men Charles Bukowski – outsider även bland beatniksen – gillar jag skarpt. Poesin han skrev är direkt och rak och ohämmad, och i den finns skrivarglädje. Och dessutom är den begriplig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar