Bokrecension: Om livets korthet och andra skrifter | Seneca d.y.

Seneca d.y.

Om livets korthet och andra skrifter är skriven av Lucius Annaeus Seneca (omkr. 4 f.vt. – 65 e.v.t.). Texterna är översatta av latinprofessorn Magnus Wistrand. Jag har läst en upplaga från 2019.

* * *

Seneca d.y. är nog den mest kända romerska företrädaren för den stoiska filosofin. Åtminstone utifrån det perspektivet att vi från honom har kvar de ojämförligt mest omfattande texterna. 

Några av dessa texter har översatts av Magnus Wistrand och getts ut i Om livets korthet och andra skrifter, nämligen ”Till Paulinus om livets korthet”, ”Till Gallio om det lyckliga livet”, ”Till Serenus om den vises ståndaktighet” och så ”Trösteskrift till min mor Helvia”. Till detta kommer en informativ inledning med både biografiska och textkritiska uppgifter.

Den stoiska filosofin var mycket utbredd i antiken, både i Grekland – där den har sitt ursprung – och i Rom. 

En grundläggande tanke är att det enda egentligt goda i tillvaron är dygden. Redan här stöter vi på eventuella stötestenar. Dygd ska nämligen inte förstås som det 17-åriga brittiska flickor förväntades inneha under 1800-talet, utan hör, som Wistrand påpekar, mer ihop med ordets etymologiska släkting ”duglighet”. I engelska sammanhang tolkas ibland begreppet med ordet ”excellence”. 

Dygden, latinets virtus och grekiskans ἀρετή, handlar alltså om att sträva mot och försöka uppnå människans förnämsta egenskaper, såsom vishet, tapperhet, rättvisa och självbehärskning. Allt annat än detta, menar stoikern, är indifferent eller direkt skadligt. Det inbegriper hälsa, rikedom, lycka och så vidare. Den som vinner dygden och därmed uppnår vishet får emellertid som konsekvens av detta värn och vapen mot de saker som ödet slänger i ens väg. 

Stoikern skulle mena att den som följer filosofin på intet vis besparas angrepp från de yttre tingen, men den vise skulle ha lärt sig att hantera sådana slag, utmaningar och även framgångar. Den vise skulle uppnå sinnesro och oberördhet, vilket är den förnämsta konsekvensen av att ha blivit en vis person. 

Det leder tanken fel att här tala i termer om synd och goda gärningar. 

Den som inte är söker visheten riskerar inte att dra på sig straff från gudarna eller fördömelse efter döden. Men han vandrar genom livet blind och som en slav under ödet, inte insiktsfullt och med en beredskap som gör honom oberörd av ödet. En sådan person kan vara rik eller fattig, frisk eller sjuk och ändå förbli i ett tillstånd av sinnesro. För, som Seneca skriver: ”vad kan vara över den som står över ödet?” och ”[d]et enda som skänker oss frihet är likgiltighet inför ödet...”. 

Med detta sagt förnekar emellertid inte Seneca att vissa egentligen indifferenta ting dock kan göra livet enklare och mer behagligt. Sådana ting är inte och får inte vara avgörande för dygdens kultivering och en vis livsföring.

* * *

Det är utifrån stoiska grundföresatser som Seneca i sina skrifter försöker leda sina adressater fram mot visheten. Han är noga med att påpeka att han själv inte nått fram. Han, liksom de allra flesta andra, är inte vid målet, men försöker röra sig i riktning mot det. Seneca skriver: 

”Kräv alltså av mig, inte att jag skall vara jämbördig med de bästa, utan bättre än de dåliga: för mig räcker det att varje dag ta bort något av mina fel och att gräla på mina misstag.” 

Han skriver också: ”när jag kritiserar brister är det framför allt mina egna jag kritiserar: när jag blir kapabel till det skall jag leva som jag bör.”

* * *

Seneca varnar för att sätta sig i begärens malström. Ett begär kan nämligen aldrig mättas: ”för de önskningar som gått i uppfyllelse måste man göra sig nya.” Man kan nog säga, att den vise mannen jagar inte efter nytt och annat, utan nöjer sig med det som är. Han uppnår ἀπάθεια, oberördhet inför lidelser.

Inte heller rättar sig den vise mannen efter andras tyckanden: den vise mannen följer inte vad folk säger, utan sitt förnuft. Det är förnuftet som ska styra den vises liv, inte åsikter andra skänker en av vare sig gillande eller tadlande art. Inte minst ska man se upp för majoritetsuppfattningar:

”Alltså bör vi fråga oss vad som är bäst att göra, inte vad som är vanligast, och vad som kan ge oss tillgång till evig lycka, inte vad som funnit gillande hos folk i allmänhet, som är de som sämst förstår sig på sanningen.”

Den visa personen följer naturen, detta stoiska ledord, som är allt annat än enkelt att begripa sig på. Det synes handla om att anpassa sig till det som är naturgivet och inte gå emot sin egen natur och de förutsättningar naturen skänkt oss. Att leva i enlighet med naturen, menar Seneca, blir synonymt att leva lyckligt. 

Det beständiga hos människan är det som är inre i henne, den dygd som hon kultiverat. Allt annat är flyktigt, såväl människor i ens närhet, ägodelar, och hälsa. Den visa människan hämtar sin glädje ur den egna källan, och placerar dem inte i det yttre. På så vis gäller enligt Seneca att ”var och en kan göra sig själv lycklig.” 

* * *

Det är uppmuntrande att läsa Seneca. Det är tröstande också. För egen del är jag fascinerad av den stoiska levnadskonsten, även om jag inte i egentlig mening är anhängare av den. Jag menar dock att det finns avgjort mycket värdefullt i stoikernas filosofi. 

Visst finns det mycket som stöter mig för pannan: det i grunden radikala oberoendet av yttre ting, inklusive människor som står en nära, är svårt att acceptera. Jag har svårt att se hur man kan vara en mänsklig och social varelse och äga en övertygelse om sitt oberoende av andra människor i den utsträckning som stoikerna menar att den vise gör. Och tudelningen av själ och kropp, såsom den finns hos Seneca, gör att man enklare kan åtminstone teoretiskt kan göra sig oavhängig sin kropps lidanden. När man knappast kan komma ifrån övertygelsen om att jag är min kropp och inget mer än min kropp blir det mer komplicerat. 

Detta och sådant oaktat förblir värdet stort av att studera stoikerna, och bland dem Seneca. Vi lär oss att se förnuftigt på världen omkring oss, och att sätta fenomen i yttervärlden i perspektiv, vilket nog kan medverka till att uppnå sinnesro. En sänkning av ångestnivån kan nog märkas hos den som verkligen förmår hålla ödets slag för indifferenta, inklusive andras tyckanden och göranden och inklusive den egna döden.
– – –

Seneca, Om livets korthet och andra skrifter. Övers. Magnus Wistrand. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB, 2019. 194 sidor.

Bokrecension: Z | Vassilis Vassilikos

Z är skriven av Vassilis Vassilikos (1933–2023). Boken utkom på grekiska första gången 1967. Jag har läst verket i svensk översättning av Kerstin Tovi, i en upplaga från 1970.

* * *

Grigoris Lambrakis var en grekisk medicinare, fredsaktivist och parlamentsledamot som mördades i Tessaloniki år 1963. Mordgärningen visade sig ha kopplingar till högerextremistiska dignitärer inom polis- och militärväsendet. Skandalen ledde till sist till dåvarande premiärministerns fall. Men när juntan tog över 1967 försökte man tysta ner allt som hade med Lambrakis att göra.

Det är om denne Lambrakis som Vassilis Vassilikos dokumentärroman handlar. Boken förbjuds samma år som juntans maktövertagande. 

Vassilikos har i stor utsträckning ändrat namnen på de inblandade, och Lambrakis själv kallas uteslutande ”Z”, som står för första bokstaven i ”ζει”, grekiska för ”han lever”, vilket blev ett slagord efter Lambrakis död. 

Jag är alls inte tillräckligt insatt i händelsen för att kunna bedöma hur nära romanen ligger de historiska händelserna, utan får läsa den som litteratur med verklighetsbakgrund.

Den som känner till det moderna Greklands historia är nog bekant med de enorma spänningar som funnits i landet mellan vänster och höger. Z framstår som en omtyckt ledare för fredssaken och blir av sina fiender kallad kommunist.

Z blir obekväm för nationalistiska krafter och en konspiration mot honom orkestreras, som leder till att två ljusskygga existenser fungerar som verktyg för att röja honom i vägen — genom att köra över honom med en motordriven trehjulig transportcykel i samband med att någon slår Z i huvudet. Z dör några dagar senare av sina huvudskador. 

Konspirationen kan följas in i gendarmeriet, men hur långt upp i samhällshierarkin beslutet ursprungligen att skada eller röja Z ur vägen togs får vi inte veta.

Vassilikos har ingen huvudperson i sin roman. I stället använder han sig av en mängd olika perspektiv, där vi som läsare får följa både gärningsmän och de som försöker bringa klarhet i vad som hänt, såsom reportern och som utredaren. 

Ytterligare perspektiv läggs till de andra genom de samtal olika personer har, i brev eller på annat vis, med den döde Z. Dessa partier av boken, vari Z alltmer antar symbolisk gestalt och blir förstorad efter sin död och i någon mån förlorar sina mer mänskliga sidor kan stundom framstå som ganska tröttande att läsa. Detta gäller också det långa avsnitt där Z:s själ i luften följer den döda kroppens resa till begravningen.

* * *

Romanen Z är inte lättflytande läsning. Men det är intressant läsning, särskilt om man vill få en inblick i och känsla av Greklands politiska landskap såsom det såg ut i början av 1960-talet, då fortfarande gamla motståndsmän av olika falanger och nazimedhjälpare från andra världskriget fanns kvar på scenen. 

Det kanske är en cynisk inställning, men vi påminns genom Z om hur sanningen är något som de med makt och vilja att göra så åter och återigen böjer till den form som de önskar. Och det är väl en läxa för alla tider och platser att bära med sig.
– – –
Vassilis Vassilikos, Z. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1970. 338 sidor.