onsdag 31 juli 2024

Bokrecension: Minnas | Eyvind Johnson

Eyvind Johnson

Minnas
är en roman av Eyvind Johnson (1900–1976). Boken utkom första gången 1928. Jag har läst en upplaga från 1950. Eyvind Johnson fick nobelpriset i litteratur 1974.

Vid utgivningen av originalutgåvan av Minnas valde Johnson att utesluta en del av boken som utspelade sig i himmelen. Detta för att han inte trodde den skulle falla förlaget på läppen. Delen har på senare år införts i verket, dock ej i denna upplaga, som alltså är en nyutgåva av textens första publicerade version.

* * *

Minnas är en psykologiskt komplex roman. Till det kommer att mycket av det som utspelar sig i boken gör det i en tid före händelserna som skildras som berättelsens nutid; det är genom ett antal personers minnen som romanen får sin fyllighet, och låter läsaren förstå sammanhang.

Johnson skriver också i sitt förord att boken, som är tidig i hans produktion, att det är troligt att hans läsning av Freud och Proust påverkat utformningen, något som för läsaren framstår som sannolikt. 

Vi befinner oss i en småstad någonstans i Sverige, väl någon gång under förra seklets tidigare del. I staden bor ett antal människor som läsaren allteftersom berättelsen utvecklas får lära känna allt bättre. De är inga silhuetter, de är komplicerade gestalter.

Något av ett nav i boken är väl Ivar Barr, en ung man i 19-årsåldern som inledningsvis mitt under en fotbollsmatch då han ska slå in 12-0 väljer att inte fullfölja sparken; det är som att själva meningsfullheten i det han gör rinner av honom. 

Ivar Barr arbetar på kontor, bor tillsammans med sin mor, som är änka, och sin yngre bror Martin. Ivar är svårmodig och besatt av sin kärlek till Birgit, som är några år äldre och driver en egen rörelse. Hon behandlar honom som något försumbart, ett nöje för stunden, något att leka med och att inte ta på allvar.

Brodern Martin är en enklare person, ambitiös och godmodig. Han ägnar sin tid åt studierna för att kunna fortsätta läsa framöver.

I staden bor också doktor Clerk, stadsbibliotekarien, våldsamt beläst och eftertänksam, med minnen av en äldre tid då han nog hade en relation med Ivars och Martins mor, som möjligen resulterade i att doktor Clerk blev fader till Ivar, utan att Ivar nu själv vet om det.

Och så har vi den gamle gardisten J. A. Galén, numera innehavare av en matservering tillsammans med hustrun. Galén, med ett övertydligt efternamn, är kanske tillsammans med Ivar den psykologiskt mest komplexa personen i hela romanen. 

Galén kämpar nämligen med sina demoner. Han har periodvis ett svårt alkoholmissbruk, men han kämpar också med vad han inte vågar låta bli helt medvetet för sig själv: hans åtrå till pojkar och ynglingar. Hans hustru älskar honom, men kan inte riktigt nå honom. Galén är full av neuroser och till sist utvecklas hans själstillstånd till ren sinnessjukdom.

* * *

Minnas är en dyster bok. Den är helt utan hjältar och ställer framför läsaren idel lidande varelser, tragiska människor och oblida öden. Stämningen tenderar stundom det rent mardrömslika i sin laddade ångest. Det krävs en stor författarbegåvning för att åstadkomma ett sådant konstverk som Minnas i sin helhet blir. 

Hela romanen utspelar sig huvudsakligen under ett knappt år. Väderleken och årstiderna följer tätt med berättandet om människorna. Men genom att människorna ständigt gräver i sina minnen, uttryckligen eller genom antydningar, utspelar den sig också under flera decennier. Händelser som vi aldrig riktigt får veta något om kan vi ändå ana. Vi får erfara hur vad som sker i berättelsens ytskikt har rottrådar ner genom åren, tillbaka i tiden.

Ja, det är en dyster bok. I dess slut, när tragedin nästan har spelat ut, går en av huvudgestalterna genom staden i ett mästerligt avslutande stycke, och passerar platser och funderar på vad som har hänt. Vi är då något år framåt i tiden. Denna vandring avrundar historien och låter melodin långsamt klinga ut, men inte i durackord. 

Minnas är en stor bok genom sin psykologiska trovärdighet och sitt berättartekniska djup. Med något undantag händer inte mycket. Likväl vibrerar texten av spänningar. Därigenom blir läsningen en drabbande upplevelse.
– – –
Eyvind Johnson, Minnas. Stockholm: Folket i Bilds förlag, 1950. 239 sidor.

torsdag 25 juli 2024

Bokrecension: Greklands moderna historia | Antonios Antoniadis


Greklands moderna historia
är skriven av Antonios Antoniadis (f. 1992), journalist. Boken utkom första gången 2022. Jag har läst eboksversionen från samma år.

* * *

Grekland är mycket gammalt och samtidigt ungt. Allt utifrån anlagt perspektiv. Skådar man bakåt i tiden tappar man inte siktet på det grekiska förrän på tusentals års avstånd. Men ser man till nationen Grekland har den bara funnits i en handfull generationer. Sitt historiska arv är således något den relativt unga staten Grekland får leva med och hantera, knyta an till och kanske i någon mån tyngas av, genom dess enastående glans.

Den svenske journalisten Antonios Antoniadis, som genom sin grekiske far har nära anknytning till Grekland, har skrivit ett översiktsverk om denna grekiska nation, företrädesvis från frihetskrigets utbrott 1821 intill år 2022 och corona-krisen. För mig är Greklands moderna historia mycket nyttig läsning.

Jag vet inte hur många böcker jag läst som på något sätt beskriver om, vrider och vänder på, eller stammar från den grekiska antiken. Det gör att jag känner mig mer hemmastadd i Greklands historia såsom den präglades av Athen och Sparta för drygt 2000 år sedan, än det nuvarande Greklands historia, det land som jag gärna besöker om och om igen, både för att njuta av dagens grekiska kultur och lämningarna av det mycket gamla Grekland.

Antoniadis bok utgör en lättillgänglig orientering över det moderna Greklands politiska historia. Vad vi möter är strider, kriser, problem, resningar. Och det inte bara i det förflutna, utan ända in i våra dagar. Grekland är alldeles uppenbart ett land med en stolt och frihetsälskande befolkning, men också ett land med med stora utmaningar, inte minst ekonomiska sådana. 

Antoniadis skriver själv, ”att det moderna Grekland aldrig har varit ett fungerande land”. Och på ett annat ställe: ”Ända sedan den grekiska nationalstaten etablerades på 1800-talet har landet präglats av dramatiska konflikter, folkmord, diktaturer, ockupationer, inbördeskrig och militärkupper.”

Men nog försöker det grekiska folket gång på gång resa sig upp och stå stadigt, trots korruption, nepotism, underskott och politisk extremism.

En mycket intressant aspekt som Antoniadis lyfter fram är Greklands kluvenhet. På många sätt vill man göra landet till en traditionell västerländsk stat. Samtidigt har landet genom sin historia stått under ett överväldigande stort inflytande från österlandet. Det märks inte minst på musiken, på maten, på sättet att umgås. Grekland är inte det ena eller det andra. Det är både och. Antoniadis skriver: ”man är kvar i ett ingenmansland mellan väst och öst.”

* * *

Jag ska inte här sammanfatta hela boken. Det vore ogörligt redan av det skälet att Greklands tvåhundraåriga historia är alldeles för snårig för att kunna förkortas utan att bli helt obegriplig. Vi har konfliktytorna mot andra länder, inte minst Turkiet, vi har de politiska spänningarna inom landet, som bland annat gjort att ett nazistiskt parti under en period på 2000-talet innehade parlamentsplatser. Vi har dragkampen mellan att ta utländska lån och att följa de utländska kraven som kommer med lånen. Vi har andra länders påtryckningar på Grekland utifrån dess strategiska position på kartan, och så vidare.

Jag känner inte till något om författaren Antoniadis, förutom det han själv berättar i boken och att han uppenbart är en pedagogisk berättare. Men jag lockas ändå att notera att han använder sig av vändningar och förklaringsmodeller som hör till en vänsterideologisk uppsättning troper. 

Läsaren märker tydligt av skepsisen mot Amerika. Det talas om USA:s imperialism. I samband med beskrivningen av hur miltärjuntan tar över makten i Grekland står dessa skarpa ord: ”Att avveckla demokratin och införa diktatur låg i linje med amerikanska intressen.” Någon problematisering av den inhemska kommunismen märks däremot inte alls. 

Kapitalismen som sådan kritiseras också mot bakgrund av finanskrisen 2008: ”Det kapitalistiska systemet befinner sig i en återvändsgränd” och lite senare: ”Den globala kapitalismen är ett krisdrabbat system.”

Amerikansk inblandning och kapitalism kan möjligen vara rimliga förklaringsfaktorer bakom Greklands öden; jag noterar dock att förklaringssätten faller in i en viss bekant argumentationsfåra. 

Jag hade önskat få veta mer om varför vänsteraktivisterna (observera, inte ”vänsterextremister”, ty extremister kallas i boken enbart de som är till höger) sågs som ett sådant hot för så många greker, och mer om deras eventuella kopplingar till totalitära regimer i östblocket, och så vidare. 

Naturligtvis önskar jag inte på något vis att kritik därigenom mildras mot det vidriga förtrycket och förföljandet och fängslandet och dödandet av politiskt engagerade på vänsterkanten under långa tider. Jag önskar bara förstå lite mer. Min egen okunskap om ämnet gör helt enkelt att jag har svårt att göra rimliga värderingar.  — Jag får väl helt enkelt läsa på bättre.

* * *

Det grekiska folket, som Antoniadis berättar i stor utsträckning har sammanhållits av den ortodoxa kyrkan, bryter sig loss från osmanerna under en utdragen kamp som började 1821. Det skulle leda till stora förändringar i regionen, kosta människoliv i mängder och skapa en stat som än i dag inte står helt stabilt. 

Men grekerna uthärdade och nationen överlevde utmaningar som framstår som nästan orimliga att uthärda. I dag är ett Europa utan ett Grekland snarast omöjligt att tänka sig. Hos mig ligger detta unika land med sin överväldigande historia alldeles nära hjärtat. Antoniadis hjälper mig att förstå det bättre, även bortom minoiska gravar på Kreta, agoran i Athen och den filosofi som Diogenes från Sinope praktiserade.
– – –
Antonios Antoniadis, Greklands moderna historia. Lund: Historiska Media, 2022. E-bok.

onsdag 24 juli 2024

Bokrecension: Richard Nixon | John A. Farrell


Richard Nixon. The Life
är skriven av John A. Farrell (f. 1953), amerikansk författare och historiker. Boken utkom första gången 2017. Jag har läst en upplaga från 2023.

* * *

Ur historisk synpunkt har en dålig biografi som ärende att antingen fungera som en anklagelseakt eller som en hyllningsskrift. Ingendera av dessa brister vidlåder John A. Farrells tegelstenstjocka biografi över den så kontroversiella amerikanske presidenten Richard Nixon (1913–1994). 

Vad Farrell istället, som en föredömlig historiker, åstadkommit är en beskrivning av mannen Nixon, hans tid och förutsättningar, hans personlighet och göranden: vad jag kan se utan att vilja bevisa att Nixon var si eller så ond eller si eller så god. Det gör att Nixon i biografin möter oss som komplex och kontrastrik människa, inte som karikatyr. 

Onekligen var Nixon mycket intelligent. Farrell beskriver hur Nixon växer upp under relativt enkla omständigheter på en farm utanför Los Angeles och arbetar sig igenom skola, college och sedan vidareutbildar sig till jurist, för att snart komma in i politiken och göra karriär som kongressman, senator, vicepresident och omsider president. 

Nixon fick att hantera Vietnamkriget och dess avslutande, och att utföra den vådliga balansakt mellan den kapitalistiska världen och den kommunistiska. Farrell belyser hur Nixon nog i sin utrikespolitik gjorde några av sina största insatser, bland annat genom att värma upp de kyliga relationerna med Sovjet och Kina. 

* * *

Det är ändå som människa och som personlighet som Nixon fascinerar mig som läsare mest. Farrell ger exempel på exempel på Nixons komplexitet, som bland annat yttrar sig i hans behov av att bevisa sig och få bekräftelse, grundad – får man anta – i en omfattande osäkerhet. Han tillhörde inte den elit som hans vän och sedermera rival John F. Kennedy gjorde. Nixon trivdes inte med sociala samkväm. Han var grov i mun. Andra upplevde det som att han hade en mur runtomkring sig.

Samtidigt var Nixon beredd att gå långt ut i dunklet för att nå de mål han föresatt sig, något som till sist ledde till hans fall som president i och med händelserna i samband med Watergateskandalen, som han nog inte, enligt Farrell, kände till i förväg, men dock försökte tysta ner i efterhand. 

Det verkar som att vissa av Nixons underordnade var beredda att agera på vad de trodde var i presidentens intresse, och att en del av maktutövandet på så vis skedde outtalat. Farrell betonar att det inte var något unikt för Nixon-administrationen. Avlyssning av motståndare skedde nog även från annat håll. Men för Nixons del blev hans inblandning i inbrotten på demokraternas kampanjhögkvarter och ett tidigare inbrott hos en visselblåsares psykolog för djup för att han skulle kunna ta sig ur det på annat vis än att avgå.

Farrells biografi påvisar att Nixon saknat en detaljerad politisk ideologi. Först och främst var Nixon en pragmatiker, inriktad på agerande. — Ja, Nixon var för konservativa värden och värnade Gud, nation och familj. Han var inbiten antikommunist. Samtidigt var han inte blind för betydelsen av medborgerliga rättigheter och problemet med rasism i delar av USA. Åtminstone en tid var Martin Luther King, Jr hans vän. Nixon insåg också hur bisarr en sådan kommunistjakt som McCarthys var.

Så framträder, som sagt, en komplex man, mer komplex ju mer man lär sig om honom. En man djupt misstänksam mot eliten, och själv president. En man som brottas med hur man bör avsluta Vietnamkriget på ett så acceptabelt vis som möjligt – ur amerikanskt perspektiv och som behöver sömntabletter för att kunna sova om natten. Han är fördomsfri och förskräckligt fördomsfull. 

Och, tror jag nog jag kan säga: han är en man som led själsliga kval.

* * *

Richard Nixon. The Life är ett mammutarbete på över 740 sidor, varav drygt 120 sidor utgörs av tättryckta noter med förklaringar och de mest omfattande källhänvisningar jag tror jag mött i något sammanhang. 

Allt tyder på att Farrell genomfört ett nästan ogripbart omfattande arbete med att sätta sig in i, arbeta med och väga det befintliga källmaterialet i form av bland annat PM, biografier, brev, officiella dokument, inspelningar och egna intervjuer med ännu levande då aktiva personer av intresse.

Ur historievetenskaplig synvinkel torde därmed även den mest källkritiskt inriktade historiker vara mer än tillfredsställd över arbetssättet. Till det kommer att brödtexten är njutbar att läsa som litteratur. Jag medger att jag inte hängde med i teknikaliteterna vid någon genomgång av det amerikanska valsystemet. Men det är pedagogiskt skrivet, och det är ledigt och medryckande skrivet. Jag drunknar inte i detaljer, som annars hade varit lätt att göra i ett arbete av den här omfattningen. Det förvånar inte att verket nominerades till ett Pulitzerpris.

Kvar står jag så till sist med en nyanserad bild av den president jag egentligen inte visste särskilt mycket om förut. Jag kan skönja hur Nixon är en del i ett stort politiskt spel, där rent spel hos inte bara honom kan vara mer sällsynt än somliga tror och hoppas. Till det kommer att boken ger en fascinerande inblick i en sammansatt människans person och personlighet. 

Alltsammans komplicerar sammanfattningsvis helhetsbilden av den svårgripliga människan Richard Nixon.
– – –
John A. Farrell, Richard Nixon. The Life. United Kingdom: Scribe Publications, 2023. 737 sidor.

torsdag 4 juli 2024

Bokrecension: Dagligt liv i antikens Grekland | Robert Flacelière

Parthenon, Akropolis, Athen

Dagligt liv i antikens Grekland
(fr. La vie quotidienne en Grèce au siècle de Périclès) är skriven av Robert Flacelière (1904–1982), fransk antikhistoriker. 

Boken utkom på franska första gången 1959. Jag har läst verket i svensk översättning av Margareta Nylander i en upplaga från 1990.

* * *

Den svenska titeln på denna bok kan upplevas som något missvisande, den franska är mer exakt: verket behandlar inte hela det antika Grekland under hela antiken, utan framförallt, om än inte uteslutande, Athen under den klassiska perioden, avgränsad till omkring år 450 f.v.t. till 350 f.v.t. med fokus på athenske statsmannen Perikles styrelsetid, omkring 450-429 f.v.t. 

Det är utan tvekan fråga om en ur kulturell synpunkt glansfull era. Det är Sokrates tid och Platons tid och Xenofons tid. Det är Aristofanes, Euripides och Sofokles tid. Det är en tid vi kan veta förhållandevis mycket om, eftersom trots all då skriven text som försvunnit för oss ändå tillräckligt har bevarats för att vi ska kunna uppleva oss kunna komma den tidens människor nära. 

Vi kan bilda oss en hyfsad uppfattning om hur det då var att leva i Athen.

Det är givetvis en era som blivit idealiserad av eftervärlden. Men Flacelière är noga med att i sin tematiska genomgång av vardagslivets Athen lyfta fram det inte så upphöjda och det förtryck som också rådde i denna demokratins födelseort. Ja, du kunde som någorlunda välbärgad medborgare och man leva ett gott liv i Athen under den klassiska tiden, om du inte besvärades alltför mycket av medlidande med dem som hade det svårare än du: hustrurna och slavarna, inte minst.

* * *

Flacelière berättar levande och ständigt förankrad i källorna om Athen utifrån många olika perspektiv. Han kan använda sig både av samtida, äldre och yngre källor, om de bedöms kunna lägga något till vår förståelse av stadsstaten.

Vi får lära oss om hur enkelt många vanliga, arbetande athenare bodde. Han berättar om olika samhällsgrupper: medborgarna, utlänningarna, slavarna, barnen, ungdomarna, kvinnorna, hetärerna, handelsmännen, jordbrukarna, och dessas levnadsvillkor. 

Han berättar hur giftermål gick till och om hur barn välkomnandes till världen och uppfostrades. Han berättar om hur man klädde sig, vad man åt, hur religionen yttrade sig och hur rättssystemet och det politiska systemet fungerade. Han berättar om Athens krigsmakt och hur man förde krig. Ofta illustrerat av längre eller kortare citat ur de antika texterna.

Kort sagt fungerar Dagligt liv i antikens Grekland som en utmärkt introduktion till den athenska kulturen under klassisk tid, en kultur som på samma gång känns mycket välbekant och mycket främmande. Onekligen är det en mycket högtstående kultur som också har inslag som vi i dag har svårt att relatera till utan ett mått av historisk inlevelse.

Dagligt liv i antikens Grekland låter den athenska kulturen framstå för läsaren i sin komplexitet, med sin vidskepelse och sin skyhöga konstnärliga nivå. Boken sprider ljus över de ruiner vi än i dag kan se och ta på, och låter oss ana de människor som en gång kallade Athen sin stad och sin stat.
– – –
Robert Flacelière, Dagligt liv i antikens Grekland (fr. La vie quotidienne en Grèce au siècle de Périclès). Övers. Margareta Nylander. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1990. 324 sidor.