Bokrecension: På svarta listan | Pär Wästberg

På svarta listan är skriven av Per Wästberg (f. 1933). Boken utkom första gången 1960. Jag har läst en upplaga från 1964, som också rymmer ett uppföljande efterord.

* * *

Jag är oförskämt dåligt insatt i Sydafrikas historia och hur apartheidsystemet fungerade. Kanske kan det delvis förklara den oväntat starka verkan som Per Wästbergs reseskildring På svarta listan gjorde på mig, en bok vari han rapporterar från Sydafrika genom att prata med människor, besöka de förtryckta likväl som förtryckare, och därtill oppositionella av olika hudfärg.

Wästberg skriver en rapp och okonstlad prosa som upplevs ligga nära de händelser han varit med om och de människor han träffat. Han tar aldrig till överord, utan låter det som han skildrar tala för sig självt. Han gapar inte, han berättar.

* * *

Per Wästbergs och hustrun Anna-Lenas reser från Rhodesia till Sydafrikanska unionen 1959. Då var Sydafrika ännu en självstyrande del av det brittiska samväldet. Det blev Wästbergs första besök i landet.

Apartheidsystemet hade en lång tid kvar att leva. Förmodligen mycket längre tid kvar att leva än vad man kunde tänka sig då Per Wästberg var på platsen och såg hur  den vita minoriteten genom drakoniska och anstötliga lagar gisslade både svarta (afrikanska) och färgade (mestadels asiatiska) befolkningsgrupper, med syftet att hålla var och en ras för sig. Effekten blev förtryck, att familjer slogs sönder, att folk fängslades eller skickades på tvångsarbete under slavliknande förhållanden, allt till en ständigt mullrande och bombarderande rasism. 

Man verkar allmänt ha tänkt att detta tillstånd icke kunde vara förblivande. Men de ledande kretsarna i Sydafrika inkapslade sig, alltmedan omvärlden fördömde dem. Och fortsatte på inslagen väg.

* * *

Men På svarta listan är inte en politiskt agiterande bok, även om den givetvis vill upplysa om hur illa det faktiskt var i Sydafrika. ”Vi som slipper leva i Sydafrika bör veta vad som sker och göra något åt det”, skriver Wästberg.

Fokus i boken ligger ständigt på de människor Wästberg och hans hustru träffar och de platser de besöker. De svarta människor han lär känna har förbluffande ofta livsgnista och hopp, trots alla vidrigheter. Man märker hur de framhärdar och väntar på en bättre framtid.

Wästberg ger många exempel på den bisarra värld som Sydafrika utgjorde. Han berättar hur en husmor som går till affären utan det pass alla afrikaner måste ha på sig utanför hemmet, riskerar att häktas och skickas till en farm för arbete eller till ett fängelse, utan att hennes familj ens informeras. 

Och Wästberg berättar att en av trettio afrikaner i Johannesburg får räkna med att dö genom att mördas. Varannan afrikan i Sydafrika blir någon gång i livet så misshandlad att det blir ett polisärende av saken. Varje afrikan i en sydafrikansk stad kan förvänta sig att bli arresterad åtminstone en gång om året, kanske, för att använda Wästbergs exempel, för att de gått och köpt cigaretter utan pass, eller missat bussen och därmed brutit mot utegångsförbudet efter klockan 23. 

Givetvis är också lönerna rasistiskt satta: en färgad murare tjänar 900 kronor i månaden, en svart murare 225 kronor i månaden, berättar Wästberg. Och så har vi den ökända § 10 i lagen om Urban Areas, som Wästberg förklarar sålunda:

”Ingen afrikan som med lagligt tillstånd bor i en stad har rätt att på eget bevåg ha hustru och barn boende hos sig. Ingen afrikan kan göra anspråk på att få bo kvar i en stad, om han inte arbetat för samma arbetsgivare i tio år eller levt på samma ställe i femton år.”

Notera att dessa femton år innebär att man som åtminstone svart kvinna inte får lämna staden under dessa femton år. Lämnar man ändå hemstaden för att till exempel hälsa på släktingar på annan plats kan man förvägras att få återkomma.

Det kan också hända, att en man och hustru inte längre får bosätta sig på samma ställe, efter att en rasprofilering skett av myndigheterna. En kvinna har blivit klassad som ¼ vit, och är därmed att anses som ”färgad”, precis som hennes barn, medan mannen är klassad som ”svart”. De får inte följa mannen när han genom tvång skickas till det referat där han visserligen föddes men som han inte besökt på trettio år.

Man läser och man häpnar. Detta är trots allt inte långt efter nazismens Tyskland, som kom att visa med all önskvärd övertydlighet vart politisk rasism kan leda. Men likväl: ”Ondskans legaliserade byråkrati härskar över [afrikanerna] med utstuderade paragrafer.”

* * *

Men mest stötande, vid sidan av de absurt diskriminerande lagarna och därmed sammanhängande förtryck, är de narrativ som de vita härskarna balsamerat sig i, som handlar om hur de svarta mår bäst av att bo med sina stamfränder (och därmed, vilket man inte talar lika mycket om, förvägras tillgång till rörelsefrihet och tillgång till annan kultur än den antikvariska man ordinerat dem), samtidigt som de vita är beroende av billig svart arbetskraft för sin privilegierade livsföring. 

Boerna vill förpassa de svarta till något slags föreställt förflutet. Men afrikanerna vill ta del av det moderna samhället, inte underhålla sig med ”värdelösa glaspärlor, lerhyddor, fattigdom...”

Apartheidens Sydafrika var en genomrasistisk stat. Per Wästberg visar hur denna stat såg ut inifrån, genom möten och otaliga citat av ledande män i staten. Han konstaterar i Johannesburg, att ”runt omkring oss härskade en enfald så oformlig och grym att den inte gick att tänka på.”

Det har nu gått tid sedan apartheid till sist avskaffades och ännu mer tid sedan Per Wästbergs skildring i På svarta listan först kom ut. Läsningen förblir emellertid omskakande och desillusionerande. Apartheidsystemet är ytterligare ett exempel på vad människor är förmögna att göra mot andra människor när grymheten och fördomen äger företräde.
– – –
Per Wästberg, På svarta listan. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1964. 291 sidor.

Bokrecension: Läst | Stig Strömholm

Läst består av en samling texter av Stig Strömholm (f. 1931). Boken utkom år 1986. 

En del av texterna i Läst har tidigare publicerats företrädesvis i Svenska Dagbladet, men har i sådant fall setts över och kompletterats, medan andra texter är nyskrivna för boken.

* * *

Lärdom i kombination med vishet är något mycket vackert. Lärdomen är den gedigna kunskapsrikedomen och visheten är det gedigna omdömet. Tillsammans utgör de något som jag tycker mycket väl kan fungera som ett relevant mål för människan, om hon känner sig därtill inklinerad: både att sträva efter och att föröka i möjligaste mån.

Någon som förefaller besitta just lärdom i kombination med vishet är Stig Strömholm. Strömholm är mycket väl meriterad. Han var Uppsala universitets rektor och professor i allmän rättslära. Och han har belönats med bland annat Övralidspriset, Samfundet De Nios Särskilda pris — två gånger — och Svenska Akademiens Stora pris.

Strömholms intressen stannar inte vid juridiken: han har uppenbarligen ett mycket stort intresse för och gott handlag med litteraturen, vilket visas av de texter som samlats i Läst. 

* * *

Läst består av uppsatser i allehanda litterära ämnen. I allmänhet verkar de sprungit fram ur läsningen av någon bok som Strömholm fördjupat sig i, och utifrån denna läsning formar han en utflykt i en vitter miljö och låter läsaren stifta bekantskap med en mängd olika litterära figurer och ämnen. Särskilt rör det sig om antika, franska, tyska och engelska författarskap. En del känner jag till, andra är mig helt okända. 

Således behandlar Strömholm bilden av Sokrates genom tiderna, han som av en del hålls som den visaste människan som någonsin levt. Strömholm tar sig också an bilden av Vergilius. 

Och för att nu fortsätta en lista: andra gestalter som får utrymme är bland andra Leopardi, den gamle ärkepessimisten, den mystiske Villon, essäskrivaren Montaigne (åh, när ska jag nånsin komma mig för att läsa igenom hans verk?), La Fontaine, Rousseau, Stendhal, Apollinaire, John Donne (”ask not for whom the bell tolls / the bell tolls for thee”), Samuel Pepys, George Eliot alias Mary Ann Evans, Heinrich Heine, Robert Musil, med många fler.

Strömholm skriver med inlevelse, förståelse och välvillighet. Han sablar inte ner, utan kontextualiserar och förklarar. Allt detta sker på en prosa som ofta tenderar det nästan bisarrt krångliga, där meningarna med inskjutna bisatser emellanåt känns som enskilda långdistanslopp. Åter och återigen får jag läsa om för att plocka ihop satserna. Så här kan det låta:

”Accenten på nyfikenheten, kunskapstörsten, som främsta motiv för djävulspakten är ett karaktäristiskt drag redan hos folkbokens Faustus: det var något ovanligt, särskilt himlastormande fräckt, och ej minst bland reformationens store, som bevärdigade charlatanen med stor illvilja – häri ligger nog ett tredje skäl till hans överlevande i sagan – framstod denna gudlösa vilja att genomtränga skapelsens hemligheter såsom speciellt betänklig.”

Detta sätt att skriva blir rentav i boken något av Strömholms sirliga signum, och man tar väl i bästa fall det till sig som något för honom relativt eget. Kanske är det ändå värdefullt att någon redaktör inte redigerat bort dessa labyrintartade formuleringar.

* * *

I Läst möter vi en författare och ciceron som på varje sätt verka älska litteraturen och dess möjligheter. Han ställer sig aldrig i vägen för det eller dem han skriver om genom att dränka in dem i egna bedömningar, utan ledsagar läsaren genom litterära landskap som han själv haft förmånen att vandra igenom. 

Och trots krångligheten skriver han alert och spänstigt. Han skriver om författare av idé- och litteraturhistoriska texter, särskilt amerikaner så här: ”Alltför många skriver som döda fiskar skulle skriva, om nu döda fiskar skrev.” 

Nå, på ett sådant vis i alla fall åtminstone inte Strömholm själv.
– – –
Stig Strömholm, Läst. Stockholm. Norstedts förlag, 1986. 259 sidor.

Bokrecension: Onda nätters drömmar | Peter Englund

Allierad konvoj på väg till Algeriet. November 1942.

Onda nätters drömmar. November 1942 och andra världskrigets vändpunkt i 360 korta kapitel är skriven av historikern Peter Englund (f. 1957). 

Boken utkom första gången 2022, och jag har läst den i en upplaga från detta år.

* * *

Det är svårt att tänka sig något mer vittomfattande och mer svårgripbart än ett världskrig. Ska man berätta om ett sådant kan man välja att generalisera till de stora dragen: det landet anföll det landet och detta fick sådana och sådana konsekvenser. Men man kan också gå in i detalj, mana fram människor, nyanser och villkor för den enskilda. I Onda nätters drömmar gör Peter Englund det senare, och det på ett dispositionsmässigt experimentellt och språkligt mästerligt vis. 

Peter Englund begränsar sig i tid till november 1942, den tidsperiod när krigsvinden vänder mot axelmakterna. Under denna månad gör han i 360 korta kapitel nedslag i 39 människors liv. Skildringarna av de enskilda personernas liv är spridda genom boken, så att helheten blir till en stor väv av olika öden och sammanhang och förutsättningar. 

En del av dessa personer är civilister, en del är stridande på olika platser och olika sidor, en del är högt uppsatta, en del genomlever strider bokstavligen talat tryckta mot skyddsgropar. De flesta personerna har de allmänne läsaren sannolikt aldrig hört talas om, andra är betydligt mer välkända in i vår egen tid.

Och var och en av dem har sitt särskilda perspektiv på detta väldiga som kriget är.

Peter Englund har rekonstruerat dessa människors liv och dagar såsom de tedde sig vid de nedslag han gör i deras vardag. Till hans hjälp finns de stora historieverken, men också, och kanske framförallt viktigt för skärpans skull: dagböcker, memoarer, bevarade pappersspår. Väl valda fotografier skänker ytterligare djup i framställningen.

* * *

Det kan nog vara så att andra världskrigets verklighet är omöjlig att omfamna med sinnet, men den belysning ett verk som Onda nätters drömmar skänker från olika håll och platser ger ändå en inblick som hjälper den intresserade att förstå lite mer än man annars hade gjort: hur ransoneringarna upplevdes av en hemmafru, hur det var att hitta förruttnade stridskamrater som begått kollektivt självmord i djungeln.

Några i boken skildrade människor nämner jag, för att antyda bredden. Hélène Berr, universitetsstuderande i Paris. John Bushby, kulspruteskytt på brittiskt bombflyg. Albert Camus, ung författare. Vasilij Grossman, sovjetisk journalist i Stalingrad. Mun Okchu, koreansk sexslav på japansk fältbordell. Sophie Scholl, universitetsstuderande engagerad i motståndsrörelsen. Kurt West, infanterist vid Svir under fortsättningskriget.

I slutet av Onda nätters drömmar och ibland i förbigående tidigare under själva berättandet får vi veta hur det gick för de 39 människor som Englund berättar om. Några av dem överlevde inte kriget. En del levde in i vår tid, in i nya seklet. Men i allmänhet får vi ta del av skeendena såsom dessa människor själva får erfara dem. Det verkar dock som att många av dem fått ana tillräckligt vid denna tid för att förstå att något hänt i krigsförloppet. 

* * *

Peter Englund är enligt min mening en av vårt språkområdes främsta författare och berättare. Hans litterära tonsäkerhet är absolut. Han skriver tydligt och vackert. Och han tillåter sig ett visst inslag av arkaismer, som inte känns malplacerade eller tillkämpade, utan bara naturliga.

Det ska också sägas att Englund till fullo utnyttjar fotnoternas möjligheter, inte som referenssystem, utan som möjlighet att göra små utvikningar, förklaringar eller invändningar mot sådant kring vad de han berättar om uppger eller upplever. Det blir totalt 424 fotnoter. 

Onda nätters drömmar är ett populärhistoriskt verk. Englund har valt att bifoga en rejäl litteraturförteckning, men har avstått från att ta med en källförteckning av det mer detaljerade, akademiska slaget, som belägger uppgift för uppgift. Jag förmodar att det beror på en avvägning kring frågor om tillgänglighet och omfång.

* * *

Onda nätters drömmar presenterar några veckor av andra världskrigets förlopp i mycket stor skärpa. Där ryms det vardagliga likväl som det grymma och rent horribla. Här möter kriget naket, med död, sjukdom, tristess och lättnader. Peter Englund har skänkt oss ett mycket värdefullt verk som berättar om mänskliga villkor där kriget mullrar avlägset likväl som överallt kring de stridande – och icke-stridande.
– – –
Peter Englund, Onda nätters drömmar. November 1942 och andra världskrigets vändpunkt i 360 korta kapitel. Stockholm: Natur & Kultur, 2022. 564 sidor.